Berättelse
Sagan om ekorrungen Nötskal
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad djuren gör när ingen ser? Idag ska vi dyka ner i en spännande berättelse om en mycket busig ekorre. Hans namn är Nötskal. Han och hans syskon ska åka till Uggleön för att besöka den kloka Gamle Brun. Men Nötskal är inte som de andra. Han vill hellre ställa knepiga gåtor än att ge en present. Kommer Gamle Brun att uppskatta Nötskals påhittighet? Eller kommer hans busighet att ställa till det? Följ med oss på ett äventyr fyllt av ekorrar, ugglor och en hel massa nötter!
Mötet med Gamle Brun
Vår lilla ekorre, Nötskal, kände sig alldeles pirrig i magen. Han hade en hel säck full med kluriga nötter och knepiga gåtor som han bara längtade efter att få dela med sig av. Med små, snabba tassar tassar han iväg genom skogen, över mossiga stenar och under stora, gamla träd vars grenar sträckte sig mot himlen. Snart kom han fram till en riktigt gammal, ihålig ek, högt uppe i en gren. Där bodde Gamle Brun, den klokaste och visaste ugglan i hela skogen. Gamle Brun satt på sin gren och kisade sömnigt, hans stora ögon nästan slutna, som om han drömde om kloka ting. Nötskal tog ett djupt andetag och knackade försiktigt på den hårda stammen. 'Hallå därinne, är Gamle Brun hemma?' ropade han, hans lilla röst lite darrig av både spänning och lite rädsla. Ugglan rörde sig långsamt. 'Vem stör min viktiga tupplur?' morrade Gamle Brun. Nötskal, modig som han var, svarade genast, 'Det är jag, Nötskal!'
Nötskals fräcka gåtor
Nötskal, modig som han var, svarade genast, 'Det är jag, Nötskal! Och jag undrar, Gamle Brun, har du hört den här?' Han hoppade upp och ner på grenen, så att några löv dallrade. 'Vad är det som har ett öga men inte kan se?' Gamle Brun morrade. Hans stora gula ögon smalnade. Att bli väckt av en så liten varelse som dessutom ställde frågor! 'Ett öga... och inte kan se? Hmpf. En nål, kanske?' svarade han, lite irriterad. 'Javisst!' utbrast Nötskal, och viftade glatt med sin yviga svans. 'Du är smart, Gamle Brun! Men här är en till!' Han lutade sig fram, nästan ramlande av grenen av iver. 'Vad är det som är fullt av hål men ändå håller vatten?' Gamle Brun funderade. Han var van vid tystnad. 'Fullt av hål... men håller vatten?' mumlade ugglan. 'Det låter ju omöjligt!' 'Nja, inte alls!' sa Nötskal. 'Tänk på en svamp! Den är full av små hål, men den suger upp vattnet!' Han skrattade högt, ett litet kvitter som ekade mellan träden. Gamle Brun skakade på huvudet. Den här ekorren var verkligen speciell, och ganska irriterande. Nötskal, modig som han var, svarade genast, 'Det är jag, Nötskal! Och jag undrar, Gamle Brun, har du hört den här?' Han hoppade upp och ner på grenen, så att några löv dallrade. 'Vad är det som har ett öga men inte kan se?' Gamle Brun morrade. Hans stora gula ögon smalnade. Att bli väckt av en så liten varelse som dessutom ställde frågor! 'Ett öga... och inte kan se? Hmpf. En nål, kanske?' svarade han, lite irriterad. 'Javisst!' utbrast Nötskal, och viftade glatt med sin yviga svans. 'Du är smart, Gamle Brun! Men här är en till!' Han lutade sig fram, nästan ramlande av grenen av iver. 'Vad är det som är fullt av hål men ändå håller vatten?' Gamle Brun funderade. Han var van vid tystnad. 'Fullt av hål... men håller vatten?' mumlade ugglan. 'Det låter ju omöjligt!' 'Nja, inte alls!' sa Nötskal. 'Tänk på en svamp! Den är full av små hål, men den suger upp vattnet!' Han skrattade högt, ett litet kvitter som ekade mellan träden. Gamle Brun skakade på huvudet. Den här ekorren var verkligen speciell, och ganska irriterande. "Nå, lilla vän," sa ugglan, hans röst djup som en gammal ek, "nu är det min tur. Här är en gåta för dig: Jag har städer, men inga hus. Jag har berg, men inga träd. Jag har vatten, men inga fiskar. Vad är jag?" Nötskal tystnade tvärt, hans svans slutade vifta. Detta var svårare än han förväntat sig. Han skrynklade ihop näsan i djupa tankar, undrande över Gamle Bruns list.
Fler gåtor och Gamle Bruns tålamod
Tja, sa Nötskal efter en lång stunds tystnad, och försökte låta oberörd. "Det är ingen riktig gåta. Bara en knepig fråga!" Han skuttade närmare Gamle Brun, som tålmodigt fortsatte samla nötter. "Har du hört den här då?" "Jag har ingen röst, men jag kan berätta alla historier. Jag har inga ögon, men jag kan visa dig världen. Vad är jag?" Nötskal hoppade upp och ner, säker på att denna var omöjlig. Gamle Brun lyfte sakta huvudet, tuggade långsamt på en nöt, funderade en stund, och svarade sedan med en mild röst: "Är det en bok, lilla Nötskal?" Nötskal tappade hakan. "Men hur...?" Han skuttade runt i en liten cirkel, muttrande för sig själv. Gamle Brun log bara lite, en liten skrynkla vid ögonvrån. "Okej, okej!" ropade Nötskal. Han var inte beredd att ge upp. "Har du hört den här? Jag är full av hål, men jag håller ändå vatten. Vad är jag?" Han var övertygad om att Gamle Brun skulle bli ställd. Han puffade upp bröstet och väntade spänt. Gamle Brun, som nu hade en stor hög nötter, tittade upp. Han skakade försiktigt på sitt gråa huvud. "Hmm," mumlade han. "Full av hål... men håller vatten..." Han knep ihop ögonen. Sedan petade han på en liten svamp vid ett träd. "Är det en tvättsvamp?" frågade han lugnt. Nötskal stapplade bakåt. "Nej! Jag menade... ja, men... det är också en tvättsvamp!" Det var orättvist! Gamle Brun var för smart. Nötskal kliade sig i huvudet. Han måste komma på något riktigt klurigt. Han sprang runt Gamle Brun några varv, hans små fötter dansade över löven. "Lyssna på den här då, Gamle Brun!" Han klättrade upp på en stubbe för att se viktig ut. "Vad är det som alltid kommer, men aldrig kommer fram?" Han korsade tassarna och log ett lurigt leende. Nu måste han väl ändå ha vunnit! Gamle Brun tittade på Nötskal, sedan på solen som sakta sjönk. Han plockade lugnt upp ännu en nöt. "Det är morgondagen, lilla Nötskal," svarade han stilla. "Morgondagen kommer alltid, men den är aldrig riktigt här. När den kommer, är det ju idag." Nötskal kände hur hans kinder blev varma. Han stampade i stubben. "Det är inte roligt längre!" gnällde han. "Du bara gissar! Du kan inte vara så smart!" Gamle Brun skrattade tyst, ett djupt, vänligt skratt. "Lilla Nötskal," sa han. "Kanske handlar det inte om att vara smart, utan om att lyssna och tänka efter en stund. Och om att ha lite tålamod." Han räckte Nötskal en glänsande hasselnöt. "Vill du ha en nöt?" Men Nötskal ville inte ha en nöt. Han ville vinna! Han ville att Gamle Brun skulle bli förvirrad, erkänna Nötskals överlägsenhet. Istället satt Gamle Brun där, lugn som en filbunke, och fortsatte samla sina förråd. Nötskal kände en liten, sur knut i magen. Hans svans slutade vifta. Han blängde. "Du är en tråkmåns, Gamle Brun! Och dina nötter... de ser inte ens goda ut!" Gamle Brun suckade milt. "Det får du tycka, lilla vän," sa han. "Men jag tycker att de är alldeles utmärkta. Och snart är det dags för mig att ta med dem hem." Han började samla ihop den stora högen nötter, som nu var nästan lika stor som Nötskal själv. Nötskal kunde inte tro det. Gamle Brun var på väg att gå! Utan att ens ha blivit klurad! En busig tanke började gro. Han var tvungen att få sista ordet. Han var tvungen att få Gamle Brun att förstå att Nötskal var mycket, mycket smartare. "Jag har en sista gåta, Gamle Brun!" ropade Nötskal. "Den här är den allra svåraste! En som du aldrig kan svara på!" Han skuttade fram till Gamle Brun, ögonen glittrade busigt. Han var på väg att göra något som kanske inte var så snällt, men just nu kände han sig bara arg och frustrerad. Varför förstod inte Gamle Brun hur duktig han var på gåtor? Gamle Brun stannade upp och tittade på den lilla ekorren. Han såg på Nötskal med en blick som var både vänlig och en aning bekymrad. "Ja, lilla Nötskal? Vad är det för gåta denna gång?" Hans röst var lugn, men man kunde ana en liten underton av trötthet. Han ville bara samla sina nötter i fred. Nötskal tog ett djupt andetag. Han var redo att leverera sin mest fantastiska, mest utmanande gåta någonsin. Han var säker på att denna skulle få Gamle Brun att ge upp.
Den stora flykten
"Gamle Brun, Gamle Brun," började Nötskal med en röst, och vickade på sin buskiga svans. "Lyssna nu noga på min sista gåta. Jag har ett skal, men är ingen sköldpadda. Jag är en skatt, men glimmar inte. Jag bor i träd, men är ingen fågel. Jag är god, men kan göra dig så arg om du inte får mig! Vad är jag?" Nötskal flinade, nöjd med sin smarthet. Han väntade sig Gamle Bruns uppgivna suck, som alltid. Men den här gången blev det annorlunda. Gamle Bruns ögon smalnade. En tystnad föll över gläntan, tyngre än Nötskals fräcka ord. Och sedan... sprack den. Gamle Bruns tålamod var slut. "En nöt!" röt Gamle Brun, och hans röst fick de närliggande bladen att darra som om en storm plötsligt blåste upp. "Och du, Nötskal, är en liten, fräck ekorre som stjäl mina nötter och sedan hånar mig med dina fåniga rim! Jag har fått nog av dig och dina dumma gåtor!" Innan Nötskal hann blinka, hände det! Gamle Bruns stora, vassa klor sträcktes ut som blixtar mot den lilla ekorren. De var otäckt snabba, fulla av ett raseri Nötskal aldrig sett förut. Nötskal hann precis ducka! Klorna svischade förbi med en hårsmån från hans öra. Hans hjärta bultade som en trumma. "Aj då!" tänkte Nötskal, och den smilande minen försvann, ersatt av ren skräck. Det här var ingen lek längre! Det var dags att fly, och det snabbt! Med en rörelse sprang Nötskal som en avlöning. Han visste att han inte kunde tävla i styrka. Hans enda chans var att vara kvickare, smartare och snabbare. Han kastade sig uppför den stora ekens stam, sicksackande mellan knutiga grenar, uppåt och in i skogens skyddande tak av löv. Gamle Brun var inte långt efter. Han spred ut sina stora vingar och flög tyst, men otroligt snabbt, genom lövverket. Hans stora, gula ögon var fästa på den flyende ekorren. "Ingen hånar Gamle Brun ostraffat!" mullrade ugglan tyst för sig själv. Nötskal hoppade från gren till gren, balanserade på tunna kvistar. Han sprang över mossiga stockar, under täta buskar. Varje hopp var en risk. Han kände varenda stig, varenda hemlig genväg i sitt hem. Han tänkte inte låta sig fångas! Inte ens av den läskiga Gamle Brun, som nu verkade större och farligare än någonsin. Gamle Bruns vingslag ekade dovt. Nötskal kände ugglans heta andedräkt nära sin svans. Han tittade sig inte om, han bara sprang, med varje muskel spänd. Han tänkte på alla nötter han tjuvat, alla gåtor han ställt. Var det värt det? Kanske inte, just nu. Inte när Gamle Bruns klor var så nära. Om han bara hade varit tyst! Nötskal svängde runt en tjock gren, och i nästa sekund slängde han sig ut i luften, hoppandes mot ett annat träd långt borta. Det var en hög gran, en farlig sträcka. Han visste att det var ett riskfyllt hopp, men han hade inget val. Gamle Brun var för nära! Han landade med en duns på en grankvist, som svajade vilt. Men Nötskal var en mästare på att klättra. Han fortsatte sin flykt, högre och högre upp i träden, där grenarna blev tunnare och tätare. Han hoppades att Gamle Brun skulle ha svårare att manövrera där bland de smala kvistarna. Men Gamle Brun var en skicklig flygare. Han följde efter Nötskal, ibland glidande, ibland görande skarpa svängar som en falk. Han var tyst som en skugga, men Nötskal kände ugglans ständiga närvaro. Plötsligt, när Nötskal skulle hoppa från en tall till en annan, gjorde Gamle Brun en blixtsnabb attack. Han sträckte ut sina klor med otrolig hastighet! Nötskal kände ett skarpt ryck! Han skrek till! Han snubblade och föll några meter ner innan han lyckades gripa tag i en gren med sina små, skakande klor. Han hivade sig upp igen, skakig, och tittade bakåt. Gamle Brun hade missat honom – nästan. Men i ugglans klor fanns något som Nötskal ägde: hans vackra, buskiga svans! Eller åtminstone en stor del av den. En hel tofs med rödbrun päls. Nötskal tittade på sin svans. Den var inte lika buskig längre. Den var kortare. Och han kände sig så ledsen, men också så lättad att det inte var värre. Han hade klarat sig, men med en påminnelse om sin fräckhet. Gamle Brun släppte pälsen och landade på en tjock gren. Han hade gett Nötskal en läxa. En bit av svansen var mer än tillräckligt. Han hoppades det skulle lära den lilla slyngeln att ha mer respekt. Nötskal klamrade sig fast vid sin gren. Han tittade på Gamle Brun, som nu satt stilla, bara tittade tillbaka med sina intensiva gula ögon. Ingen sa något. Skogen var tyst. Bara Nötskals snabba hjärtslag hördes, och vinden som susade lätt. Han vände sig om och sprang igen, men den här gången inte med samma fräckhet. Han var skakad, och hans svans kändes underlig. Han sprang djupt in i skogen, bort från Gamle Brun, bort från nötterna och alla gåtor. Han ville bara vara ensam och slicka sina sår. Den dagen lärde Nötskal sig något viktigt. Att det finns en gräns för hur mycket man kan retas, och att även den snällaste av ugglor kan tappa tålamodet. Han hade flytt med bara en del av sin svans, men med en hel del visdom. Kanske skulle han vara lite mindre kaxig nästa gång.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på sagan om ekorrungen Nötskal! Vi hoppas att du tyckte om hans äventyr och att det fick dig att drömma dig bort en stund. Berätta gärna för Sonacasts vad du tyckte, så vi kan skapa ännu fler mysiga berättelser för dig. Kanske kan du själv hitta på ett nytt, spännande äventyr för Nötskal, eller en helt ny vän? Kom ihåg att fantasin är alldeles gratis! Vi ses snart igen för fler sagor. Ha en riktigt fin dag, kära lyssnare!
