Berättelse
Tomten och bonden
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har ni någonsin undrat vem som vakar över bondgårdarna när alla sover? Kanske är det en liten, liten varelse med långt, vitt skägg och en röd luva? Ikväll ska vi flytta oss till en gammal, svensk bondgård, långt bort i tiden. Där bor en snäll bonde, och en alldeles speciell tomte. Den här tomten har en viktig uppgift, men en kall vinterkväll blir han väldigt, väldigt hungrig. Häng med oss på ett spännande äventyr om vänskap och en magisk gröt!
Tomtens Hem och Vinterkvällen
Tomten bodde i en liten vrå, under en sten vid bondgårdens lada. Det var ingen stor boning, men den var varm och mysig med mjuk mossa på golvet och små, glittrande stenar som väggar. Där hade han bott i hundratals år, vakat över djuren och gården när alla andra sov. Men den här kvällen var annorlunda. Utanför var det bitande kallt. Snön föll som små vita fjädrar från den mörka himlen, och vinden susade runt knutarna. Inne hos tomten kurrade magen högt, som en liten hungrig björn. Han hade inte fått något att äta på hela dagen, och det var ju ingen rolig känsla alls. Han tänkte på alla djuren i stallet, de hade ju fått sin mat. Men vem tänkte på den lilla tomten?
Den Hungriga Tomten
Tomten suckade djupt, så djupt att hans lilla luva nästan trillade av. 'Inte en enda liten smula?' tänkte han. Han kikade ut genom sin lilla glugg. Där ute var det mörkt och kallt, och snön gnistrade som tusen små diamanter i månskenet. Det var vackert, ja, men inte särskilt mättande. Hans mage kurrade igen, ännu högre nu, som en hel symfoniorkester av hunger. Han kände sig alldeles, alldeles tom inuti. Vad skulle en liten tomte göra? Djuren fick sitt hö, katten fick sin mjölk, och hunden fick sitt köttben. Alla utom han! 'Jag måste nog ut och leta själv,' muttrade tomten. Han knöt sin lilla näve och tog på sig sina varmaste tomteluvor – ja, han hade två, en för extra kalla nätter! Han öppnade dörren försiktigt, så att ingen skulle höra. Kall luft smög in och fick hans mustasch att darra lite. Utanför hörde han bara vindens viskningar och snöns knarr under sina små fötter. Han trippade mot stallet först, kanske hade någon glömt en liten bit bröd där? Han smög förbi de sovande hästarna, som andades tungt och drömde söta drömmar. Han tittade in till korna, som tuggade lugnt i mörkret. Men ingenstans fanns det något ätbart för en liten tomte. Inte ens en liten, liten ostbit. Tomten fortsatte vidare mot bondens stora hus, där ett varmt sken lyste från fönstren. Kanske, bara kanske, hade de lämnat något framme efter kvällsmaten? Han fick en liten bit hopp i sitt lilla tomtehjärta. Han var så hungrig, så hungrig. Han ville bara ha en liten, liten portion gröt, eller kanske en bit knäckebröd med smör. Något som kunde fylla hans tomma mage och värma honom inifrån.
Bondens Godhet
Med det lilla hoppet i sitt lilla tomtehjärta, smög tomten vidare. Han trampade med sina små fötter genom den mjuka snön, alldeles tyst, så ingen skulle höra honom. Snön knarrade inte ens under hans fötter, för tomten var så lätt och försiktig. Han kikade in genom fönstret till ladugården. Där stod hästarna och tuggade lugnt på sitt hö. Kanske fanns det något ätbart där inne? Men nej, bara hö och halm. Det var inte alls det han ville ha. Han fortsatte sin lilla vandring mot bondehuset, där människorna bodde. Kanske, kanske, hade de glömt något? Tomten visste att bönder ofta var snälla. De visste att tomtar fanns, och ibland lämnade de ut små presenter, särskilt på julafton. Men var det julafton nu? Tomten var inte riktigt säker. Allt han visste var att hans mage kurrade som en liten björn, riktigt, riktigt högt! Plötsligt, när han smög förbi ett uthus, kände han en doft. En ljuvlig doft! Det var inte hö. Det var inte halm. Det var inte ens lukten av kaffe, som människorna drack på morgonen. Nej, det var något mycket bättre. Det doftade krämigt och varmt och... ja, det doftade gröt! Tomten stannade tvärt. Hans lilla näsa ryckte till. Gröt! Risgrynsgröt! Med kanel på, kanske? Hans lilla tomtehjärta började bulta snabbare, snabbare! Kunde det verkligen vara sant? Hade någon lämnat ut gröt? Han följde doften, som en liten hund som hittat ett spår. Doften ledde honom runt knuten på bondehuset, till en liten, skyddad vrå bredvid dörren. Och där! Där stod den! På en liten pall, väl insvept i en tjock filt för att hålla sig varm i vinterkylan, stod en stor, vit skål med rykande het risgrynsgröt! Och ovanpå, precis som han hade drömt om, låg det en klick smör som långsamt smälte ner i den vita gröten, och ett fint puder av kanel. Vilken syn! Bondfrun hade varit uppe tidigt den morgonen. Hon visste att det fanns en tomte på gården. Hon hade alltid varit noga med att visa honom uppskattning och respekt. Varje jul, och ibland när det var extra kallt eller när något speciellt hände, ställde hon ut en skål med gröt till honom. Hon visste att tomten var gårdens skyddsande, han som såg till att djuren mådde bra och att skörden blev god. Och en tomte som var hungrig, var ingen glad tomte. Så hon hade lagt ner all sin kärlek i den där gröten, hon hade till och med viskat en liten godnattsaga till gröten för att den skulle bli extra god. Tomten kunde knappt tro sina ögon. Var det verkligen till honom? Ja, det måste det vara! Ingen annan skulle äta gröt ute i den kyliga vinterluften. Och ingen annan skulle vara så obeskrivligt glad över att hitta den. Han klättrade upp på pallen, det var lite svårt för hans korta ben, men han lyckades. Han satte sig på huk bredvid skålen. Han tog en liten sked – ja, det fanns en sked där också! En liten träsked, perfekt för en tomte. Han skopade upp en första sked full med den varma, krämiga gröten. Den doftade himmelskt! Han förde den till sin mun, och den smälte på tungan. Åh, vilken lycka! Smöret och kanelen gjorde den ännu godare. Han hade inte ätit något så gott på alldeles för länge. Han åt en sked till, och en till. Han åt långsamt, för att njuta av varje tugga. Varje varm sked fyllde inte bara hans mage, utan också hans lilla tomtehjärta med värme och tacksamhet. Bondfrun hade verkligen tänkt på honom. Hon hade varit så snäll. Och nu, när han åt den här underbara gröten, kände han sig starkare. Han kände sig varm inifrån och ut. Han kände sig omtyckt och viktig. Han satt där en lång stund och åt, medan snöflingorna sakta dalade ner runt honom, som små, vita fjädrar. Gröten var så god att han nästan glömde bort hur kallt det var. Han mumsade i sig, smaskade i sig, tills skålen var nästan tom. Han lämnade bara en liten, liten rest kvar, för att visa att han uppskattade det, men inte var girig. Han var ju en artig tomte. Han torkade sig om munnen med baksidan av sin lilla vante. Nu när hans mage var full och hans hjärta var varmt, började tomten fundera. Denna oväntade godhet från bonden och bondfrun... den måste belönas på något sätt. Men hur? Han kunde inte bara lämna en present, för det var inte så tomtar gjorde. Tomtar visade sin tacksamhet genom att fortsätta vakta gården, se till att djuren mådde bra, och att allt gick som det skulle. Men han ville göra något extra. Något alldeles speciellt den här gången. Vad skulle det kunna vara? Han hade ju ätit den godaste gröten på länge. Och han kände sig så tacksam. Denna känsla av tacksamhet fyllde honom från tå till topp.
Tomtens Tack
Tomten satt kvar där, mitt bland halmstråna, med den tomma gröttallriken framför sig. Hans lilla hjärta slog mjukt och varmt. Tacksamheten var inte bara en liten känsla längre, nej, den var stor som en hel lada! Den spred sig som en varm, mysig filt genom hela hans lilla tomtekropp. Han hade fått den godaste gröten på jorden, och någon hade lämnat den där, bara för honom. Det var en gåva från en god själ. Och tomten visste, att godhet förtjänar att mötas med godhet. Han tänkte på bonden, den snälla bonden som bodde i det stora huset med den röda dörren. Bonden som alltid tog hand om sina djur, som arbetade hårt från morgon till kväll. Tomten hade sett bonden slita i stallet, burit tunga höbalar, och ibland suckat trött när något gått sönder. Han mindes en gång när bonden försökte laga ett staket i snön, och det var så kallt att bondens fingrar nästan frös till is. Tomten hade stått där och tittat på, men då hade han inte haft någon idé om hur han skulle hjälpa till. Men nu! Nu kände han en pirrande känsla i magen, en känsla som sa: "Nu är det din tur, Tomten! Nu är det dags att visa din tacksamhet!" Så, när månen steg högt på himlen som en stor, gul pannkaka, och stjärnorna tindrade som små diamanter på den mörka sammetshimlen, då bestämde sig Tomten för att agera. Han smög ut från sin lilla vrå, lätt som en fjäder, och började sitt hemliga arbete. Först gick han till stallet. Där stod hästarna och sov, med mjukt mullrande magar. Korna låg och idisslade lugnt, och fåren snusade tätt ihop i en varm hög. Luften var fylld av den mysiga doften av hö och djur. Tomten tog fram en liten borste, som han hade sparat från ett av bondens gamla kvastar. Den var precis lagom stor för hans små händer. Och så började han. Han borstade bort spindelväven från takbjälkarna, sopade rent gången mellan båsen, och ordnade fint i hästarnas spiltor. Han bar små hinkar med friskt vatten till alla djuren, och såg till att de hade extra mycket hö att tugga på om de vaknade under natten. Det lyste i djurens ögon när de kände den lilla tomten smyga runt, fast de låtsades sova. De visste att han var där, och de förstod vad han gjorde. En stor, vis häst gned sitt huvud mjukt mot tomten när han gick förbi, som ett tyst tack. Sedan gick Tomten till ladan. Åh, vilken oreda det kunde vara där ibland! Gamla verktyg låg utspridda, säckar med säd stod lite hur som helst. Tomten slet och drog. Han lyfte tunga säckar – ja, tunga för en liten tomte! – och ställde dem på rätt plats. Han samlade ihop spik och skruv i små burkar, och hängde upp bondens redskap på väggarna. Hammare här, sågar där, allt i prydliga rader. Han lagade till och med en liten spricka i bondens gamla arbetsbänk med lite lera han hittade och några små, små träbitar. Det var ett riktigt pilligt arbete, men han var så glad över att kunna hjälpa till. Timmarna gick, en efter en. Månen vandrade över himlen, och tystnaden låg tjock över gården. Bara det lilla ljudet av tomten som fixade och donade hördes. Han arbetade utan att klaga, full av energi från den goda gröten. Han kände sig stark och nöjd. Just som den första lilla strimman av gryningsljus började synas i horisonten, var Tomten klar. Allt var rent, snyggt och i ordning. Stallet glänste, och ladan var den prydligaste den varit på länge. Med ett litet nöjt andetag smög Tomten tillbaka till sin vrå, strax innan bonden skulle vakna. Han kröp ihop och tittade ut genom en liten springa. Snart hördes steg. Knarrande steg över gården. Det var bonden! Han gäspade stort och sträckte på sig. Solen var på väg upp och målade himlen i rosa och orangea färger. Bonden gick först in i stallet för att hälsa på djuren och börja dagens arbete. Men när han kom in, stannade han tvärt. Hans ögon blev stora som tefat! "Men, vad är detta?" mumlade bonden för sig själv. Han tittade sig omkring. Stallet var skinande rent! Allt var på sin plats. Djuren såg pigga och glada ut. Det fanns till och med extra hö i krubborna. Bonden kliade sig i huvudet. "Har jag blivit sömnig och städat i sömnen?" undrade han. Nej, det kunde han inte ha gjort. Han mindes ju hur trött han varit kvällen innan. Han gick vidare till ladan. Och där var samma sak! Verktygen hängde prydligt på väggen, säckarna var staplade, och den lilla sprickan i arbetsbänken var lagad! "Otroligt!" utropade bonden högt. "Detta är ju magiskt! Någon har varit här och hjälpt mig under natten!" En varm känsla spred sig i hans bröst. Han visste inte vem det var, men han visste att någon god själ hade varit framme. Från sin lilla vrå tittade Tomten på bonden. Han såg bondens förvåning, hans glädje, och den varma tacksamheten i bondens ögon. Och när bonden log ett stort, brett leende, då kände Tomten att hans lilla hjärta svämmade över av lycka. Det var det bästa tacket han kunde få. Att se bonden glad. Han hade gett bort en gåva av arbete och omtanke, och fått tillbaka en känsla som var ännu större än all den gröt i världen. Han visste att detta bara var början på en lång och vänlig vänskap. En vänskap som växte fram ur en skål med gröt och en natt av hemligt arbete.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på sagan om tomten och bonden! Visst är det spännande hur en liten skål med gröt kan skapa så mycket vänskap? Kanske kan du hitta på en alldeles egen historia om en hemlig vän som hjälper till på gården? Låt fantasin flöda! Och glöm inte att låta Sonacasts veta om du har några tankar eller idéer. Vi ses snart igen för nya äventyr!
