Berättelse
Fem barn och It
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin önskat att du kunde få precis vad du ville? Tänk om det fanns en magisk varelse som kunde uppfylla dina drömmar, men bara för en dag? Följ med oss på ett spännande äventyr till den engelska landsbygden, där fem nyfikna barn upptäcker en mycket speciell sandfe. Denna lilla, lurviga varelse kan uppfylla önskningar, men önskningar är inte alltid så enkla som man tror! Häng med när vi dyker in i historien om 'Fem barn och It' – en berättelse full av magi, skratt och oväntade överraskningar. Välkommen till en värld där allt kan hända!
Barnen flyttar till landet
Våra fem barn – Cyril, Anthea, Robert, Jane och så den allra minsta, Lamb – hade det inte alltid så lätt. Deras pappa var borta på en resa, och deras mamma var tvungen att stanna i sängen ganska länge. Så de fick flytta från sitt hem i den stora staden till ett gammalt hus på landet. Föreställ er! Ingen stadspuls, inga roliga butiker – bara grönskande träd och tysta fält. Barnen tyckte att det var lite tråkigt i början. De saknade sina gamla leksaker och vännerna i London. Men det nya huset, "Vita huset" som det kallades, hade en jättestor trädgård! Och i trädgården fanns en stor, gammal grusgrop. Ingen visste då att just den gropen skulle förändra allt!
Möt Psammasen
Den där grusgropen ja! Barnen älskade att gräva i den, leka att de var arkeologer på jakt efter dolda skatter. En solig eftermiddag, när solen värmde gott på deras ryggar, bestämde sig Robert, Anthea, Jane, Cyril och lilla Lamb för att gräva en riktigt djup tunnel. De grävde och grävde, så att sand och små stenar flög omkring dem. Plötsligt, hördes ett litet, gällt tjut! Det lät som en ledsen kanin, eller kanske en mus som blivit trampad på svansen. Barnen stannade upp, skrämda och nyfikna. Vad var det? Försiktigt skopade Cyril bort mer sand. Och där, i det djupaste av gropen, stirrade ett par ögon på honom. Ögon som satt på små, små spröt, nästan som en snigel! Det var ett alldeles underligt litet djur! Det var runt och knubbigt, täckt av mjuk, sandfärgad päls. Det hade åtta små tassar, och stora, mjuka fladdermusöron som viftade lite. Men det allra mest märkliga var att dess ögon kunde dras in och ut, precis som på en snigel! Det såg inte alls ut att vara glad att ha blivit uppgrävt. "Vem är du?" viskade Anthea. Den lilla varelsen gäspade stort och sträckte på sig, så att sandkorn föll från dess päls. "Jag är en Psammas", sa den med en raspig, torr röst, "och jag är väldigt, väldigt sömnig." Barnen tittade storögt på varandra. En Psammas? Aldrig hört talas om! Robert, som alltid var modigast, frågade: "Vad gör en Psammas?" Varelsen blinkade långsamt med sina snigelögon. "Jag uppfyller önskningar. Men bara en om dagen, och den försvinner när solen går ner. Nu lämna mig ifred, jag vill sova!" Barnen kunde knappt tro sina öron! Önskningar! Och de hade hittat en önskefe i en sandgrop! De visste inte då, att deras liv just skulle bli en hel massa spännande äventyr.
Önskningar som går snett
Barnen kunde knappt vänta! En önskefe! Och de hade varsin önskning de ville använda. Men vad skulle de önska sig? Det var en så stor sak! Att önska sig en stor hög med godis? Nej, det skulle ta slut för fort. Att önska sig ett slott? Vart skulle de ställa det, och vem skulle städa det? Det var svårare än de trodde att komma på en riktigt bra önskning. Att önska sig pengar kändes lite tråkigt. Att önska sig leksaker kändes också lite... vanligt. Det här var ju en riktig önskning från en riktig önskefe! Då måste man önska sig något alldeles extra! Anthea, som var den lite mer eftertänksamma av dem, föreslog att de skulle önska sig något som alla kunde ha glädje av. Cyril, den äldste, tyckte det lät tråkigt. Han ville önska sig guld. Men Robert och Jane var mer med på Antheas idé. Och den lilla babyn, Lamb, var för liten för att förstå vad det handlade om, han bara skrattade och viftade med sina små händer. Efter mycket funderande, och nästan ett litet gräl om vad som var bäst att önska sig, kom de på något. De bestämde sig. ”Vi önskar oss”, sa Anthea med en röst full av förväntan, ”att det alltid ska vara sommar! Med solsken och massor av saftiga bär, och blommor i varenda trädgård!” Cyril log, det lät ändå rätt bra för att vara en önskning för alla. Robert och Jane nickade ivrigt, de älskade sommar. Fén, som hade suttit tyst och lyssnat, blinkade med sina glittrande ögon. ”Är ni helt säkra på detta?” frågade hon. Barnen ropade ”Ja!” i kör. Och med ett litet försvann fén, och lämnade ett spår av glittrande stoft efter sig. Nästa morgon vaknade barnen till strålande solsken. Och nästa. Och nästa! Det var ljust och varmt hela tiden. Jorden var full av blommande blommor och buskar dignade av röda, söta bär. Fjärilar flög omkring i en virvlande dans, i alla regnbågens färger. Till en början var det underbart! De lekte ute från morgon till kväll. Fick färska bär direkt från buskarna till frukost och mellis. ”Det här är den bästa önskningen någonsin!” utropade Robert en eftermiddag när han åt ett jättestort hallon. Men efter några veckor började saker hända. Marken blev torr och hård, för det regnade aldrig. Alla lövträd hade blommor och bär samtidigt, vilket var lite konstigt. På kvällarna, när det borde vara svalt och skönt, var det fortfarande varmt och dagsljuset vägrade ge med sig, så det var svårt att somna. Bären var SÅ många att de ruttnade på buskarna snabbare än barnen hann äta dem. Och fjärilarna... ja, de var ju vackra, men de var ÖVERALLT! I håret, på kläderna, ibland till och med i frukostflingorna. ”Jag saknar snö”, sa Jane en dag. ”Och att få bygga en snögubbe.” Cyril nickade allvarligt. ”Och det är så varmt hela tiden. Jag vill bara ha en liten, liten regnskur.” Anthea insåg att deras önskning, även om den var välmenande, hade gått lite snett. De hade önskat sig för mycket av det goda. De bestämde sig för att kalla på fén igen. Med en liten, försiktig ramsa som Anthea kom ihåg, dök fén upp, lika glittrande som sist. ”Vad kan jag hjälpa er med, mina små vänner?” frågade hon, hennes ögon fulla av förståelse. ”Vi har tänkt om”, sa Anthea. ”Kan vi få... LITE regn? Och sen lite höst, och vinter? Och sen vår igen?” Fén log varmt. ”Ja, mina kära barn. Livet behöver balans. Allt ska vara lagom. En önskning kan göra underverk, men ibland är det allra bästa att låta naturen ha sin gång.” Och med en ny var hon borta, och jorden fick äntligen sin efterlängtade dusch.
Jättar och fågelvingar
Regnet föll tungt den kvällen, som en mjuk filt över landskapet. Barnen, lite skakade efter dagens äventyr med Psammasen och det oväntade regnet, kröp ner i sina sängar. De visste nu att det inte alltid var så enkelt som att bara önska sig något. Livet hade sina egna regler. Nästa morgon, när solen strålade igenom fönstren, kände sig barnen lite rastlösa. De hade lekt alla sina vanliga lekar, och det fattades något. Vad skulle man önska sig nu? Jane, som alltid drömde om att vara lite mer speciell, suckade. 'Åh, jag önskar att vi alla vore vackra som dagen!' Peter tittade upp. 'Var det en önskning, Jane?' Jane nickade. 'Ja, det var det! Jag önskar att vi alla vore vackra som dagen!' Just då skakade marken under dem till, och där, framför dem, dök Psammasen upp igen. Hans små ögon blinkade. 'Jaha, vackra som dagen, säger ni? En intressant önskning. Men kommer ni ihåg vad som hände sist?' Barnen nickade allvarligt. De kom ihåg både pengarna och regnet. Psammasen gnuggade sin nos. 'Mycket väl. Då så.' Och med ett litet 'poof' försvann han igen. Plötsligt började allting kännas annorlunda. Trädgårdens blommor, som nyss hade varit i ögonhöjd, började krympa. Husets tak tycktes sträcka sig mot himlen. Barnen tittade på varandra. Och vad var det här? Deras händer var stora, så stora att de kunde täcka hela sina ansikten! Deras ben var långa som trädstammar! 'Vi är jättar!' ropade Robert, och hans röst var nu så djup att den fick fönsterrutorna att skallra. De hade blivit så stora att de knappt fick plats i trädgården. De var vackra, ja, men på ett jättelikt sätt! Deras kläder revs sönder. Att gå var som att kliva över hus. Peter försökte öppna grinden, men den var bara en liten leksaksgrind för honom nu. Cynthia började gråta. 'Jag vill inte vara en jätte! Jag kan inte krama mamma!' Att vara jätte var inte alls så roligt som de hade trott. De var för stora för allt! Hela världen var fel storlek. Psammasen dök upp igen, med ett litet flin på sin sandiga nos. 'Nå, hur går det med vackerheten? Är ni nöjda med att vara vackra som dagen?' Barnen skakade på huvudet i kör. 'Nej!' ropade de. 'Vi vill bli små igen! Vi vill vara vanliga!' 'Okej, okej,' sa Psammasen. 'En önskan i taget. Men nu måste ni önska er något som kan hjälpa er. Vad vill ni ha?' Peter fick en idé. 'Vi vill ha vingar!' ropade han. 'Stora, starka vingar, så vi kan flyga hem och bli normala igen!' De andra barnen tyckte det lät som en fantastisk idé. Att flyga! Bort från alla jätteproblem. Psammasen suckade. 'Vingar, javisst. Men kom ihåg, flygning kan vara tröttsamt.' Och med ett nytt 'poof' var han borta. Och plötsligt kände de något växa ut från deras ryggar. Det började med en kittling, sedan bredde det ut sig, och snart hade de fått de mest magnifika vingar man kunde tänka sig! De glänste i alla regnbågens färger, och fjädrarna var mjukare än silke. De var fortfarande jättar, men nu hade de vingar! Med ett gemensamt hopp lyfte de från marken. Vilken känsla! Att sväva fritt i luften, med vinden susande runt öronen. De flög högt upp, över trädtopparna, över husen, och kunde se hela byn breda ut sig under dem som en liten leksaksvärld. De skrattade och ropade av glädje. Detta var mycket bättre än att vara en klumpig jätte på marken! Men Psammasen hade haft rätt. Att flyga var tröttsamt. Och att vara jätte med vingar var ännu mer tröttsamt. Vingarna var stora och tunga, och efter ett tag började armarna att värka. De insåg att de var tvungna att landa snart, men var? Allting såg så litet ut under dem. Och hur landar man egentligen när man är så här stor? De såg en stor, vidsträckt äng i fjärran. När de närmade sig, kände de hur krafterna började sina. Deras vingar slog långsammare. Cynthia började gråta igen. 'Jag orkar inte mer! Jag vill bara vara på marken!' Precis när de trodde att de skulle kraschlanda i en klunga träd, dök Psammasen upp igen, svävande framför dem som en liten, sandig ballong. 'Nå, hur går det med flygningen? Njuter ni av friheten?' Barnen var för trötta för att svara ordentligt. Peter lyckades flämta fram: 'Snälla Psammasen, kan du inte bara göra oss små igen? Och utan vingar!' Psammasen nickade. 'Aha, så ni vill vara som ni var? Det kan ordnas. Men ni har lärt er något, hoppas jag?' Barnen nickade ivrigt, med flämtande andetag. De hade lärt sig massor. Att vara jätte var inte kul, och att flyga var vackert men jobbigt. Med ett sista 'poof' kände barnen hur allting runt dem växte tillbaka till sin normala storlek. Deras kläder satt perfekt igen, och de stod återigen på gräsmattan, vanliga barn med vanliga händer och ben. Vingarna var borta, och de kände sig så lätta och glada. De tittade på varandra och skrattade. Vilket äventyr de hade varit med om! Från jättar till flygande barn, och sedan tillbaka till sig själva. De insåg mer och mer att de enklaste sakerna i livet ofta var de allra bästa. Och att önskningar – ja, de kunde vara riktigt, riktigt knepiga. Psammasen var en magisk varelse, men hans magi kom alltid med en överraskning. De visste nu att varje önskan var ett nytt äventyr, men kanske inte alltid på det sätt de hade tänkt sig.
Slott och vilda djur
En dag, efter alla äventyr med jättar och fågelvingar, satt barnen och funderade. De hade börjat förstå att önskningar var lite som russin i en kaka – man visste aldrig riktigt vad man skulle få. Robert, som alltid var full av storslagna idéer, utropade: ”Jag vet! Vi önskar oss ett riktigt, gammalt riddarslott! Ett sådant med torn och murar och kanske en vallgrav!” De andra tyckte det lät som en fantastisk idé. Ett slott! Tänk att bo i ett slott! Så de skyndade ner till sandtaget. Psammasen låg där, lite sandigare än vanligt, och gäspade när de kom. ”Vad är det nu då?” muttrade den. ”Vill ni ha fler vingar som tar er upp i träden eller kanske ett gäng jättar som snor era spadar?” Jane fnissade. ”Nej, nej, inte den här gången, Psammasen,” sa hon. ”Vi önskar oss ett stort, gammalt riddarslott! Ett som är vårt, alldeles eget!” Poff! Sanden yrde, och när dammet lagt sig, var det ingen vanlig trädgård längre. Istället stod de mitt framför en enorm, grå stenmur! Den var hög, så hög att den nådde nästan ända upp till molnen, och såg väldigt gammal ut. De var inne på en borggård, och runt dem hördes dova ljud. Inga fågelsånger, inga glada barnskratt, utan mer som vaktrop och skrammel av metall. De hade fått sitt slott! Men det var inte ett mysigt slott med mjuka kuddar och leksaker. Nej, det här var ett riktigt krigssslott! Genom små, smala gluggar i muren såg de soldater med hjälmar och svärd. Och utanför murarna hördes rop och bråket av strid. ”Åh nej!” viskade Anthea. ”Vi är i ett slott som blir belägrat! Det är farligt här!” Barnen var livrädda. De ville inte vara riddare eller soldater! De ville bara vara hemma i sin trädgård och leka. Robert fick en idé. ”Vi måste önska bort det! Vi måste önska bort slottet!” Men Psammasen var inte där! Den hade försvunnit med sanden när slottet dök upp. ”Hur ska vi göra?” frågade Cyril. De sprang runt, panikslagna, tills de hittade ett litet hål i marken, och där låg den, Psammasen, och såg sur ut. ”Psammasen, snälla, snälla, snälla!” bad de allihop. ”Önska bort slottet! Vi vill ha vår trädgård tillbaka! Vi vill inte vara i krig!” Psammasen suckade djupt. ”Ni är sådana krångelpellar. Kan ni inte önska något enkelt? Som godis eller nya skor?” Men den vickade på sina ögonstjälkar, och med ett nytt ”Poff!” försvann det stora, gråa slottet. Kvar var bara deras vanliga, lugna trädgård, med blommor och gräs. De kände sig så lättade! Men var de verkligen nöjda? Inte helt. Efter en stunds lek tyckte Robert att trädgården var lite tråkig. ”Tänk om vi hade lite spännande djur här?” föreslog han. ”Inte sådana där vanliga hundar och katter, utan riktiga djungeldjur! Lejon, tigrar, elefanter! Tänk så kul det skulle vara att ha en egen djurpark!” Jane, som alltid älskade djur, tyckte det lät som en underbar idé. ”Ja! Och apor som klättrar i träden! Och zebror som springer omkring!” Så de skyndade ner till Psammasen igen. ”Vi önskar oss alla djur från djungeln, här i vår trädgård!” utropade Robert. Psammasen rynkade på ögonstjälkarna. ”Är ni säkra på det här? Vilda djur är... vilda.” Men barnen nickade ivrigt. ”Ja, ja, vi är säkra!” Poff! Och plötsligt var trädgården fylld av ljud. Ett rytande! Ett trumpetande! Ett fräsande! Stora, gulrandiga tigrar smög mellan rosenbuskarna. Ett lejon lade sig under äppelträdet och gäspade, så man såg alla vassa tänder. Och en jättestor elefant började äta upp mammas tulpaner! Barnen gömde sig bakom buskarna. Djuren var inte gulliga och mysiga som på bild. De var stora, högljudda och lite skrämmande! Apor kastade frukt, och zebror sprang så gräset yrde. De vågade inte ens gå ut på gräsmattan. Det var en riktig djungel därute! ”Det här var ingen bra idé!” sa Anthea. ”De är inte alls som husdjur!” Robert nickade allvarligt. ”Nej, de är alldeles för vilda.” De kröp fram till Psammasen. ”Snälla, Psammasen,” sa Cyril. ”Önska bort alla djur! Vi vill inte ha djungel i trädgården! Vi vill ha vår lugna trädgård tillbaka!” Psammasen, som nu såg ut att vara väldigt trött på barnens önskningar, vickade på ögonstjälkarna igen. ”Ni får lära er att tänka efter innan ni önskar,” muttrade den. Poff! Och precis lika snabbt som djuren kommit, försvann de. Kvar var bara en lite upptrampad gräsmatta och några saknade tulpaner. Och tystnaden var ljuvlig. Barnen suckade av lättnad. De insåg att deras vanliga trädgård, utan vilda djur och belägrade slott, var ganska perfekt ändå. Ibland var det enklaste det allra bästa. Och att drömma sig bort var en sak, men att önska sig vilda, magiska saker kunde bli en ganska stor röra! De lovade varandra att nästa gång, då skulle de verkligen, verkligen, tänka efter noga innan de önskade något mer av Psammasen.
Att önska sig en bebis
Barnen hade lovat varandra, och framför allt Psammasen, att nästa gång skulle de verkligen, verkligen, tänka efter noga innan de önskade något mer. Men att hålla ett sånt löfte, det var inte alltid så lätt, särskilt när man var barn och dagarna var långa och fulla av nya idéer. En regnig eftermiddag satt de inomhus, lite uttråkade. Mamma och pappa var bortresta för dagen, och det var bara barnen och deras barnflicka, som mest satt och sov i en stor stol. Anthea, som var den lite mer eftertänksamma i gänget, tittade på lilla Gerald, eller Lammet som de kallade honom, som tyst lekte med sina små klossar. ”Visst är han söt?” sa hon. ”Men tänk om vi hade en riktig, liten bebis här hemma? En som kunde skratta och jollra och lukta sådär gott?” Jane, som älskade allt som var litet och gulligt, klappade händerna. ”Ja! En bebis! En alldeles egen bebis att mata och vyssa och berätta sagor för!” Cyril och Robert, de två äldsta pojkarna, tittade först lite skeptiska ut. Bebisar var ju mest bara gråt och blöjbyten, tänkte de. Men tanken på att ha något så litet och magiskt i huset, som ingen annan hade, började ändå locka. Dessutom var det lite spännande att tänka på att de kunde få något som ingen vuxen behövde bestämma över. Och så kom de att tänka på Psammasen. De sprang ut till sandtaget, den regniga dagen till trots. Där satt Psammasen, som vanligt med sina ögon på stjälkar och sin lilla snabel. ”Psammasen,” sa Cyril, som alltid var den som pratade först, ”vi har tänkt jättenoga den här gången. Vi vill ha en bebis.” Psammasen gäspade långsamt. ”En bebis? Är ni säkra? Bebisar är… krävande.” ”Ja!” ropade Jane. ”En jättegullig bebis!” Psammasen skakade på huvudet, men som vanligt kunde den inte motstå barnens önskan. Den puffade upp sig, sträckte på sina ögonstjälkar mot solen som precis kikade fram mellan molnen, och så önskade den. Och vips! Där, mitt framför dem i sanden, låg en liten, liten bebis. Bebisen var verkligen gullig. Den hade små, små händer och fötter, och den tittade på dem med stora, nyfikna ögon. De lyfte upp den försiktigt och bar in den i huset. ”Vad ska vi kalla den?” viskade Anthea. Men den lilla bebisen började genast gråta. Inte bara litegrann, utan högt och ihållande! Den ville ha mat! Och sedan ville den ha en ren blöja! Och sedan ville den bara bli buren och vyssad, hela tiden! Bebisar var inte alls så lätta och tysta som de hade trott. De försökte mata den med kex, vilket inte alls gick bra. De försökte byta blöja, vilket var en kladdig katastrof. Och när de slutligen trodde att de kanske, kanske, hade fått den att somna, då vaknade den igen och grät ännu högre! Cyril och Robert tittade på varandra. Det här var inte alls som att leka med tåg eller bygga kojor. Det var jobbigt! Jane, som hade önskat sig bebisen mest, började se trött ut. Anthea försökte sjunga vaggvisor, men bebisen verkade bara gråta ännu mer av dem. De kom på att Psammasens önskningar bara varar tills solnedgången. Och tur var väl det, för de var helt slut. De satt där, med den gråtande bebisen i famnen, och längtade efter att den skulle försvinna. När solen sakta, sakta började sänka sig vid horisonten, blev bebisen plötsligt tyst. Den tittade på dem med sina stora ögon en sista gång, och sedan, lika plötsligt som den hade kommit, var den borta. Borta, som om den aldrig hade funnits. Barnen drog en gemensam suck av lättnad. De var trötta, hungriga, och deras kläder var lite kladdiga. De hade lärt sig en viktig läxa den dagen. Att önska sig en bebis var en sak, men att ta hand om en, det var något helt annat! De tänkte på sin egen mamma och pappa, och hur mycket jobb det måste vara att ta hand om dem alla. De uppskattade sina föräldrar mer än någonsin. Och Psammasen? Ja, den hade återigen visat dem att önskningar inte alltid blir som man tänkt sig. Vad skulle de nu hitta på? Och skulle de verkligen våga önska sig något mer?
Sista önskningen och farväl
Efter alla äventyr kände barnen sig lite trötta på önskningar. Sommaren led mot sitt slut, och snart skulle de åka hem. Men en allra sista önskning återstod, att användas innan solen gick ner. De satt i trädgården, Cyril, Anthea, Robert och Jane. Deras babybror sov sött, omedveten om allt. Vad skulle de önska sig nu? Alla tidigare önskningar hade ju gått så snett, som när pengarna brann upp eller flygturen slutade på ett kyrktorn. Det var alltid något. Anthea, den eftertänksamma, undrade: ”Vad tänker Psammasen om oss? Våra önskningar har ju mest blivit besvär för honom.” Cyril önskade de hade önskat något *bra* på riktigt. Robert funderade på att aldrig ha träffat Psammasen. ' Nej!' utbrast Jane. 'Tänk om vi inte fått flyga eller sett indianerna! Det har varit våra roligaste äventyr!' De enades om att sommaren varit spännande, trots kaoset. Men vad var en bra sista önskning? En som inte orsakade trubbel? 'Jag vet!' sa Anthea plötsligt, med lysande ögon. 'Vi önskar inte något för *oss* själva den här gången. Vi önskar oss något för... Psammasen!' Cyril rynkade pannan. 'För Psammasen? Att han får en massa sand?' 'Nej,' svarade Anthea, 'Vi önskar att vi får träffa honom igen. Men inte förrän vi är vuxna. Så han får vila ifred nu, en lång, lång tid. Och när vi träffas igen, så ska han vara glad och ha det bra.' Alla tyckte det var en fantastisk idé! Det var en önskning som kändes snäll och som inte kunde gå fel, eftersom den handlade om framtiden. Så de skyndade sig till grusgropen. Solen var på väg ner, luften sval och gyllene. En vacker kväll. Psammasen grävde som vanligt i sanden, lite sömnig. 'Hallå, Psammasen!' ropade Cyril, men insåg att det var ett farväl. Psammasen tittade upp med sina ögon på stjälkar. 'Är det ni igen?' 'Har ni kommit på något dumt att önska er *igen*?' 'Nej,' sa Anthea. 'Vi har en sista, snäll önskning.' 'Jaså?' Psammasen såg skeptisk ut. 'Vad är det då?' 'Vi önskar,' sa Anthea, 'att vi får träffa dig igen. Men inte förrän vi är vuxna. Och då ska du vara glad och ha det bra.' Psammasen. 'En... önskning om framtiden? Oväntat. Och... ganska klokt, för att vara ni barn.' Han sträckte på sig och gäspade stort. 'Nåväl. Önskat och utfört. Inget mer att önska er för denna sommar. Nu är min kraft slut för en lång, lång tid.' Barnen tittade. Inget hände. Ingen förvandling. Bara tystnad. 'Varför händer inget?' frågade Robert. 'För att önskningen handlar om framtiden,' svarade Psammasen. 'Ni kommer inte att se mig förrän ni är vuxna. Och då kommer jag att se er. Men nu... nu är det dags för vila.' En tystnad föll över grusgropen. Solen var alldeles vid horisonten. 'Så... det är ett farväl då?' sa Jane, nästan en viskning. Psammasen nickade med sitt lilla huvud. ' Ja, mina kära barn. Det är ett farväl. Ni har lärt er mycket, hoppas jag? Om önskningar och om... ja, om livet.' Cyril nickade. 'Vi har lärt oss att vara försiktiga med vad man önskar sig.' Anthea: 'Och att det är viktigare att vara nöjd med det man har.' Psammasen: 'Mycket riktigt. En bra läxa. Och nu, vänner, är det dags för mig att sova. Lång, lång sömn. Kanske till nästa gång ni är vuxna.' Han började gräva sig ner. 'Kommer vi verkligen att träffa dig igen?' frågade Robert. 'Om ni minns mig,' mullrade Psammasen från sanden. 'Och om önskningen håller. Och den här önskningen... ja, den är starkare än många ni har gjort. En önskning om vänskap är ofta det.' Bara toppen av hans ögon syntes nu, innan de också försvann. Sedan, med en sista liten vickning, var Psammasen borta. Grusgropen var tyst och tom. Barnen stod kvar, lite ledsna, men fyllda av minnen. De gick hemåt i skymningen. De pratade om alla äventyr, skattkistorna, lejonet, indianerna, och hur bebisen blivit stor och liten igen. Allt hade varit en stor, magisk upplevelse. De visste att de aldrig skulle glömma Psammasen. De hade lärt sig att verklig lycka inte finns i magiska önskningar, utan i att vara tillsammans med dem man älskar. Och kanske, bara kanske, skulle de en dag, som vuxna, återvända till grusgropen och hitta sin gamla vän igen.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på 'Fem barn och It'. Vi hoppas att du hade det lika roligt som vi hade det när vi berättade den här historien. Om du har några tankar eller idéer, låt Sonacasts veta det! Kanske har du också en egen magisk plats, eller en hemlig vän som bara väntar på att få följa med på äventyr? Kom ihåg att fantasin kan ta dig vart som helst. Vi ser fram emot nästa gång vi får dela en stund med dig. Tills dess, ha det så bra!
