Berättelse
Skönheten och odjuret
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har ni någonsin undrat vad som händer när en prins förvandlas till ett stort, lurvigt odjur? Och om en modig flicka kan se bortom det yttre? I en förtrollad värld, långt bortom de vanliga vägarna, väntar ett magiskt slott. Där bor ett mystiskt odjur, och en dag kommer en särskild flicka, Bella, att kliva in genom dess portar. Följ med oss på ett äventyr fyllt av vänskap, mod och en kärlek som kan bryta vilken förbannelse som helst. Lyssna noga, för vår berättelse om Skönheten och odjuret börjar nu!
Bella och hennes familj
Långt borta från det mystiska slottet, i en liten stad, bodde en gång en vänlig handelsman med sina tre döttrar och tre söner. Men den yngsta dottern, Bella, var något alldeles speciellt. Hon var inte bara vacker på utsidan, utan också snäll, smart och älskade böcker mer än något annat. Hennes systrar, däremot, brydde sig mest om fina kläder och smycken. En dag hände något sorgligt. Handelsmannen förlorade nästan alla sina pengar i en storm på havet, och familjen var tvungen att flytta till ett litet hus på landet. Bella klagade aldrig. Hon hjälpte sin pappa i trädgården och läste sagor för sina syskon. Hon var alltid så omtänksam. Och hon drömde om äventyr, utan att veta att ett sådant snart skulle hitta henne.
Rosan och slottet
Men så en dag, behövde pappan resa bort på en lång affärsresa. Han lovade att köpa fina presenter till alla sina barn. "Vad önskar du, lilla Bella?" frågade han. Bella, som inte var så intresserad av guld och smycken, sa, "Åh, pappa, om du bara kunde hitta en vacker ros till mig. En riktigt, riktigt speciell ros." Pappan reste iväg, och vädret blev sämre och sämre. En hemsk storm bröt ut, och han tappade bort sig i den mörka skogen. Det var kallt och läskigt, och han visste inte vart han skulle ta vägen. Plötsligt, mitt bland de mörka träden, såg han ett svagt ljus. Han följde ljuset, och där, dök ett stort, gammalt slott upp. Det såg både magiskt och lite skrämmande ut. Dörren till slottet stod öppen, som om den väntade på honom. Han gick försiktigt in. Där inne var det varmt och mysigt. En sprakande brasa brann i en stor öppen spis, och ett bord var dukat med den godaste mat man kunde tänka sig. Trots att han ropade, var det ingen som svarade. Han åt sig mätt och sov sedan gott i en mjuk säng. När morgonen kom, kände han sig mycket piggare. Han tackade tyst den okända värden och började gå ut. Men just då fick han syn på en underbar rosenträdgård utanför slottet. Där blommade de allra vackraste rosor han någonsin sett. "Åh," tänkte han, "Bella skulle älska en sådan här ros." Han sträckte ut handen och plockade den finaste röda rosen. Men i samma ögonblick, hörde han ett fruktansvärt rytande! "Hur vågar du!?"
Livet på slottet
Odjuret, stort och skräckinjagande, stod framför Bellas pappa. Hans ögon glödde. "Du stal min dyrbaraste skatt!" röt Odjuret. "För det måste du betala med ditt liv!" Bellas pappa, darrande av rädsla, försökte förklara. "Jag ville bara ha en ros till min dotter. Hon älskar dem så mycket." Odjuret funderade en stund. "Jag ska ge dig ett val," sade det med en djup röst. "Antingen stannar du här för evigt, eller så skickar du hit en av dina döttrar för att ta din plats." Pappan var förtvivlad, men tvingades lova att återvända med en dotter för att rädda sitt eget liv. När pappan kom hem berättade han allt. Hans äldre döttrar blev förskräckta. "Aldrig i livet!" skrek de. Men Bella, hon som älskade sin pappa mer än allt, kände en stor sorg. Hon visste vad hon måste göra. "Jag åker," sade hon bestämt. "Jag kan inte låta pappa dö." Trots pappans protester var Bella orubblig. Dagen efter åkte de tillbaka till det mystiska slottet. Vid slottet möttes de av kuslig tystnad; en stor, mörk port öppnade sig långsamt. Pappan tog ett tungt farväl, och med tårar i ögonen lämnade han henne ensam. Bella stod nu själv i den mörka hallen, rädd. Hon var här för att rädda sin pappas liv. Plötsligt hörde hon en röst! "Välkommen, lilla fröken!" Den kom från en liten, glänsande tekopp. Bella hoppade till. "En... en tekopp som talar?" sade hon. "Javisst!" sade tekoppen glatt, "Mitt namn är Chip, och det där är mamma, fru Potts!" En tekanna rullade fram. "Oroa dig inte, mitt barn," sade tekannan. "Du är säker här. Även om Odjuret är lite... gruffigt, så är han inte elak på riktigt." Bella tittade sig omkring. Sakerna i slottet började vakna till liv! En ståtlig klocka hostade till. "Jag är Cogsworth," sade klockan. En ljusstake med brinnande ljus bugade djupt. "Till er tjänst, mademoiselle!" sade Lumière. "Vi är så glada att ha dig här!" Bella kunde inte tro sina öron – ett helt slott fullt av talande möbler! Hon började känna sig mindre rädd, och mer nyfiken. Möblerna ledde Bella genom vackra korridorer. Det var som att gå in i en dröm. Hennes rum var det finaste hon någonsin sett! Varje kväll åt Bella middag med Odjuret. I början var det svårt. Odjuret var stort och lät skrämmande. Det åt klumpigt och mumlade. Men varje kväll ställde Odjuret en fråga. "Har du haft en bra dag, Bella?" Bella svarade artigt. Hon märkte att Odjuret försökte vara vänligt. Dagarna gick. Bella utforskade slottet. Hon läste böcker i det enorma biblioteket. Hon promenerade i den vackra, snötäckta trädgården. Hon pratade med de magiska föremålen, som berättade roliga historier. Hon lärde sig att de alla hade varit människor en gång, innan en ond förtrollning förvandlade dem och Odjuret. En dag frågade Bella fru Potts om förtrollningen. "En elak trollkvinna förvandlade prinsen till ett Odjur. Och oss alla med honom. Förtrollningen kan bara brytas om han lär sig att älska, och om någon älskar honom tillbaka, innan den sista rosens blad faller." Hon pekade mot en glasbur, där en ensam, glödande ros stod. Ett fåtal blad låg redan på bordet bredvid. Bella tittade på rosen. Den var så vacker, men också så ömtålig. Hon förstod att det var bråttom. Odjuret kom varje kväll, och de började prata mer. Bella berättade om sin familj, om sin by. Odjuret berättade om slottet, om böckerna han läst. Han var inte bara ett stort, rytande djur. Han var ensam, och han längtade efter vänskap. Bella började se bortom hans yttre. Hon såg en sorgsenhet i hans ögon, en vänlighet som försökte ta sig ut. Livet på slottet var inte så hemskt som hon först trott. Det var fullt av magi och nya upptäckter.
Hemlängtan och återkomsten
Bella började verkligen trivas på slottet. Varje dag upptäckte hon något nytt och spännande! Hon tillbringade timmar i det stora biblioteket, där böckerna sträckte sig från golv till tak, fyllda med fantastiska berättelser om drakar och prinsessor, om stjärnor och hemliga skogar. Hon läste om äventyr i fjärran länder och om kloka djur som kunde tala. Och Odjuret, han satt ofta tyst bredvid henne medan hon läste, ibland pekade han på en bild och mumlade något, eller frågade försiktigt vad ett svårt ord betydde. De pratade mer och mer. Odjuret berättade för Bella om slottets historia, om de vackra trädgårdarna som en gång varit fyllda med skratt och sång. Och Bella berättade för Odjuret om sitt liv i byn, om sin snälla pappa och om sina systrar, om hur hon älskade att plocka blommor i ängen. Hon fick honom att skratta ibland, och hon såg hur hans ögon lyste upp när hon delade med sig av sina drömmar. Hon hade också roligt med kopparna och ljusstakarna, som alltid hade en rolig kommentar eller en historia att berätta. Livet på slottet var inte så ensamt längre. Men en kväll, när solen gick ner och målade himlen i rosa och lila färger, satt Bella vid sitt fönster. Hon tittade ut över de mörka träden och kände en sting i hjärtat. Hon mindes sin pappa, hur han brukade läsa för henne vid elden, hur han skrattade med henne. Hon mindes sina systrar, även om de ibland var lite avundsjuka. Hon saknade dem så oerhört mycket. En tår rann nerför hennes kind. Odjuret kom in i rummet just då. Han såg hennes ledsna ansikte. Han hade aldrig sett henne gråta förut. ”Vad är det, Bella?” frågade han med sin djupa röst, som lät mjukare än vanligt. ”Är du ledsen?” Bella nickade. ”Jag saknar min pappa”, viskade hon. ”Jag saknar mitt hem. Jag undrar hur han mår. Han kanske är sjuk, eller ensam.” Hon tänkte på hur gammal och svag hennes pappa var. Odjuret tittade på henne. Hans hjärta bultade hårt. Han ville inte att hon skulle åka. Om hon åkte, kanske hon aldrig kom tillbaka! Och då skulle han förbli ett odjur för alltid. Men att se henne så ledsen… det gjorde ont i honom. Han kände en sorg han aldrig känt förut. Han ville att hon skulle vara glad. ”Om jag bara fick se honom, bara för en liten stund”, fortsatte Bella. ”Jag lovar att komma tillbaka. Jag ger dig mitt ord.” Odjuret gick fram och tillbaka i rummet. Han mullrade lite, och Bella trodde att han skulle säga nej. Men sedan stannade han. ”Jag ska ge dig en magisk spegel”, sa han till sist. ”I den kan du se din pappa, och alla du håller kär. Och jag ska låta dig resa hem. Men…” ”…du måste lova mig att komma tillbaka. Du får stanna en vecka. Inte en dag mer. Om du inte återvänder innan det sista rosenbladet faller från den magiska rosen, kommer jag att dö.” Bella lovade att hon skulle komma tillbaka. Hon var så glad och tacksam att hon kramade Odjuret, vilket fick honom att rygga tillbaka lite. Han var inte van vid kramar. Odjuret tog fram en magisk ring, och när Bella snurrade den tre gånger, fann hon sig plötsligt stå utanför sitt gamla hem. Huset såg likadant ut! Hon sprang uppför stigen och knackade på dörren. Hennes pappa öppnade, och när han såg Bella, brast han ut i gråt av glädje. Han hade varit så orolig! Hennes systrar kom också ut, förvånade över att se henne i så fina kläder. De hade inte förväntat sig att se henne igen. De var glada, men också lite avundsjuka på hennes vackra klänning och att hon såg så välmående ut. De undrade hur hon hade det på slottet, och Bella berättade om allt hon upplevt, om Odjuret som blivit en vän, och om de talande kopparna. Dagarna gick, snabbare än en liten fjäril som flaxar förbi. Bella njöt av att vara hemma, men hon tittade ofta i den magiska spegeln. Där såg hon Odjuret. Han satt ensam i slottet, tittade sorgset på den magiska rosen, och längtade efter henne. Hon såg hur rosen tappade ett blad efter ett annat. Hon hade lovat att komma tillbaka, och nu var det bara en dag kvar! Om hon inte åkte snart, skulle Odjuret dö. Bella visste vad hon måste göra.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på vår spännande berättelse om Skönheten och Odjuret! Vi hoppas att du tyckte det var både roligt och lite magiskt. Berätta gärna för Sonacasts vad du tyckte – vi älskar att höra från små sagolyssnare som du! Kanske kan du hitta på ett alldeles eget äventyr nu, med prinsessor, odjur och flygande mattor? Eller varför inte lyssna på fler sagor från oss på Sonacasts? Tills nästa gång, ha det så bra och dröm sött!
