Berättelse
Sagan om Tom Kattunge
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad som händer när tre busiga kattungar får på sig sina allra finaste kläder? Håll i dig, för idag ska vi dyka ner i en berättelse full av lek och lite kladd! Följ med oss till fru Tabitha Tvists hem, där Tom Kattunge och hans systrar snart kommer att ställa till med ett riktigt kalas för öronen. En spännande och rolig saga väntar på dig. Lyssna noga på Sagan om Tom Kattunge!
Fru Tabithas Fina Plan
Fru Tabitha Tvipp, Toms mamma, hade en mycket viktig dag framför sig. Hon skulle nämligen ha tekalas! Och ingenting var viktigare än att hennes små kattungar – Tom, hans syster Mittens och lillasyster Moppet – skulle se så fina ut som bara möjligt. Hon tänkte att de skulle vara klädda i sina allra bästa kläder. Inga smutsiga tassar eller rufsiga pälsar fick det vara! Så med en balja varmt vatten och en bit tvål började hon tvätta dem, en efter en. Tom morrade lite, för han tyckte inte alls om att bli blöt! Men mamma Tabitha var bestämd. När de var skinande rena, tog hon fram små gulliga kläder. Tom fick en blå sidenkostym med glänsande mässingsknappar. Mittens och Moppet fick söta vita klänningar med spets och rosa rosetter. ”Åh, så bedårande ni är!” sa fru Tabitha, och hon var så stolt över sina små.
Kattungarnas Busiga Lek
Men, så fort fru Tabitha vände ryggen till, började Tom, Mittens och Moppet genast att busa! De var ju kattungar, trots allt, och älskade att leka. De klättrade upp på köksbänken, hoppade ner från fönsterbrädan och jagade varandra runt, runt bordet som små vindilar. Tom, i sin fina blå sidenkostym, tyckte det var så roligt att hoppa på stolar och sedan kasta sig ner på golvet med ett mjukt whoosh. De glänsande knapparna skramlade när han landade. Mittens och Moppet, i sina söta vita klänningar, rullade runt på mattan som små fluffiga snöbollar. Deras spets och rosa rosetter flög åt alla håll! De kikade på varandra med glittrande ögon. Snart sprang de ut i den soliga trädgården, där humlor surrade och färgglada fjärilar dansade i luften. Tom såg en liten, gul fjäril och ville absolut fånga den. Han sprang genom rabatten, rakt in bland alla höga, gröna växter. Den fina blå kostymen fastnade i en taggig rosbuske, och en knapp lossnade och rullade iväg under en sten! Hans byxor blev alldeles gröna av gräsfläckar och fick små revor. Mittens och Moppet, de små vita katterna, hade under tiden upptäckt en stor, härlig, mjuk lerpöl! Den doftade av jord och äventyr. De kunde inte motstå den. Med ett glatt hoppade de rakt ner i den! Deras vita klänningar var inte längre vita. De var bruna, och alldeles kladdiga av lera från topp till tå. Rosetterna var fulla av smuts. De såg ut som små, leriga spöken! Kattungarna skrattade högt, fullständigt omedvetna om katastrofen. De brydde sig inte ett dugg om sina kläder, bara om leken. Men vad skulle fru Tabitha säga när hon såg dem? De var ett enda busigt, smutsigt gäng!
Möte med Ankorna
Efter att ha rullat runt i askan och lekt i den leriga trädgården, bestämde sig Tom, Moppet och Mittens för att utforska lite mer. De små kattungarna, nu täckta från topp till tå i smuts och damm, tufsiga och alldeles för glada, trampade iväg mot den bortre delen av trädgården. Deras fina kläder, som fru Tabitha varit så stolt över, var nu knappt igenkännbara: Toms blå sjömanskostym var brunfläckig, Moppets rosa klänning grå av aska, och Mittens gula volanger fulla av lera. De traskade vidare, över gräs och mellan buskar, och plötsligt – vad var det där? Framför dem glittrade en liten, rund damm. Vattnet var mörkt och stilla, och runt kanten växte höga, gröna vassruggar. Det var en plats de aldrig sett förut. "Åh, titta!" viskade Moppet, och pekade med en lortig tass. "En spegel!" Tom Kattunge, som alltid trodde att han var modigast, sprang genast fram till kanten. "Det är ingen spegel, Moppet! Det är vatten! Kanske man kan fiska här?" Han böjde sig ner och såg sin egen lortiga spegelbild. Men plötsligt hördes ett konstigt ljud – kvack, kvack! Och sedan ett till – kvack, kvack, kvack! Ur vassen simmade tre stora, ståtliga ankor. Deras fjädrar glänste i solen, och de såg mycket viktiga ut. De simmade sakta fram mot kattungarna, och deras små, svarta ögon granskade de tre smutsiga figurerna. "Titta vilka smutsiga varelser!" sade den första ankan, Jemima. Hon hade en liten, söt mössa på huvudet. "Ja, och vilka *roliga* kläder de har!" fnissade den andra ankan, Puddle-Duck. Han sträckte ut halsen och tittade nyfiket. Den tredje ankan, Rebecca, simmade närmast. "Varför är ni så smutsiga, små katter? Har ni rullat i kolhögen?" Kattungarna tittade på varandra. De hade aldrig pratat med ankor förut. "Vi lekte!" sade Mittens stolt, fast hennes röst var lite pipig. "Vi lekte att vi var små… smutsiga monster!" Tom sköt fram bröstet. "Och vi är inte smutsiga! Vi är *äventyrliga*!" Ankorna tittade på varandra. Kvack, kvack! De fnittrade lågt. "Äventyrliga, säger ni?" sade Jemima, och simmade runt i en liten cirkel. "Men era kläder! De ser ut att behöva ett bad." Puddle-Duck simmade ännu närmare. "Ja, titta på sjömanskostymen! Och klänningarna! De är så fina, men sååååå smutsiga." Rebecca sträckte ut sin långa hals. "Vet ni vad? Vi ankor älskar att bada. Och vi älskar att leka. Kanske vi kan hjälpa er?" Innan kattungarna hann svara, simmade ankorna plötsligt blixtsnabbt mot dem. De var mycket större och snabbare. Tom, Moppet och Mittens blev så förvånade att de bara stod där, paralyserade. Puddle-Duck dök ner med huvudet först och kom upp med Toms lilla sjömanskostym i näbben! Kvack! Jemima simmade snabbt förbi Moppet och drog loss hennes rosa klänning från hennes små tassar. Och Rebecca, den listigaste av dem alla, norpade Mittens gula volanger precis när hon skulle springa iväg! Kvack, kvack, kvack! På bara några sekunder hade de tre ankorna ryckt åt sig kattungarnas alla kläder. De simmade snabbt ut i mitten av dammen, hållande de smutsiga kläderna högt över vattnet med sina näbbar. "Vi ska tvätta dem åt er!" ropade Jemima, och dök ner med Toms kostym i vattnet. "Ja, ett litet bad!" skrattade Puddle-Duck, och släppte Moppets klänning som flöt ut på ytan. "De blir *sååå* rena!" kvackade Rebecca, och simmade runt med Mittens volanger som en liten flagga. Kattungarna stod kvar vid dammkanten, nakna och förvirrade. Deras ögon var stora som tefat. "Hallå där! Våra kläder!" ropade Tom, men ankorna bara skrattade och fortsatte att dyka och leka med de små plaggen. De simmade runt i dammen, kastade kläderna i luften och dök efter dem som om det vore en spännande lek. De små kattungarna visste inte vad de skulle göra. Deras fina kläder, som de nyss varit så nonchalanta med, var nu borta, stulna av tre busiga ankor! Och de var alldeles, alldeles nakna. Vad skulle fru Tabitha *säga* om *detta*? Deras lek hade tagit en oväntad vändning.
Fru Tabithas Förbannelse
När Tom, Mittens och Moppet såg varandra, alldeles nakna och utan en endaste liten bit av sina fina kläder, kände de sig plötsligt väldigt små. De kurade ihop sig bakom en rabatt med höga solrosor, och hoppades att ingen skulle se dem. De visste att de hade varit väldigt busiga, och att mamma, fru Tabitha Twitchet, inte skulle bli glad. De hörde en röst, en röst som de kände igen mycket väl. "Moppet! Mittens! Tom! Var är ni, mina små lurviga älsklingar?" Det var fru Tabithas röst, och den lät inte alls glad. Den lät mer som ett åskmoln som närmade sig. Kattungarna tittade på varandra med stora, runda ögon. De vågade knappt andas. De hade tänkt överraska henne, men nu var det de som skulle bli överraskade. Och inte på ett bra sätt. Plötsligt kom fru Tabitha runt hörnet, hennes ansikte var en blandning av oro och ren och skär förvåning. Hon stannade tvärt när hon fick syn på dem. Där stod de, hennes tre små kattungar, utan varken kappa, byxor, hattar eller parasoll. Alldeles bara. "Mina barn!" utropade hon. "Vad har hänt? Var är era kläder? Ni skulle ju vara så fina för gästerna!" Tom, Mittens och Moppet kunde bara titta ner i marken. De tassarade med tassarna och svarade inte. De var för generade och för rädda. Fru Tabitha tog ett djupt andetag. Hennes gäster skulle komma vilken minut som helst. Och här var hennes barn, nakna som nyfödda möss! Det var en katastrof! "Kom med mig, genast!" sade hon, hennes röst var sträng men ändå lite ledsen. "Innan någon ser er." Hon skyndade sig att leda de tre små skamfulla kattungarna in i huset, uppför trappan och direkt till deras lilla sängkammare. De hade aldrig varit så tysta förr. Vanligtvis var de fulla av skoj och bus, men nu var de som små statyer. "Ni är alldeles för busiga för att vara med på kalaset idag," sade fru Tabitha medan hon bäddade ner dem i deras sängar. "Ni kan inte visa er nakna för gästerna! Och era kläder... vart tog de vägen?" Kattungarna mumlade något om "ankor" och "trädgården", men fru Tabitha var för upprörd för att lyssna ordentligt. Hon ryckte på axlarna och stoppade om dem ordentligt. "Ni får stanna här i sängen tills kalaset är över," bestämde hon. "Detta är er straff för att ni inte kunde vara försiktiga med era nya, fina kläder. Och för att ni sprang iväg!" Tom, Mittens och Moppet tittade på varandra igen. Att missa kalaset! Det var nästan värre än att ha blivit av med kläderna. De hörde redan de glada rösterna från gästerna som började anlända nere i trädgården. Fru Tabitha suckade djupt. Hon hade lagt ner så mycket tid och möda på att klä sina barn i deras allra finaste. Hon ville att de skulle vara de sötaste kattungarna på hela kalaset. Och nu? Nu var de en skam. Hon gick ut ur rummet, stängde dörren försiktigt bakom sig, men inte innan hon hade sagt: "Och ingen mer lek med kläder! Ni har dragit över mig en sådan olycka!" Det var hennes lilla "förbannelse" över dem. Inte en magisk förbannelse, utan en förbannelse av frustration och besvikelse. Hon visste att det inte fanns tid att sy nya kläder. Hon kunde inte ens hitta de gamla, smutsiga kläderna. Allt hon kunde göra var att stoppa undan de busiga kattungarna och hoppas att ingen skulle fråga var de var. Tom, Mittens och Moppet låg tysta i sina sängar. De hörde gästerna skratta och prata nere i trädgården. De hörde klirret av koppar och fat, och doften av godsaker spred sig upp genom fönstret. De hade velat så gärna vara med. "Mamma är så arg," viskade Moppet. "Och vi är så hungriga," tillade Mittens. Tom sträckte ut en tass och kände på sina bara ben. "Jag undrar vad ankorna gör med våra kläder nu?" De låg där och funderade, medan kalaset fortsatte utan dem. Fru Tabitha hade bråttom. Hon var tvungen att hälsa på gästerna, bland annat den uppklädda Fru Pruttemus, som var deras granne och en mycket proper möss-fru. Hon kom med sin egen lilla dotter, lilla Rebecka Pruttemus. De var båda klädda i vackra, rena klänningar. "Var är dina söta kattungar, fru Tabitha?" frågade fru Pruttemus. "Jag hade så gärna velat se dem i deras fina kläder." Fru Tabitha log ett lite stelt leende. "Åh, de är... de är lite trötta idag. De leker uppe på rummet, men de är lite blyga. Kanske en annan gång!" Hon hoppades att ingen skulle se sanningen bakom hennes ord. Hon skämdes för sina busiga barn. Samtidigt, uppe i sängkammaren, hände något. Tom, Mittens och Moppet var uttråkade. Väldigt uttråkade. Och när kattungar blir uttråkade, händer det ofta att de hittar på nya bus. Tom hade en idé. Han tittade på Mittens, sedan på Moppet. "Vi kanske inte kan vara på kalaset... men vi kan i alla fall göra något roligt här uppe, eller hur?" Mittens och Moppet lyste upp. Deras mamma hade sagt att de skulle stanna i sängen, men hon hade inte sagt att de inte fick leka! Och vad kunde man leka med i en sängkammare? Jo, man kunde hoppa! Och det gjorde de. De började hoppa och studsa i sängarna, glada över att kunna röra på sig igen. De hoppade så högt att täckena flög, och kuddarna landade på golvet. De skrattade högt. Ner i trädgården, hörde Fru Tabitha ett dunkande ljud från övervåningen. Vad var det nu? Hon försökte ignorera det, men dunkandet blev bara högre. Det lät som en hel elefantflock som stampade! "Ursäkta mig ett ögonblick," sade hon till Fru Pruttemus, och rusade in i huset, uppför trapporna, med hjärtat i halsgropen. Vad skulle hon hitta den här gången? Hennes "förbannelse" hade tydligen inte bitit på de små busfröna alls!
Avslutning
Och så var äventyret slut för den här gången! Tack för att du lyssnade på Sagan om Tom Kattunge. Vi hoppas du hade det roligt med Tom och hans vänner. Har du några tankar om Toms äventyr, eller kanske en idé för en ny saga? Be en vuxen hjälpa dig att berätta för Sonacasts. Vem vet, kanske hittar du på ett helt eget äventyr nu! Vi hörs snart igen, med en ny spännande berättelse.
