Berättelse
Snövit och de sju dvärgarna
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Hej alla små sagovänner! Har ni hört talas om en spegel som kan tala, och en prinsessa så vacker att solen blir avundsjuk? Idag ska vi dyka in i en magisk värld, där en ond drottning regerar och sju små dvärgar bor djupt inne i skogen. Följ med oss på äventyret om Snövit, flickan med hud som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholts. En berättelse om vänskap, mod och en alldeles särskild frukt. Är ni redo?
Den vackra prinsessan Snövit
Ja, jag tror ni är redo! Långt, långt bort, i ett rike fyllt av höga berg och djupa skogar, bodde en gång en liten prinsessa. Hennes namn var Snövit. Hon var en flicka så vänlig och god, med ett hjärta rent som en vårbäck. Hennes hud var vit som den allra första snön, hennes läppar röda som de sötaste smultron och hennes hår alldeles kolsvart. Alla som mötte Snövit älskade henne genast. Hon lekte gärna med skogens djur – små ekorrar som klättrade i träden, fåglar som sjöng glada melodier, och försiktiga rådjur som lät henne klappa deras mjuka päls. Men i samma slott bodde också drottningen, Snövits styvmor. Hon var vacker, men elak ända in i själen och ville vara den allra vackraste i hela landet. Varje dag frågade hon sin magiska spegel: "Spegel, spegel på väggen där, vem är vackrast i landet här?"
Flykten in i den djupa skogen
Och spegeln svarade: "Min drottning, du är vacker här, men Snövit är vackrare än du är!" Drottningen blev rasande! Hennes ansikte förvreds av ilska, och hon ville inte höra det. Hon stod inte ut med tanken på att någon annan skulle vara vackrare än hon. Så hon kallade på sin jägare, en stor och stark man som arbetade vid slottet. "Ta ut Snövit i den djupaste skogen," befallde drottningen, "och se till att hon aldrig kommer tillbaka!" Jägaren blev väldigt ledsen, för han tyckte om Snövit. Hon var så snäll och glad. Men han vågade inte säga emot drottningen. Så han tog med sig den lilla prinsessan ut i skogen. Snövit, som älskade att vara ute i naturen, trodde att de skulle leka eller plocka bär. Hon nynnade en glad melodi medan de gick. Men när de kom långt in bland de höga träden, där solens strålar knappt nådde marken, stannade jägaren. Han tittade på Snövit, och sedan vände han bort blicken. Han kunde inte göra det drottningen ville. "Lilla Snövit," sade han, "du måste fly! Spring, spring så fort du kan, djupt in i skogen, och se dig aldrig om!" Snövit blev förskräckt. Hennes hjärta slog som en trumma i bröstet. Hon förstod inte vad som hände, men hon sprang. Hon sprang bland buskar och träd, över rötter och stenar. Hon snubblade nästan, men fortsatte framåt. Hon var ensam nu, helt ensam i den stora, mörka skogen. Hon hörde vindens sus i trädkronorna och kände sig så liten. Var skulle hon ta vägen? Hon bara sprang, sprang, sprang, tills hon var alldeles utmattad och inte orkade ett steg till.
De sju små dvärgarnas stuga
Snövit hade sprungit så långt att hennes små ben knappt orkade bära henne längre. Solen började smyga sig ner, och skogen blev allt mörkare och läskigare. Hon var så trött att hon snubblade på en rot och nästan föll. Precis när hon trodde att hon inte kunde ta ett enda steg till, där, mellan några stora mossiga stenar och under en gammal gran, såg hon ett litet, litet ljus! Ett vänligt, gult ljus som dansade i mörkret. Vad kunde det vara? Var det en eldfluga? Nej, det var större än en eldfluga. Det var ett litet fönster! Snövit, trots att hon var så rädd, kände hur en liten gnista av hopp tändes i hennes hjärta. Hon reste sig sakta upp, borstade bort lite löv från sin klänning och började försiktigt gå mot ljuset. Varje steg kändes tungt, men nyfikenheten drev henne framåt. När hon kom närmare, såg hon en liten, liten stuga! Den var så gullig, som tagen ur en sagobok. Taket var täckt av mossa och små, små blommor. Dörren var gjord av grovt trä och hade ett litet, runt handtag. Runt stugan dansade små, färgglada fjärilar, trots att kvällen kommit. Det måste vara ett vänligt ställe, tänkte Snövit. Hon knackade försiktigt på dörren, men ingen svarade. Hon knackade igen, lite högre. Fortfarande inget. Då tryckte hon försiktigt ner handtaget, och dörren öppnades en liten, liten bit. Det var alldeles tyst därinne. Snövit kikade försiktigt in i stugan. Det var mörkt därinne, men det lilla ljuset från fönstret släppte in precis tillräckligt för att hon skulle kunna se. Och vilken röra det var! Överallt låg det små verktyg, hattar och stövlar. Ett litet bord stod mitt i rummet, täckt av smutsiga tallrikar och halvt uppätna smörgåsar. Längs ena väggen fanns sju små stolar, alla med olika höjd och form, som om de tillhörde sju olika små personer. Vem kunde bo här? tänkte Snövit. Hennes mage kurrade högt. Hon hade inte ätit på evigheter, och all springtur hade gjort henne hungrig som en varg. Hon var så trött att ögonen sved. Fastän det var oartigt att bara gå in, tänkte hon att om någon bodde här, skulle de säkert bli glada om det var fint när de kom hem. Hon bestämde sig för att vara lite hjälpsam. Så Snövit började plocka undan. Hon diskade de små tallrikarna och ställde dem prydligt på en hylla. Hon sopade golvet med en liten kvast hon hittade bakom dörren. Hon lade ihop de små verktygen i en låda och hängde upp hattarna på krokar. När hon var klar såg stugan mycket bättre ut, ren och inbjudande. Nu var hon ännu tröttare, men också nöjd. Hon såg sig omkring och upptäckte en liten trappa som ledde upp till en vind. Där uppe, i ett litet, mysigt rum, stod inte mindre än sju små sängar! Alla var olika, med olika färg på filten och olika kuddar. Snövit kunde inte låta bli att le. Sju sängar! Det var ju alldeles för många för en person. Hon gäspade stort. Hon var så trött att hon kände sig som en mjuk liten kattunge. Hon valde den minsta och mysigaste sängen, kröp försiktigt ner under filten, och innan hon visste ordet av det, somnade hon sött. En liten, liten prinsessa i en liten, liten säng, djupt inne i den stora, stora skogen. Utanför, långt borta i skogen, var sju små dvärgar på väg hem från sitt arbete i diamantgruvan. De hade jobbat hårt hela dagen, grävt efter glittrande stenar djupt under marken. Nu var de trötta, men glada, och längtade hem till sin lilla stuga. De visslade en glad liten melodi när de gick i en lång rad, den ena efter den andra, med sina små hackor över axlarna och sina lampor i händerna. "Hemåt, hemåt, dvärgarna går!" sjöng de i kör. När de kom fram till stugan, märkte de genast att något var annorlunda. Dörren stod lite på glänt. Dvärgarna såg på varandra med stora ögon. Vem kunde ha varit här? De brukade alltid låsa. Den äldste dvärgen, som hette Butter, puttede försiktigt upp dörren med sin fot. "Piiiip," sa dörren tyst. De smög in, en efter en, och stannade tvärt. Deras ögon vidgades. Stugan var inte alls som de hade lämnat den på morgonen. Den var städad! Allting var rent och fint. Tallrikarna var diskade. Verktygen var prydligt lagda i sin låda. "Vem kan ha gjort detta?" viskade en av dvärgarna, som hette Blyger. "Det är ett spöke!" utropade Toker. "Eller en jätte!" sa Prosit och nös högt. Med hjärtat bultande av spänning, började de klättra uppför den lilla trappan till vinden, för att se vad som dolde sig där.
Den onda drottningens förgiftade äpple
Där, inbäddad bland gamla filtar och kuddar, låg en flicka. Hon sov så fridfullt att hon nästan såg ut som en ängel. Dvärgarna stannade upp, helt tysta. Vad var detta för en överraskning? En flicka i deras hus? Hon hade vackert svart hår, kinder som rosor och läppar röda som körsbär. När hon vaknade och såg de sju små männen stirra på henne, blev hon först lite rädd. Men dvärgarna var ju snälla! De berättade om sig själva, och Snövit, för det var ju hon, berättade sin sorgliga historia om den elaka drottningen. Dvärgarna lyssnade med stora, allvarliga ögon. Dvärgarna lyssnade med stora, allvarliga ögon. De kunde inte tro sina öron! Den elaka drottningen hade verkligen försökt skada en så snäll och vacker flicka som Snövit. Men de var också väldigt modiga och hade stora, varma hjärtan. "Ingen fara, lilla Snövit," sa den äldste dvärgen, "Du får bo här hos oss! Vi har sju sängar, sju stolar och sju tallrikar, men det finns alltid plats för en till. Du kan hjälpa oss att städa, laga mat och hålla ordning medan vi är ute i gruvan och gräver efter guld. Och vi lovar att skydda dig!" Snövit sken upp som en solstråle. "Åh, tack, tack, snälla dvärgar! Det skulle vara underbart!" Och så, med ett glatt skratt, började hon genast hjälpa till. Huset, som tidigare var lite stökigt och dammigt, blev snabbt skinande rent. Snövit sjöng vackra sånger medan hon fejade och fixade, och dvärgarna, när de kom hem från sitt arbete i gruvan, möttes alltid av doften av nybakat bröd och en varm middag. Deras lilla stuga fylldes med skratt och glädje. Det var som om solen själv hade flyttat in hos dem. Varje kväll berättade Snövit sagor och dvärgarna lyssnade andäktigt innan de alla somnade sött i sina små sängar. Det var den bästa tiden i Snövits liv, och dvärgarna hade aldrig varit lyckligare. Men långt borta, i sitt mörka slott, satt den elaka drottningen. Hon trodde att hon äntligen var den vackraste i hela landet. Varje dag ställde hon sig framför sin magiska spegel och frågade: "Spegel, spegel på väggen där, vem är vackrast i landet här?" Och varje dag svarade spegeln: "Min drottning, du är vacker, men Snövit är tusen gånger vackrare än du är!" Drottningens ansikte blev lila av raseri. "Snövit?! Men det kan inte vara sant! Jag beordrade ju jägaren att döda henne!" Hon skrek så att fönsterrutorna skallrade. "Spegel, var finns hon? Var döljer sig denna flicka?" Spegeln, som aldrig ljög, visade henne bilden av den lilla stugan i skogen, där Snövit bodde glatt med de sju dvärgarna. "Aldrig! ALDRIG ska hon vara vackrare än jag!" ropade drottningen med vrede i rösten. "Jag ska själv se till att hon försvinner för alltid!" Drottningen, som var mycket slug och ond, bestämde sig för att använda sina mörka krafter. Hon klädde ut sig till en gammal, fattig försäljerska med en korg full av vackra, färgglada snören och band. Med en listig blick begav hon sig djupt in i skogen, rakt mot dvärgarnas stuga. "Snören, vackra snören! Vem vill köpa vackra, färgglada snören?" ropade hon när hon kom fram till stugan. Snövit, som var ensam hemma och höll på att baka små kakor, hörde rösten. Hon tittade ut genom fönstret. Den gamla kvinnan såg så snäll ut, och snörena var verkligen vackra, gnistrande i solskenet. Hon hade glömt dvärgarnas varning att aldrig öppna för främlingar. "God dag, lilla flicka," sa den gamla kvinnan. "Vill du inte ha ett vackert snöre till din klänning? Jag har ett rött som skulle passa dig perfekt!" Snövit, med sitt goda hjärta, tyckte synd om den gamla kvinnan och öppnade dörren bara en liten, liten bit. Den gamla kvinnan, som egentligen var den elaka drottningen, smet in i stugan. "Låt mig hjälpa dig att knyta det," sa hon och tog fram det röda snöret. Hon virade det runt Snövits midja och drog åt, hårdare och hårdare, tills Snövit inte kunde andas. Snövit föll ihop på golvet, livlös. Drottningen skrattade ett elakt skratt och försvann snabbt. Tur nog kom dvärgarna hem just då. När de såg Snövit ligga på golvet, blev de alldeles förskräckta. "Åh, Snövit, Snövit!" ropade de. De klippte snabbt av det röda snöret, och sakta, sakta, började Snövit att andas igen. Hon öppnade ögonen och berättade vad som hänt. Dvärgarna var nu mycket allvarliga. "Snövit," sa de, "du får ALDRIG, aldrig öppna dörren när vi inte är hemma! Kommer någon och knackar, så lås dörren och säg ingenting!" Men den elaka drottningen gav inte upp. När hon kom hem till sitt slott, frågade hon spegeln igen, och återigen fick hon samma svar. "Snövit är fortfarande vackrast!" Nu var hon rasande på riktigt. Hon klädde ut sig igen, denna gång till en annan, äldre försäljerska med en korg full av vackra kammar. Hon hade förgiftat en av kammarna med en sovande drog. "Vackra kammar, fina kammar! Vem vill ha en kam till sitt vackra hår?" ropade hon utanför stugan. Snövit hörde henne igen. Hon kom ihåg dvärgarnas varning, men kammen som den gamla kvinnan höll upp var så vacker, så glittrande! Hon kunde inte motstå frestelsen. Hon öppnade fönstret på glänt. "Den här kammen skulle sitta så fint i ditt mörka hår," sa den gamla kvinnan, som var drottningen. "Låt mig bara visa dig!" Snövit sträckte ut huvudet, och drottningen stack snabbt in den förgiftade kammen i hennes hår. I samma ögonblick föll Snövit ihop, livlös igen. Återigen kom dvärgarna hem precis i tid. De hittade Snövit och såg kammen i hennes hår. De förstod genast att det var den elaka drottningen som varit där igen. De drog ut kammen, och precis som förra gången, vaknade Snövit upp. Dvärgarna var nu både arga och oroliga. "Snövit!" sa de, "Du MÅSTE lova oss att aldrig, aldrig öppna för någon igen! Inte ens en liten springa! Nästa gång kanske vi inte hinner hem i tid!" Snövit lovade dyrt och heligt att aldrig mer öppna dörren för en främling.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på sagan om Snövit och de sju dvärgarna! Om du har några tankar eller idéer, låt gärna Sonacasts veta. Kanske kan du själv fantisera vidare om vad Snövit och dvärgarna gjorde sen? Eller kanske hittar du på ett alldeles eget äventyr med magiska varelser och spännande resor. Vi hoppas att du tyckte om vår berättelse. Ha en fortsatt alldeles magisk dag!
