Berättelse
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin önskat att du kunde flyga högt, högt upp i luften? Tänk om du plötsligt blev så liten som en tumme och kunde följa med vilda gäss på ett fantastiskt äventyr över hela Sverige! Idag ska vi berätta om Nils Holgersson, en busig pojke som fick en magisk läxa. Följ med oss när Nils, på ryggen av en vit tamgås, upptäcker djurens hemliga värld och reser från Skånes slätter ända upp till de norra bergen. En oförglömlig resa väntar, full av vänskap, spänning och massor av upptäckter! Häng med!
Nils blir liten
Nils Holgersson var en riktig busfrö. Han älskade att reta djuren på gården och att slippa hjälpa till med sysslorna. En solig söndag när Nils föräldrar åkt till kyrkan, skulle han vara ensam hemma. Men Nils ville inte läsa sin skolbok som han blivit tillsagd. Istället sprang han ut och retades med katter och höns. Plötsligt fick han syn på något märkligt! Inne i köket stod en liten, liten gubbe med röd mössa – en gårdstomte! Tomten hade kommit för att varna Nils. "Var snäll mot djuren och gör det du ska", sa han. Men Nils lyssnade inte! Han skrattade bara och försökte fånga tomten med sitt håv. Det var ett stort misstag! Med ett enda magiskt ord och en snabb rörelse förvandlade tomten Nils. Plötsligt var Nils inte längre en stor pojke, utan liten, liten, nästan lika liten som en tummetott! Hans kläder var för stora och allting runt omkring honom blev jättestort. Och det var bara början på hans underbara resa!
Mårten gås och den stora resan börjar
Nils var nu så liten att han knappt syntes bland grässtråna. Bondgården, som han kände så väl, såg plötsligt ut som en jättevärld. Hönorna var monster, och katten – ja, katten var ett riktigt lejon! Nils kände sig ensam och väldigt, väldigt liten. Men då hände något spännande! På gården bodde en vit tamgås som hette Mårten. Mårten var ingen vanlig tamgås. Han drömde om att flyga högt, högt uppe bland molnen, precis som de vilda gässen. De andra gässen skrattade åt honom. "Du är för tung, Mårten!" kacklade de. "Tamgässen flyger inte!" Just då, hörde man ett mäktigt rop från skyn! En flock stora, vackra vildgäss flög förbi, på väg norrut mot fjällen. De var på sin långa, spännande vårresa. Mårten, med hjärtat full av längtan, bestämde sig. "Idag ska jag flyga!" tänkte han. Med ett dånande vingslag sprang Mårten iväg, flaxade och försökte lyfta. Han var tung, ja, men viljan var stark! Den lilla, lilla Nils, som råkade vara precis i hans väg, försökte stoppa honom. Han grep tag i Mårtens halsfjädrar, utan att tänka! Och plötsligt lyfte Mårten! Han lyfte, och med honom lyfte också Nils, som klamrade sig fast för allt han var värd. Högre och högre flög de, bort från gården och de skrattande tamgässen. Nils blundade hårt, men kände vinden susa förbi. Mårten, överlycklig, kämpade sig upp mot vildgässens flock. Och så började den. Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.
Möten i luften och på marken
Vinden sjöng i Nils öron, en mjuk, viskande sång som om molnen själva hälsade honom välkommen. Han klamrade sig fast på Mårtens rygg, kände de mjuka fjädrarna under sina händer, och tittade ner på världen som blev mindre och mindre. Hus blev små tändsticksaskar, träd som gröna broccolibuketter. Marken var ett stort, mjukt täcke med gråa fläckar för sjöar som speglade himlen, och gröna ränder för åkrar där små traktorer såg ut som leksaker. Det var som att sväva i en dröm, en levande målning som ständigt förändrades! Aldrig hade han trott att han skulle få se Sverige på det här sättet, från en gåsrygg högt uppe i det blå. Ovanför honom flög en stor, gammal gås med kloka ögon. Det var Akka från Kebnekaise, den klokaste av alla vildgäss. Hon ledde flocken, och varje vinge slog i takt. Akka vände lite på huvudet och tittade på Nils, men sa inget. Hon hade redan sett Mårten Gås kämpa för att hinna ikapp, och nu var de en del av hennes familj för en tid. Nils kände sig lite rädd för Akka, hon var så majestätisk och allvarlig. De flög över stora, mörka skogar där träden såg ut som gröna mattor som sträckte sig hur långt som helst, och över glittrande sjöar där solen dansade som tusen små diamanter på vattenytan. Ibland såg Nils små röda stugor med vita knutar, där röken ringlade upp från skorstenarna, och ibland hörde han kor råma långt, långt borta som små, avlägsna viskningar. Luften var frisk och klar, den kittlade i näsan, och det luktade av moln och frihet, en doft han aldrig känt förut. Mårten kacklade glatt då och då, han var så stolt över att få vara med vildgässen och visa Nils den stora världen. Nils försökte vifta med armarna som om han också flög, men han var bara en liten människa, ändå kände han sig lika fri som en fågel. Efter många timmar i luften började solen gå ner. Himmelen färgades i vackra rosa och orangea nyanser. Akka landade försiktigt vid en liten, lugn sjö, och alla de andra gässen följde efter. Vattnet var spegelblankt och reflekterade himlens alla färger. Nils gled av Mårtens rygg och landade i det mjuka gräset. Han sträckte på sig. Han var så trött, men också så glad. Mårten Gås doppade näbben i vattnet och drack länge. De andra vildgässen putade sig och pratade tyst med varandra. De verkade ha en massa hemligheter att dela. Nils smög iväg en bit och satte sig på en stor sten vid strandkanten. Han doppade fötterna i det kalla vattnet. Där, bland vassruggen, simmade en liten, nyfiken groda med skinande, guldgula ögon. Den tittade på Nils som om den aldrig sett en sådan liten pojke förut, och sedan hoppade den ner i vattnet med ett litet "plums!" som nästan inte hördes. En liten ekorre skuttade förbi på en trädgren ovanför honom och tittade ner med sina busiga ögon. Ekorren verkade inte alls rädd, utan mer nyfiken. Nils kände en helt ny känsla i sitt bröst – en varm, mjuk känsla av att höra hemma här, bland djuren och naturen, som en del av allting. Mårten Gås kom fram till honom och buffade honom försiktigt med näbben. "Vi måste snart sova, Nils Liten," sade Mårten. "Vi har en lång resa framför oss imorgon igen." Nils nickade. Han lade sig ner i gräset bredvid Mårten, insvept i vildgässens mjuka dun. Han tittade upp på stjärnorna som började tändas på den mörka himlen. Han undrade vart de skulle flyga nästa gång. Vilka nya äventyr väntade dem? Och skulle han någonsin bli stor igen? Med de tankarna somnade Nils in, medan vildgässens flock höll vakt runt omkring honom.
Djurens hemliga värld
När morgonsolen letade sig in mellan de täta grangrenarna och kittlade Nils på näsan, vaknade han. Han sträckte på sig, så liten som han var, och lyssnade. Allt var inte tyst som det brukade vara hemma på gården. Här ute i skogen fanns det ett myller av ljud. Men, det var inte bara ljud han hörde. Han hörde ord! Tydliga, små ord som flög mellan träden. Två små ekorrar satt högt upp i en grantopp och pratade om den godaste sortens kottar de hade hittat. ”Den där stora, rödbruna, precis vid den gamla stocken!” pipte den ena ekorren. ”Åh, ja! Och så sa rävfrun att hon såg en korg med smultron nära bäcken igår!” svarade den andra. Nils gnuggade sig i ögonen. Han förstod varenda ord! Det var som om ett trollspö hade rörts vid hans öron medan han sov. Han vände sig snabbt till Mårten, som stod lugnt och putsade sina fjädrar. ”Mårten, Mårten!” viskade Nils. ”Jag förstår dem! Jag förstår vad ekorrarna säger! Och småfåglarna också! De sjunger om var de bästa maskarna finns!” Mårten log, ett klokt leende. ”Ja, lille Nils. När man blir så liten som du, får man också ta del av djurens hemliga värld. De har alltid pratat, men nu kan du höra dem.” För Nils öppnades en helt ny värld. Skogen var inte längre tyst, utan full av viskningar, sånger och rop. Han hörde hur en liten mus berättade för en annan om ett säkert gömställe under en stor sten. Han hörde hur en hackspett beklagade sig över en larv som var alldeles för envis. Och han hörde varningsropen när en hungrig räv smög förbi, osynlig för ett mänskligt öga, men väl synlig för alla de små djuren. Hela dagen flög de vidare, men nu med en Nils som inte bara såg landskapet nedanför, utan också lyssnade intensivt. Han lärde sig var de sötaste vildhallonen fanns, vilka rötter som var goda att gnaga på, och hur man kunde känna igen en regnstorm långt innan den kom – bara genom att lyssna på grodornas sång. Djuren delade med sig av sina hemligheter, sina kunskaper om naturen, och Nils sög åt sig allt som en liten svamp. Det var som att få en ny superkraft! Mårten förklarade att djuren hade sina egna sätt att leva, sina egna regler och sina egna små hemligheter som ingen människa visste om – förrän nu. Nils kände sig inte längre bara som en passagerare, utan som en del av flocken, en del av den här fantastiska, osynliga världen. Han började förstå hur viktigt det var att lyssna, att vara uppmärksam på de små detaljerna. Med varje mil de flög, med varje ny djurröst han hörde, blev Nils lite klokare. Och han visste att det fanns så mycket mer att upptäcka, så många fler hemligheter att lära sig på denna underbara resa.
Äventyr i Skåne
Efter många timmars flygning, högt, högt uppe i luften, började världen under dem se annorlunda ut. De gröna skogarna blev till öppna, vida fält, som lapptäcken i olika nyanser av grönt och gult. Nils kikade nyfiket ner från Mårtens rygg. 'Titta! Vilka fina små hus med röda tak!' viskade han. Det var Skåne de kommit till, Sveriges sydligaste landskap, fullt av bördig jord och mysiga gårdar. Mårten sänkte sig långsamt ner, och snart landade hela flocken på en stor, grön äng nära en gård. Solen sken varmt, och luften var full av doften från gräs och vilda blommor. Nils sträckte på sig. Flygningen var rolig, men tröttsam. Gässen började genast beta av det saftiga gräset, men Nils, han var för liten för att nå. Han kände sig hungrig och funderade på vad han skulle äta. Plötsligt hörde han ett pipande ljud. Vad var det? Han smög försiktigt fram mellan grässtråna. Där, i skuggan av en stor maskros, satt en liten mus. Musen såg ledsen ut. 'Hej', sa Nils, 'Varför är du så ledsen?' Musen tittade upp med stora, sorgsna ögon. 'Jag har tappat bort min mat', pep den. 'En stor bit ost jag hittat, men en kråka skrämde mig så jag tappade den. Nu hittar jag den inte.' Nils kände igen sig. Han visste hur det kändes att vara liten och hungrig. Nils bestämde sig genast för att hjälpa till. Han var ju liten han också, och kunde se saker som gässen inte såg. Han började leta. Han kröp under stenar, tittade bakom grästuvor och granskade varje liten skreva. Musen följde med, pipande av spänning. Efter en stund, 'Där!' ropade Nils. Under en buske låg den stora ostbiten, precis där kråkan måste ha skrämt musen. Musen blev överlycklig! 'Åh, tack!' pep den och började genast gnaga på osten. 'Vill du ha en bit?' frågade musen, och Nils tackade ja. Det var den godaste ostbiten han någonsin smakat. Nils kände sig varm inombords. Han hade inte bara hittat mat till musen, utan också fått en ny vän och en liten bit mat till sig själv. Han insåg att även den minsta varelse kunde hjälpa till, och att det var viktigt att vara snäll mot alla. Mårten, som hade sett allt från avstånd, kom fram och buffade Nils mjukt i sidan med näbben. 'Bra gjort, Nils', sa han. 'Att hjälpa andra är den bästa maten för själen.' Efter att ha vilat och ätit sig mätta, var det dags för vildgässen att flyga vidare. De sträckte på sina vingar och lyfte mot himlen igen. Nils tog farväl av den lilla musen, som vinkade med sin lilla tass från marken. Han tittade ner på Skånes böljande fält som sakta blev mindre och mindre under dem. Han hade fått uppleva en ny del av Sverige, träffat en ny vän och lärt sig något viktigt. Varje dag på resan var som ett nytt blad i en spännande bok, full av äventyr och lärdomar. Och han längtade redan efter nästa kapitel. Var skulle de hamna nu? Vilka nya varelser skulle de möta? Och vad mer skulle han lära sig om den stora, vackra världen?
Genom Småland och Östergötland
Nils och vildgässen flög vidare, dag efter dag, högt bland molnen. Snart kände Nils hur luften förändrades, fylld av doften av gran och mossa. Skånes platta fält försvann, och en ny natur bredde ut sig nedanför. Det var dags att upptäcka Småland! Här var landskapet inte alls platt. Istället såg han små, runda bergsknallar, som jättestora stenbumlingar täckta med skog. Mellan bergen låg skimrande sjöar, så många att det såg ut som tusentals silvermynt. Och skogen! Den var tjock och mörk, full av höga granar och tysta tallar. Mårten pekade med sin näbb: ”Småland kallas stenarnas och skogarnas rike. Här måste vi vara försiktiga, för i de djupa skogarna bor många listiga rävar.” Nils ryste lite, men var också nyfiken. En dag landade de vid en glittrande sjö. Plötsligt hörde de ett pipande ljud från en buske. Det var en liten ekorre som tappat sin kotte! Ekorren skuttade oroligt, dess små ögon fyllda av sorg. Nils, som förstod djurens språk, kände medlidande. Han sprang fram och hjälpte ekorren att hitta kotten som rullat under en sten. Ekorren blev så glad och tackade Nils: ”Tack, lilla människa! Du är en vän!” Nils kände sig varm inombords. Han hade gjort något gott! Efter några dagar i Småland var det dags att flyga vidare norrut. Mårten sträckte på vingarna och vildgässen lyfte mot himlen igen. Nästa landskap de flög över var Östergötland. Vilken skillnad! Här var det inte alls lika mycket sten och skog. Istället såg Nils stora, öppna fält som böljade fram som ett grönt hav. Det fanns många gårdar med röda tak och vita knutar, och åkrar som låg som prydliga lapptäcken. Floden Svartån slingrade sig fram som ett silverband. ”Detta är Östergötland,” förklarade Akka. ”Här är jorden rik och bönderna odlar mycket säd. Här finns det gott om mat, men också många människor.” Nils tyckte om att se de ordnade fälten och de små byarna där röken steg från skorstenarna. Det såg så tryggt och mysigt ut. En kväll upptäckte de något märkligt. Mitt ute på en stor åker stod en ensam, gammal kvarn. Dess vingar stod stilla, men inifrån hördes ett svagt, sorgset gnissel. ”Vad är det för ljud?” viskade Nils till Akka. Akka sänkte sig närmare. Därinne bodde en liten, ledsen kvarnråtta som hade fastnat med sin svans i ett av kvarnens kugghjul. Stackars råttan! Den kunde inte komma loss. Mårten, som var stark, försökte putta, men det rubbades inte. Då kom Nils på en idé! Han kröp in mellan kugghjulen. Med all sin kraft, och med hjälp av en liten sten, lyckades han bända upp en kugghjulstand precis tillräckligt för att råttans svans skulle glida loss. Råttan var så tacksam! ”Åh, tack, lilla människopojke! Du har räddat mitt liv!” Den sprang iväg, fri och glad. Nils kände sig stolt. Han hade kanske blivit liten, men han kunde fortfarande göra stor skillnad. Och så fortsatte resan genom Östergötland, med nya äventyr som väntade.
Vänskap och faror i skogen
Den sprang iväg, fri och glad. Nils kände sig stolt. Han hade kanske blivit liten, men han kunde fortfarande göra stor skillnad. Och så fortsatte resan genom Östergötland, med nya äventyr som väntade. Gåsen Mårten och hans nya vän, den lilla pojken Nils, flög vidare över Sverige. Dagarna var fulla av solsken och äventyr. De såg stora åkrar som glittrade i vinden och små byar med röda stugor. Men snart började landskapet förändras. Stora, mörka skogar sträckte ut sig under dem. Träden var höga, så höga att det nästan kändes som om de nådde upp till molnen. En dag bestämde sig Mårten och vildgässen för att vila i en av dessa stora, mystiska skogar. Luften var sval och doftade av fuktig jord och kottar. Nils klättrade ner från Mårtens rygg och tittade sig omkring. Runt omkring honom susade vinden mjukt i trädkronorna och småfåglarna kvittrade glatt. Han hade aldrig varit i en så stor skog förut. Plötsligt hörde Nils ett litet snyftande ljud. Han följde ljudet försiktigt, mellan mossiga stenar och höga ormbunkar. Bakom en tjock gammal ek satt en liten grävling. Den var inte större än en fotboll, med en randig nos och mjuka, grå päls. Grävlingen såg så ledsen ut. ”Hallå där,” sade Nils försiktigt. ”Varför gråter du?” Grävlingen tittade upp med stora, sorgsna ögon. ”Jag har gått vilse,” pep den. ”Jag hittar inte hem till min familj. Och jag är så rädd för… för räven!” Den lilla grävlingen skakade när den nämnde räven. Nils kände genast att han ville hjälpa till. ”Oroa dig inte,” sade han, ”Jag ska hjälpa dig! Jag är Nils, och det här är mina vänner vildgässen. Vi kan hitta din familj.” Den lilla grävlingen, som hette Grille, torkade sina tårar. ”Tack, snälla Nils!” Den lilla grävlingen var så tacksam att den nästan log. Nils bad Mårten och gässen om hjälp. De spred ut sig i luften och började leta efter spår av grävlingens familj. Nils och Grille gick försiktigt på marken, med Nils klättrande på Grilles rygg ibland för att se bättre. De tittade under buskar och bakom stenar, och Nils frågade varje ekorre och fågel de mötte om de sett några andra grävlingar. Men plötsligt hördes ett prasslande ljud från snåren. En räv! Med rödbrun päls och listiga ögon smög räven fram. Den hade säkert hört Grilles snyftningar och sett den lilla grävlingen ensam. Räven slickade sig runt munnen. Den trodde den skulle få en god middag. ”Spring, Grille, spring!” ropade Nils. Grille blev så rädd att den nästan frös till is. Men Nils var snabb. Han visste att han var liten, men han var också modig. Han hoppade ner från Grilles rygg och ställde sig framför den lilla grävlingen. ”Här är ingen middag för dig, räv!” ropade Nils, och kastade en liten kotte som träffade räven på nosen. Räven blev förvånad. Den hade aldrig sett en så liten människa som var så modig! Den morrade och tog ett steg framåt. Nils visste att en liten kotte inte skulle stoppa räven länge. Då hördes ett högt trumpetande ljud från himlen! Det var Mårten och de andra vildgässen! De hade sett räven från ovan. De dök ner mot räven, flaxande med sina stora vingar och skrämde den med sina höga rop. Räven blev så rädd för de stora gässen som kom emot den att den vände om och sprang iväg med svansen mellan benen, djupt in i skogen. Grille sprang fram till Nils och kramade honom hårt. ”Du räddade mig, Nils! Du är den modigaste lilla människan jag någonsin mött!” Strax efteråt hörde de ett glatt pipande från en glänta. Där var Grilles mamma och pappa, och hennes småsyskon! Grävlingsfamiljen hade letat efter Grille överallt. Det blev ett glatt återseende med många kramar och nosbuffar. Nils kände sig varm inombords. Han hade fått en ny vän och hjälpt en familj att hitta varandra igen. Mårten och de andra gässen landade bredvid honom. De var stolta över sin lilla passagerare. ”Nu är det dags att flyga vidare,” sade Mårten. ”Men vi glömmer aldrig vår vän Grille, eller hur, Nils?” Nils nickade. Han vinkade adjö till Grille och hennes familj. Med hjärtat fullt av nya minnen och en känsla av att ha gjort något viktigt, klättrade Nils upp på Mårtens rygg igen. De lyfte mot himlen, bort från den stora skogen, mot nya äventyr och okända landskap som väntade norrut. Vad skulle de möta härnäst? Kanske ännu fler vänner, eller nya utmaningar. Men Nils visste nu att han var redo för allt.
Hemfärden och en klokare Nils
Efter att ha lämnat den mörka skogen bakom sig, fortsatte gässen och Nils sin resa. Luften blev kyligare och dagarna kortare. Snart var det dags att vända nosen mot söder igen. Hösten hade kommit, och med den lockade tanken på varmare breddgrader. Akka gav tecken, och hela flocken började sakta svänga. Hemåt. Mot Skåne. Nils, som nu var så van vid att flyga, kände en märklig blandning av glädje och lite sorg. Glädje över att få återse sitt hem och sina föräldrar, men också sorg över att äventyret snart var slut. Han hade sett så mycket! Från de höga fjällen i norr, där solen aldrig riktigt gick ner på sommaren, till de djupa skogarna i Småland och de böljande fälten i Östergötland. Hela Sverige hade legat under honom som en levande karta, full av hemligheter och underverk. På vägen söderut flög de över sjöar som glittrade som silver och skogar som började skifta i rött och guld. Nils pekade ofta ut saker för Mårten. ”Titta, Mårten! Där nere, en räv som smyger!” eller ”Se de där små husen, de ser ut som leksaker från här uppe!” Han märkte nu detaljer han aldrig skulle ha lagt märke till förut, när han var en vanlig bondpojke på marken. En dag, när de flög över ett stort, öppet landskap, såg de en liten, ensam harunge som hade fastnat i ett stängsel. Harungen kvittrade hjärtskärande efter sin mamma. Mårten ville flyga vidare, ”Vi kan inte stanna för varje liten varelse, Nils,” sade han. Men Nils skakade på huvudet. ”Jo, Mårten, vi måste hjälpa den.” Han hoppade ner från Mårtens rygg, trots att han var så liten. Han smög försiktigt fram till harungen. Med sina små händer pillade han försiktigt upp tråden som hade fastnat runt harungens ben. Det tog en stund, och harungen var rädd, men Nils talade lugnande till den. ”Lugn, lilla vän. Jag ska hjälpa dig. Snart är du fri.” Till slut lossnade tråden, och harungen skuttade iväg, snabbt som en pil, mot skogens trygghet. Mårten, Akka och de andra gässen hade väntat tålmodigt. När Nils kom tillbaka, klättrade han upp på Mårtens rygg igen. ”Bra gjort, Nils,” sade Akka. ”Du har lärt dig att bry dig om de svaga.” Nils kände sig stolt. Han var inte längre den elaka pojken som brukade plåga djuren. Han hade blivit en vän. Resan fortsatte. De mötte andra fåglar som också var på väg söderut. De delade historier om var de hade varit och vad de hade sett. Nils berättade om Lapplands vilda natur och om de snälla människorna han mött. De andra gässen lyssnade med spänning. Nils var en riktig äventyrare nu. Dag efter dag blev marken under dem mer och mer bekant. Skogarna blev tätare, fälten större, och gårdarna såg ut som de han kände igen från Skåne. Doften av hem. Kan man dofta hemifrån från luften? Nils tyckte det. Han kände igen lukten av fuktig jord och nyslagen hö. En kväll, när solen sjönk som en stor, röd apelsin vid horisonten, flög de över ett landskap Nils kände igen direkt. Där var gärdsgårdarna, där var de små backarna, där var... nej, det kunde inte vara sant! Han såg en bondgård med röda tak och vita knutar. Han kände igen ladan, det stora trädet på gårdsplanen. Och där, i en hage, gick ett par kor som såg ut precis som deras egna. ”Mårten! Mårten! Titta! Det är ju vårt hem!” ropade Nils, hans lilla hjärta slog volter i bröstet. Mårten sträckte på halsen och tittade ner. Ja, det var det. Hemma. Akka landade flocken på en äng lite bortom gården. Det var viktigt att inte skrämma människorna. Nils kände sig nervös. Skulle hans föräldrar känna igen honom? Skulle han någonsin bli stor igen? Han var fortfarande så liten, inte större än en tomte. ”Nils,” sade Akka, hennes röst mjuk som en viskning. ”Din resa är snart slut. Du har blivit en annan pojke. En bra pojke.” Mårten puffade till honom med sin näbb. ”Jag kommer att sakna dig, min lilla vän.” Nils kramade Mårtens hals. ”Jag kommer att sakna dig också, Mårten. Och er alla, Akka.” Han visste att han aldrig skulle glömma sina vänner, gässen som hade visat honom världen och lärt honom så mycket. Han hade lärt sig om djurens språk, om naturens under, och om vikten av vänskap och godhet. Han hade lärt sig att se världen med nya ögon, och att uppskatta det som var litet och skört. Han hade lärt sig att hjälpa till, att vara snäll, och att aldrig, aldrig plåga en levande varelse igen. Han var inte längre Nils Holgersson, den stygga bondpojken. Han var Nils Holgersson, äventyraren, fågelvännen, och den klokare pojken. Men hur skulle han bli stor igen? Det var den sista stora hemligheten.
Avslutning
Så, nu har vi sett alla hemligheter tillsammans! Tack för att du följde med på den här fantastiska resan genom Sverige. Jag hoppas du hade lika roligt som jag! Kanske har du egna, spännande sagor att berätta om, eller rentav ett alldeles eget magiskt äventyr att dela? Låt Sonacasts veta om du har några tankar eller önskemål. Vi hörs snart igen, lilla äventyrare! Ha det bra!
