Berättelse
Sagan om Jemima Anklipudding
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad en liten anka gör när hon drömmer om att ruva sina egna ägg? Vår vän Jemima Anklipudding hade en stor dröm. Men på bondgården tog bondfrun alltid hennes ägg! En dag bestämde sig Jemima för att hon fått nog. Hon skulle hitta en helt egen plats. Följ med oss på ett spännande äventyr djupt in i skogen, där Jemima möter en mycket artig herre. Men är han verkligen så snäll som han verkar? Lyssna nu och upptäck Jemimas modiga resa!
Jemimas längtan och avfärd
Jemima Anklipudding var en vacker anka, men hon bar på en stor sorg i sitt lilla ankbröst. Hon drömde om att få lägga sina ägg och ruva dem själv, att få se sina egna små ankungar kläckas. Men ack! Bondens fru kom alltid och tog äggen. Jemima kände sig så ensam och bestulen på sin mammarätt. Hon kände att hon måste hitta en egen, alldeles hemlig plats långt bort. En plats där ingen kunde störa henne, där hon kunde bygga ett tryggt bo. Så en tidig morgon, innan solen ens hade stigit helt över kullarna, bestämde hon sig. Med bestämda, plaskande steg vandrade Jemima ut från gården, genom den gamla grinden och in på den lilla, slingrande stigen som ledde djupt in i den stora, mystiska skogen. Hon visste inte vad som väntade bakom träden, men hennes modiga lilla hjärta var fullt av hopp.
Mötet med den artige räven
Jemima gick länge, djupare in i den täta skogen. Hon letade efter den perfekta gläntan för sitt bo, gömd bland blåbärsris och mossiga stenar. Hon föreställde sig hur solen skulle sila ner, varmt och skönt, men skogen var stor och tyst, och den rätta platsen verkade svår att hitta. Plötsligt, bakom en stor ek, dök en man upp. Han hade en rödbrun rock och såg väldigt artig ut. Det var Herr Räv! Han bar en rutig halsduk och verkade mycket vänlig. "God morgon, lilla dam", sa Herr Räv med en mjuk röst, "Har du tappat bort dig, kanske?" Jemima Anklipudding blev lite förvånad, men Herr Räv såg ju så snäll ut. Hon förklarade att hon letade efter en plats att lägga sina ägg, långt bort från gården och den där grårandiga hönan. "Åh, vilken tur du har träffat mig!" utbrast Herr Räv. "Jag har det perfekta stället! En mysig, liten koja i min trädgård, med hö på golvet, allt för ett varmt och tryggt bo. Ingen skulle någonsin störa dig där!" Han log stort och vinkade med tassen mot en liten väg som ledde djupare in bland träden. Jemima blev så glad! Det lät ju alldeles underbart! Hon tackade Herr Räv så mycket för hans vänlighet. Hon tyckte att han var den snällaste herre hon någonsin mött. Utan att tveka följde hon efter den artige Herr Räv, djupt in i skogen, mot hans lilla hus, full av förväntan. Hon anade inte alls den lilla hemligheten som Herr Räv bar på...
Hemmet i skogen och farliga förberedelser
Så de vandrade djupare in i den gröna skogen. Solstrålarna dansade mellan trädkronorna och det doftade av fuktig jord och mossa. Till sist kom de fram till en liten, mysig stuga, nästan helt dold bland buskar och höga träd. Det var Herr Rävs hem! Stugan var inte stor, men den hade en sned skorsten som slingrade sig upp mot himlen och en liten trädörr som såg ut att vara gjord för en räv. 'Välkommen, kära vän Jemima Anklipudding!' sade Herr Räv med sin allra vänligaste röst, och bjöd in henne. 'Kliv på! Här kan du känna dig trygg och lägga dina ägg i lugn och ro.' Jemima Anklipudding klev in i den lilla stugan. Det var varmt och skönt därinne, och det fanns en liten eldstad där det redan brann en liten, sprakande eld. Hon kände sig genast hemma. 'Åh, tack så mycket, Herr Räv!' kvittrade hon. 'Det är så snällt av dig! Det här är precis vad jag letade efter!' Herr Räv log ett lurigt litet leende – men Jemima såg det inte, för hon var så upptagen med att beundra stugan. 'Självklart, självklart,' svarade han. 'Men innan du lägger dina ägg, kanske du skulle vilja hjälpa mig med en liten sak? Jag tänkte att vi kunde laga en riktigt god middag ikväll. Jag är så förtjust i en speciell sorts örtpudding, och jag behöver lite färska örter från skogen.' Jemima, som var mycket hjälpsam av sig, tyckte att det var en utmärkt idé. 'Javisst, Herr Räv!' sa hon glatt. 'Jag kan hjälpa till att plocka örter! Jag är bra på att hitta de finaste och godaste.' Hon tänkte inte ens på att en räv kanske inte brukar äta örtpudding, eller att Herr Räv var väldigt noga med vilka örter hon skulle plocka. Så ut gick Jemima Anklipudding igen, med en liten korg som Herr Räv hade gett henne. Hon plockade en hel massa olika sorters örter som Herr Räv hade pekat ut åt henne. 'De här är viktiga för smaken,' hade han viskat, och Jemima nickade ivrigt. Hon hittade persilja, salvia och timjan, och bar dem stolt tillbaka till stugan. Under tiden som Jemima plockade örter, hade Herr Räv varit väldigt sysselsatt inne i stugan. Han hade tänt en ännu större eld i eldstaden, och han hade tagit fram en stor, svart gryta. När Jemima kom tillbaka med korgen full av örter, stod grytan redan och puttrade med vatten över elden. 'Utmärkt, utmärkt!' sade Herr Räv när han såg örterna. 'Dessa blir perfekta till min pudding! Nu, kära Jemima, varför lägger du inte dina ägg här, alldeles intill elden? Där är det varmt och skönt, och de kommer att kläckas så fint.' Han pekade på en hög med fjädrar och halm i ett mysigt hörn. Jemima Anklipudding tyckte att det var en fantastisk idé. 'Åh, tack, tack, Herr Räv!' Hon kluckade nöjt. 'Du är så omtänksam!' Hon la sig genast till rätta i den varma halmen och började lägga sina ägg. Ett efter ett, lade hon sina stora, vackra ägg. Hon var så glad och stolt. Hon hade hittat det perfekta stället! Herr Räv fortsatte att vara mycket uppmärksam och artig. 'Kära Jemima,' sa han, 'jag tycker du ska ta ett litet bad och göra dig fin inför middagen. Jag har värmt upp vattnet i badbaljan.' Jemima tyckte att det lät underbart. Ett varmt bad efter allt det där äggläggandet! Hon följde efter Herr Räv till ett annat litet rum i stugan, där en balja med varmt vatten väntade. Med ett glatt kvack hoppade hon i vattnet. Hon visste inte att den lurige räven hade en hemsk plan i sitt huvud. Han tänkte nämligen att han skulle koka en härlig... Anka-och-örtpudding! Och Jemima Anklipudding skulle bli huvudingrediensen! Men hon badade lyckligt och ovetande. Hon skrubbade sina fjädrar och drömde om sina små, snart kläckta ankungar. Utanför stugan, smög Herr Räv runt och vässade sin kniv... Det var en farlig situation, kan man säga. En mycket farlig situation för vår vän Jemima Anklipudding. Hon var så glad och så oskyldig, och hon anade ingenting om den listiga rävens onda planer. Hon litade helt på honom. Och det, mina vänner, kan ibland vara mycket farligt.
Räddningen och den lyckliga återkomsten
Jemima Anklipudding kände sig så lycklig. Hon hade äntligen hittat den perfekta platsen att lägga sina ägg, långt bort från farmens buller och bråk. Räven hade varit så vänlig och hjälpsam, och nu skulle hon få vara ifred och ruva sina ägg i lugn och ro. Hon visste inte att det fanns en dold fara bakom rävens artiga leende. Räven hade sagt att hon kunde lägga sina ägg i hans lilla stuga, och hon hade gladeligen gått med på det. Hon hade inte ens märkt att räven hade burit in en stor kittel och en yxa i stugan. Eller att han hade fnittrat lite för sig själv när han ställde fram en stor eld i spisen. Jemima var alldeles för upptagen med att tänka på sina kommande små ankungar för att lägga märke till sådana detaljer. Medan Jemima var ute och sökte de allra sista stråna för att göra sitt bo extra mjukt och mysigt, gick räven omkring i stugan med ett listigt grin. Han gnuggade tassarna mot varandra och tittade på den varma elden. Han drömde om en härlig, rostad anka till middag. Och ankpuddingen, ja den skulle han spara till efterrätt. Han tog fram en stor, blank kniv och började slipa den mot en sten, svisch, svisch, svisch. Ljudet var skarpt i den tysta skogen. Men utanför den lilla stugan, där Jemima nu tänkte lägga sina ägg, hände något annat. En stor, vänlig colliehund vid namn Kep var ute och patrullerade i skogen. Kep var en mycket klok och uppmärksam hund, och hans jobb var att hålla ordning på farmen och dess djur. Han hade också fyra små, busiga valpar med sig som sprang omkring och lekte i gräset. De var som små pälsbollar som rullade runt bland löven. Plötsligt stannade Kep. Hans öron spetsades, och hans nos började rycka. Han kände en konstig lukt i luften, en lukt som inte hörde hemma i den fridfulla skogen. Det luktade räv, ja, men också något annat, något som gjorde honom orolig. Och sedan hörde han det skarpa, gnisslande ljudet från en slipsten. Svisch, svisch, svisch. Det var ett ljud han kände igen – det var ljudet av något farligt. Kep smög sig försiktigt närmare den lilla stugan, och hans små valpar följde tyst efter honom. När han kikade in genom fönstret såg han den hemska synen. Där stod räven, med den slipade kniven i tassen, och Jemima Anklipudding var på väg in i stugan med en sista famn med mjuka fjädrar till sitt bo. Hon anade fortfarande ingenting. Kep visste att han måste agera snabbt! Han samlade all sin mod och rusade fram mot dörren. Med ett högt, bestämt skall och ett rytande hoppade han in i stugan. Valparna, små men modiga, skällde och sprang också in. Räven blev så förvånad att han tappade kniven med ett klirr. Han hade aldrig räknat med att någon skulle störa hans planer. Räven, som var van att vara listig och ensam, blev skräckslagen av den stora hunden och hans skällande valpar. Han försökte fly, men Kep var snabbare. Den modige hunden fångade räven och jagade ut honom ur stugan och långt, långt bort in i skogen. Räven sprang så fort han kunde och vågade inte titta bakåt. Han hade fått sig en rejäl läxa. Jemima Anklipudding, som hade stått som förstenad av skräck, förstod nu vilken fara hon varit i. Hon hade varit så naiv och litat på den falska räven. När Kep kom tillbaka till stugan, viftande på svansen och med ett vänligt uttryck, tittade Jemima på honom med tacksamma ögon. Hon sträckte ut sin långa hals och klappade honom försiktigt med sin näbb. Hon kunde knappt tro att hon hade blivit räddad. Tyvärr var alla äggen som Jemima tänkt lägga, och som räven redan hade tagit från henne, borta. Räven hade antagligen ätit upp dem eller gett dem till sina egna valpar. Men Kep var snäll och tröstade henne. Han visade henne en ny, trygg plats under en stor gran, där hon kunde lägga sina nya ägg. En plats där ingen räv skulle hitta henne. Och Kep lovade att han skulle hålla ett öga på henne. Jemima Anklipudding lärde sig en viktig läxa den dagen. Hon insåg att inte alla som är vänliga på ytan har goda avsikter. Och hon lärde sig att det ibland är bäst att stanna nära sitt eget hem och lita på sina sanna vänner. Kep följde henne hela vägen tillbaka över åkrarna, genom skogen, tills de såg den trygga farmen igen. Jemima var lycklig och lättad att vara hemma igen, säker och klokare än någonsin.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på Jemimas spännande äventyr idag! Vi hoppas att du hade det lika roligt som hon hade det. Kanske har du också en egen saga att berätta, eller vill höra fler historier om modiga ankor? Kom ihåg att dela med dig av dina tankar och feedback till Sonacasts – vi älskar att höra från dig och vad du tyckte. Tills nästa gång, fortsätt att drömma stort och låt din fantasi flyga fritt! Hejdå, kära lyssnare!
