Berättelse
Pollyanna
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad som händer när man försöker hitta något att vara glad över, även när det känns svårt? Idag ska vi träffa lilla Pollyanna, en flicka med en alldeles speciell hemlighet. Hon har en magisk lek, 'den glada leken', som kan förvandla gråa dagar till solsken och få även de suraste ansikten att spricka upp i ett leende. Följ med oss in i en värld där glädje är den största skatten och där varje liten utmaning kan bli en anledning att vara glad. Lär dig hur Pollyanna sprider sin glädje och förändrar en hel stad!
Pollyannas Ankomst
Men innan Pollyanna kunde sprida sin glädje till hela staden, behövde hon först komma fram till sitt nya hem. Och det nya hemmet var hos hennes moster, fröken Polly Harrington. Moster Polly bodde i ett stort, lite kusligt hus med raka linjer och inga skratt. Hon var en sträng dam, som sällan log och alltid ville att allting skulle vara i ordning. När den lilla flickan klev ur vagnen och såg moster Pollys allvarliga ansikte, kände hon en liten pirrande känsla i magen. Det var så annorlunda än hennes gamla hem, som alltid var fyllt av sång och kärlek. Men Pollyanna hade sin hemliga lek. Hon tittade upp på den höga dörren och sedan på en liten, envis blomma som växte mellan stenarna. Och hon bestämde sig genast för att hitta något att vara glad över, även här.
Den Glada Leken
Men vad var nu den här hemliga leken som Pollyanna hade? Jo, den hade hennes älskade pappa lärt henne. En gång önskade Pollyanna sig en docka, en alldeles egen docka med vackra kläder och glittrande ögon. Men istället fick hon ett par kryckor! Tänk att få kryckor när man önskar sig en docka! Pollyanna blev såklart lite ledsen, men då sa pappa: "Vi måste hitta något att vara glada över med kryckorna, min lilla vän." De funderade och funderade, och till slut kom de på det! Man kunde vara glad för att man INTE BEHÖVDE kryckorna! Och så började Den Glada Leken! Att alltid hitta något, precis vad som helst, att vara glad över. Nu, i det stora, tysta huset med sin stränga tant, kände sig Pollyanna ensam. Men hon mindes leken. "Vad kan jag vara glad över här?" tänkte hon och tittade sig omkring i sitt lilla rum. Rummet var tomt, nästan inga leksaker. Men från fönstret kunde hon se en liten, grön fläck av gräs och en ensam fågel som sjöng på en gren. "Åh," viskade hon, "jag kan vara glad för att fågeln sjunger så vackert! Och att jag kan se himlen härifrån! Och att blomman utanför dörren är så envis!" Hon kände en liten värme sprida sig i bröstet. Leken hjälpte henne att hitta små ljusglimtar även i det allra mörkaste. Och Pollyanna visste att hon skulle fortsätta spela Den Glada Leken, varje dag, alldeles själv. Kanske kunde hon till och med lära någon annan att vara glad.
Nya Vänner och Glädjens Frön
Pollyanna tittade ut genom fönstret en solig morgon. Fåglarna sjöng sina vackraste sånger, och blommorna i tant Pollys trädgård vinkade i vinden. Hon kände en pirrig känsla i magen. Tänk om hon kunde sprida lite av sin glada lek till någon annan? Det vore ett alldeles underbart äventyr! Hon klädde på sig sin finaste klänning och smög ut i trädgården. Bakom en stor, buskig syrenbuske såg hon en pojke sitta alldeles ensam. Han såg lite ledsen ut, med hakan i händerna och en dyster min. Han verkade så ensam. "Hej!" ropade Pollyanna glatt. Pojken hoppade till och tittade upp. Han hade mörka, fundersamma ögon. "Jag heter Pollyanna. Vad gör du här, alldeles själv?" Pojken ryckte på axlarna. "Jag... jag heter Jimmy. Och jag bara sitter här. Det är tråkigt." Pollyanna satte sig bredvid honom på det svala gräset. "Tråkigt?" frågade hon, "Men man kan alltid hitta något att vara glad för! Vill du spela Den Glada Leken med mig?" Jimmy rynkade pannan. "Den Glada Leken? Vad är det för något?" "Jo," började Pollyanna, "Man ska försöka hitta något att vara glad för, oavsett vad som händer! Till exempel, du sitter här under en syrenbuske. Är inte det härligt? Du kan känna doften av blommorna och höra bin surra!" Jimmy sniffade försiktigt. "Visst, de doftar gott, men..." "Och titta!" avbröt Pollyanna, "En liten nyckelpiga kryper på bladet där! Är inte den söt? Vi kan vara glada för nyckelpigor som äter bladlöss!" Jimmy log svagt. "Jag... jag gillar nyckelpigor." "Se där!" utbrast Pollyanna. "Du hittade något att vara glad för! Vi har redan spelat en liten stund! Är inte det roligt?" Jimmy funderade en stund. "Men... vad om det regnar och man inte kan gå ut? Då kan man inte vara glad för syrenbuskar eller nyckelpigor." "Åh, då kan man vara glad för att man får sitta inne och läsa en bok! Eller för att man kan höra regnet smattra mot fönstret! Eller kanske för att man får dricka varm choklad!" Pollyanna skrattade. Jimmy började skratta också. Det var ett litet, tyst skratt först, men det växte. "Varm choklad är gott," sa han. Från den dagen blev Jimmy en del av Pollyannas glada lek. Snart mötte de fler barn i byn som verkade ha tappat bort sin glädje. Där var lilla Lisa, som alltid var sur för att hon inte hade en docka. "Men Lisa," sa Pollyanna, "du kan vara glad för att du har så många fina stenar att leka med! Titta på den här, den glittrar som en liten skatt!" Och den gamle snickaren, Herr Grubb, som alltid klagade över sin onda rygg. Pollyanna hittade honom en dag när han satt på en bänk och suckade tungt. "Herr Grubb," sa Pollyanna, "visst kan man vara glad för att man kan sitta ned? Och för att solen värmer så skönt på ryggen just nu!" Herr Grubb tittade förvånat på den lilla flickan. Ingen hade någonsin sagt något sådant till honom förut. Han brukade bara tänka på hur ont det gjorde när han skulle resa sig. Men att sitta ner... ja, det var faktiskt skönt. Och solen kändes verkligen varm. En liten glimt av ett leende började spridas på Herr Grubbs ansikte. Det var som om Pollyanna planterade små glädjens frön överallt där hon gick. Ett frö här, ett frö där. Och hon visste att om man vattnade dem med vänlighet och optimism, så skulle de växa och bli till en hel trädgård av lycka. Och hon skulle fortsätta att sprida dessa glädjens frön, varje dag.
Tant Pollys Leende
Pollyanna fortsatte att sprida sina små glädjens frön, precis som hon tänkt. Hon såg det goda i nästan allt. Men tant Polly, hon var inte van vid solstrålar. Hon var mer som en allvarlig ek, som stod stadigt men sällan rörde sig. Hennes ansikte var ofta slätt och allvarligt. En morgon när Pollyanna åt sin frukost – gröt, som hon inte alltid tyckte var så spännande – tänkte hon: ”Vad kan jag vara glad över med gröten?” Plötsligt kom hon på det! ”Tant Polly,” sa hon, ”jag är så glad att vi har gröt! Tänk om vi inte hade någon mat alls?” Tant Polly bara tittade över sin tidning, men Pollyanna såg ett litet, litet ryck vid hennes mun, som snabbt försvann. En annan dag skulle Pollyanna rensa ogräs i trädgården. Inte hennes favoritsyssla. Men hon kom ihåg den glada leken. ”Jag är glad att ogräset inte är jättestort! Och glad att jag har händer!” Hon sjöng en liten sång. Tant Polly stod vid fönstret och suckade nästan omärkligt. Hon var inte van vid sång i sin trädgård, bara tystnad. Pollyanna försökte också hitta saker att vara glad över i tant Pollys närvaro. Det var svårare. ”Jag är glad att tant Polly har så vackra ögon,” tänkte hon en dag. ”De är som djupa, blå sjöar.” En kväll, när det åskade och regnade, var Pollyanna lite rädd. Hon låg i sängen och försökte vara glad över åskan, men det var svårt. Plötsligt hörde hon en knackning. Det var tant Polly. Hon hade en kopp varm mjölk i handen. ”Här,” sa tant Polly med sin vanliga stränga röst, ”drick detta. Det hjälper dig att sova.” Pollyanna såg hur tant Pollys hand darrade lite när hon räckte över koppen. Och hon såg en liten rynka mellan ögonbrynen, inte av ilska, utan kanske… av oro? ”Tack, tant Polly,” sa Pollyanna, ”jag är så glad att du kom! Och jag är glad att jag har varm mjölk när det åskar!” Tant Polly nickade, vände sig och gick ut. Men just innan hon stängde dörren, såg Pollyanna det. Ett litet, litet leende. Det var bara en snabb rörelse i mungipan, nästan osynligt, men det var där. Som en liten fjäril som flaxade till och försvann. Pollyanna log mot dörren när den stängdes. Hon visste att det var ett glädjens frö som hade grott. Dagarna gick och Pollyanna fortsatte sin glada lek. Hon hittade glädje i det lilla och delade med sig. Tant Polly svarade sällan med ord, men Pollyanna började lägga märke till andra saker. En eftermiddag, när Pollyanna kom in från trädgården med en vacker blomma, möttes hon av doften av nybakat. Tant Polly stod i köket, nybakade kakor på bordet. ”Åh, tant Polly!” utbrast Pollyanna, ”Jag är så glad över kakorna!” Tant Polly tittade inte upp direkt, men Pollyanna såg att hon arbetade lite långsammare. När hon äntligen tittade upp, var det inte med den vanliga stränga minen. Hennes ögon verkade mjukare. Och när hon räckte över en kaka till Pollyanna, fanns det där igen. Ett litet, försiktigt leende. Den här gången var det lite tydligare, lite längre. Inte ett bullrande skratt, men ett leende som sa: ”Kanske, bara kanske, är det här inte så tokigt ändå.” Pollyanna kände sig varm inombords. Hennes glädjens frön höll verkligen på att växa. Hon tänkte att tant Pollys leende var den vackraste blomman av alla. Hon visste att hon skulle fortsätta vattna med sin glada lek, tills hela huset, och kanske hela staden, blommade av lycka. Hon var så glad att hon hade fått komma till tant Polly, för nu kunde hon sprida sin glädje och se den växa, precis som en trädgård.
Glädjens Ringar på Vattnet
Pollyannas glada lek, som en liten solstråle, spred sig snabbt i det stora huset. Och inte bara i huset, utan som små, osynliga frön som vinden bar med sig, började glädjen sprida sig ut i den lilla staden. Pollyanna hade ett hjärta fullt av solsken, och varje gång hon spelade sin glada lek, blev det som att hon tände små ljus i människornas själar. Hennes glädje var så smittsam, som en busig kattunge som får alla att le, eller en vacker fjäril som landar på din näsa och kittlar dig. Tänk att en liten flicka kunde göra så stor skillnad! Det var precis som när man kastar en sten i en lugn damm, och de små ringarna sprider sig längre och längre ut. Glädjens ringar på vattnet. Först var det bara tant Polly, vars ansikte hade blivit mjukare och vars leende visade sig allt oftare. Men snart började andra märka det också. Nancy, den snälla husan, som först tyckte att Pollyanna var lite FÖR glad, började också känna en liten värme i hjärtat. En morgon när Nancy skulle bädda sängen, upptäckte hon en liten, vacker blomma på fönsterbrädan som Pollyanna hade lagt där. Hon plockade upp den och höll den försiktigt i handen. ”Vad glad jag blir av att se den här”, mumlade Nancy för sig själv. ”Jag är glad att jag har ett fönster att ställa den i så att den får sol!” Hon hade börjat spela glada leken, fast hon kanske inte ens visste om det! Pollyannas glada frön hade slagit rot. Inte långt från tant Pollys hus bodde en man som hette herr Pendergast. Han var lite ensam och tyckte om att samla på gamla, trasiga saker. Han såg lite ledsen ut nästan hela tiden, med hängande axlar och en dyster blick. Men Pollyanna, med sitt glada humör och sin orädda nyfikenhet, brukade alltid vinka till honom när hon gick förbi. ”Hej, herr Pendergast!” ropade hon. ”Vad har du för spännande saker idag? Jag är så glad att du hittar så många intressanta saker!” Herr Pendergast, som sällan log, började plötsligt visa Pollyanna en trasig men vacker, gammal klocka som han hade hittat. Han brukade aldrig prata med någon om sina samlingar. ”Jag är glad att jag har någon att visa den här fina saken för”, sa han, och log ett litet, litet leende. Det var det första glada leendet Pollyanna hade sett på herr Pendergast, och hon visste att hennes glada lek hade hittat ett nytt hem. Hon var så glad att hon kunde hjälpa någon att hitta glädje i de små sakerna! Och den allvarlige doktor Chilton, som ofta var trött efter långa arbetsdagar och bekymmer för sina patienter, märkte också något speciellt med Pollyanna. Han var en man som var van att se det svåra i livet. Pollyanna träffade honom en dag utanför tant Pollys hus, när han just hade besökt tant Polly. ”Doktor Chilton!” sa Pollyanna glatt. ”Jag är så glad att du är här, för nu kan du hjälpa alla att må bättre! Tänk så glad du måste vara över att kunna göra det!” Doktor Chilton, som oftast bara tänkte på att lösa problem och mediciner, började tänka efter. Kanske hade Pollyanna rätt. Kanske var det en stor glädje att kunna hjälpa människor. Kanske hade han glömt bort att vara glad över det han gjorde. Och han började titta på sina patienter med nya ögon, och han hittade små saker att vara glad över i varje dag. Glädjen spred sig som ringar på vattnet, från Pollyanna, till Nancy, till herr Pendergast, till doktor Chilton, och tillbaka till tant Polly. Varje dag blev staden lite gladare, lite ljusare, tack vare en liten flicka med ett stort, glatt hjärta. Och varje gång någon hittade något att vara glad över, kände Pollyanna en liten pirrande känsla i magen, som en fjäril som flaxar med vingarna. Hon visste att de glada ringarna bara skulle fortsätta att sprida sig, och hon var så glad att hon fick vara den som kastade den första stenen.
En Liten Utmaning
Glädjen spred sig som ringar på vattnet. Tack vare Pollyanna blev staden lite gladare, lite ljusare. Hon älskade att se glädjen växa, och kände en pirrande känsla i magen när de glada ringarna fortsatte att sprida sig. Men även för den gladaste flickan kan små moln dyka upp. En morgon vaknade Pollyanna inte med sitt vanliga "God morgon, underbara värld!" Istället kände hon sig... lite grå. Hennes näsa kittlade, halsen sved, och en hosta bubblade upp. "Åh, så jobbigt," mumlade hon, ovanligt för henne. Att hitta glädje kändes idag svårt. Hon hade ont i huvudet och ville bara ligga kvar under täcket. "Hur kan man vara glad när man är snuvig och hostig?" tänkte hon. En riktig utmaning för glädjespelet! Hun funderade. Hennes pappa hade alltid sagt att man kan hitta glädje i allt, även i svårigheter. Men just nu kände Pollyanna sig bara ledsen. Hon saknade sin pappa extra mycket. Han var så bra på att hitta de små, glada sakerna. Plötsligt kom hon ihåg. Hennes pappa hade sagt: "Pollyanna, när du är ledsen, tänk på allt det du *inte* är ledsen över!" Hon rätade upp sig. "Vad är jag *inte* ledsen över idag?" frågade hon sig högt. Hun var inte ledsen över att få stanna i sitt varma rum. Hon var inte ledsen över att Nancy snart skulle komma med varm choklad. Och hon var inte ledsen över att få läsa sina favoritböcker hela dagen! Plötsligt kändes förkylningen inte så farlig längre. Man kunde ju vara glad över att få vila! Och varm choklad! Och böcker! "Åh, det var ju inte så svårt ändå!" utbrast hon, och ett litet, hostigt skratt bubblade upp. Senare, när Pollyanna kände sig lite piggare och satt insvept i en filt vid fönstret, såg hon hur fru Snows vagn stannade utanför. Fru Snow var en äldre dam, nästan alltid på dåligt humör. Hennes ansikte var ofta rynkat i en bekymrad min, och hon klagade nästan alltid. Nancy hade berättat att fru Snow var sjuk och ofta hade ont. Men Pollyanna hade aldrig riktigt förstått hur man kunde vara så olycklig hela tiden. Fru Snow hade kommit för att hälsa på tant Polly. Pollyanna hörde deras röster från salongen. Fru Snows röst var klagande, som en vind som gnäller. "Åh, Polly," hörde Pollyanna, "jag vet inte hur jag ska klara en dag till. Allt är så grått, så tråkigt. Jag har så ont i mina leder, och jag kan inte ens se vårens första blommor. Det finns inget att vara glad över, verkligen inget!" Tant Polly såg bekymrad ut. Hon visste det var svårt att trösta fru Snow. Men Pollyanna, som just vunnit över sin egen utmaning, kände en plötslig lust att hjälpa. Hon smög tyst in i salongen, insvept i sin filt, och satte sig på en liten pall bredvid fru Snows stol. "God dag, fru Snow," sa Pollyanna med sin lilla hesa röst. Fru Snow, mitt uppe i en klagovisa, blev förvånad och tystnade. "Jaså, är du här, lilla Pollyanna? Är du inte ute och leker?" "Nej, jag är lite förkyld idag," svarade Pollyanna. "Men jag är glad över att få sitta här i värmen och prata med er. Och jag hörde vad ni sa. Att ni inte kan se vårens första blommor." Fru Snow fnös. "Nej, precis! Och vad skulle man vara glad över det?" Pollyanna lade sitt lilla huvud på sned. "Men fru Snow, ni kan vara glad över att ni *vet* att blommorna finns där ute! Och att ni kan *föreställa er* dem! Tänk hur vackra de är, med sina glada färger, även om ni inte kan se dem med ögonen just nu." Fru Snow tittade på henne med vidöppna ögon. Hon hade aldrig tänkt så. Att man kunde vara glad över något man bara föreställde sig. "Men jag har så ont, lilla barn," viskade hon. Pollyanna nickade allvarligt. "Ja, jag förstår. Men ni kan vara glad över att det inte gör ont *överallt*! Kanske gör era fingrar inte ont just nu? Eller tårna? Eller så kan ni vara glad över att ni har en varm filt, eller en vän som tant Polly som kommer och hälsar på er!" Fru Snow tittade från Pollyanna till tant Polly och tillbaka igen. En liten, liten förändring skedde i hennes rynkade ansikte. En spricka i muren av hennes olycklighet. "Mina fingrar... gör inte ont just nu," mumlade hon, som om hon just upptäckt en ny sanning. Pollyanna log, ett hostigt men strålande leende. "Där ser ni! En sak att vara glad över! Och det finns säkert massor av andra saker också. Man måste bara leta lite extra noga ibland." Tant Polly, som hade lyssnat tyst, log försiktigt. Hon såg hur Pollyanna, trots sin egen förkylning, fann styrkan att sprida glädje. Det var som om Pollyanna visade henne att även när molnen hopar sig, kan man alltid hitta en strimma solsken om man bara letar. Och fru Snow, hon sa inget mer, men för första gången på länge, var hennes ansikte inte lika rynkat. Kanske hade Pollyanna sått ett litet glädjefrö även i fru Snows hjärta.
Staden Hjälper Pollyanna
Fru Snow sa inget mer, men för första gången på länge, var hennes ansikte inte lika rynkat. Kanske hade Pollyanna sått ett litet glädjefrö även i fru Snows hjärta. Och det var tur, för snart skulle hela staden behöva komma ihåg Pollyannas glada lek mer än någonsin. En solig eftermiddag, när Pollyanna lekte kurragömma med sin vän Nötis, den lilla ekorren, hände något oväntat. Nötis sprang upp i ett lågt, knotigt äppelträd, och Pollyanna sprang efter, skrattande, hennes ljusa hår fladdrade i vinden. Hon såg inte den lilla, lösa stenen som låg gömd bland gräset. Plötsligt snubblade hon och föll, rakt ner på det mjuka, gröna gräset. Det lät inget högt duns, men när hon försökte resa sig, kände hon en konstig, stickande känsla i foten, som om små nålar dansade runt hennes vrist. Pollyanna försökte vara glad, precis som hon alltid gjorde. 'Jag är glad att jag föll på mjukt gräs och inte på en hård, vass sten,' viskade hon till Nötis, som tittade oroligt på henne från en gren, med nosen ryckande. Men när tant Polly, med oroliga ögon, kom springande och såg hennes svullna fot, visste hon att det inte var något att leka bort. Doktor Chilton kom snabbt, och efter en noggrann undersökning sa han att Pollyanna hade vrickat foten illa. Hon skulle behöva ligga stilla länge, kanske i flera veckor. Hennes lekfulla fötter, som älskade att dansa och springa, skulle nu vara fångade i stillhet. Att ligga stilla var inte lätt för en flicka som älskade att springa, hoppa och utforska varenda vrå av tant Pollys trädgård. Dagarna kändes plötsligt väldigt långa och sträckte ut sig som en tråkig, oändlig väg. Hon försökte spela glada leken. 'Jag är glad att jag har en bekväm säng med mjuka kuddar,' sa hon. 'Jag är glad att Nötis kommer och hälsar på vid fönstret varje morgon.' Men ibland var det svårt. Väldigt svårt. Hon saknade att känna den varma solen mot kinden när hon sprang i det höga gräset, och att höra fåglarnas glada sång medan hon plockade vilda blommor nere vid bäcken. När nyheten spreds om Pollyannas olycka, blev alla i Beldingsville bekymrade. En dämpad stämning lade sig över staden, som om en liten, ljus stjärna plötsligt hade slutat glimma. Mr. Pendleton, den tystlåtne mannen som sällan log, kände en stor klump i magen. Doktor Chilton, som brukade skratta hjärtligt med Pollyanna, såg allvarlig och eftertänksam ut. Även fru Snow, som tidigare varit så butter och tvär, kände en oväntad, tom saknad efter den lilla flickans ljusa röst och smittande skratt. Alla mindes hur Pollyanna, med sin glada lek, hade vänt deras gråa, alldagliga dagar till något färgglatt och fyllt med hopp. Och vad hände då? Jo, något alldeles underbart och magiskt! En efter en började folk besöka Pollyanna. Inte bara för att trösta, utan för att ge tillbaka lite av den glädje hon hade skänkt dem. Nancy kom med hennes favoriträtter, som nybakade äppelpajer och varma chokladkakor, och berättade roliga historier från köket, som fick Pollyanna att fnissa. Mr. Pendleton skickade de vackraste, mest färgsprakande blommorna från sin trädgård, blommor som Pollyanna älskade och som lyste upp rummet som små solar. Doktor Chilton kom inte bara för att titta på hennes fot, utan också för att berätta spännande historier om sällsynta djur han hade mött på sina många resor, och om stjärnorna han studerade på natten. Fru Snow, till allas förvåning, bad sin tjänare skicka över en stor korg med hennes speciella, honungsdoftande kakor, och ett litet, handskrivet brev där det stod: 'Hoppas du snart är på benen igen, lilla du. Saknar ditt prat.' Detta var det längsta och vänligaste fru Snow någonsin hade skrivit! Pollyanna låg i sin säng, omgiven av dessa underbara presenter och alla dessa vänliga besökare. Hon försökte fortfarande febrilt hitta saker att vara glad över, trots att foten värkte lite. Och en dag, när hon såg alla dessa vänliga ansikten som log mot henne, alla dessa gåvor som fyllde rummet med färg, och hörde alla dessa värmande ord, då insåg hon något djupt och sant. Hon insåg att den glada leken inte bara handlade om att hitta något bra i varje dålig situation som drabbade en själv. Den handlade också om att se glädjen i att människor brydde sig, att de kom, att de ville hjälpa till, och att de ville se henne glad. Att få så mycket kärlek var den allra största anledningen att vara glad! En morgon, när solen strålade in genom fönstret, hoppade Nötis in med en liten, glänsande sten i munnen. Han lade den försiktigt vid Pollyannas hand. Den var så vacker, fylld med små gnistrande färger, som en liten regnbåge. Pollyanna tog upp den och log. 'Tack, Nötis,' viskade hon. 'Jag är glad att jag har en så fin vän som du. Och jag är glad att jag har så många vänner, som alla vill mig väl, även när min fot gör lite ont.' Hon höll stenen och visste att även om hennes ben behövde vila, var hennes hjärta fullt av glädje. Dagarna fortsatte att passera, men nu kändes de ljusare och fyllda med förväntan. Pollyannas fot blev sakta bättre, och med varje besök, varje historia och varje vänligt ord, växte hennes glädje sig starkare, som en liten blomma som öppnar sig mot solen. Hon lärde sig att man kan spela glada leken på många sätt, även när man ligger stilla. Och hon såg hur hela staden, som hon en gång hade lärt att le, nu kom tillbaka och lyste upp hennes dagar med sin egen glädje och vänlighet. Beldingsville hade lärt sig mycket av Pollyanna, och nu visade de att de ville ge tillbaka all den glädje hon hade sått.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på Pollyannas spännande äventyr! Vilken rolig resa vi har gjort tillsammans, eller hur? Vi på Sonacasts vill jättegärna höra vad du tyckte. Om du har några idéer eller bara vill säga hej, låt oss veta! Kanske kan du nu hitta på din egen glada berättelse? Eller rita en bild av Pollyanna? Kom ihåg att glädjen finns överallt. Tack för att du var med oss, och vi hoppas vi ses snart igen!
