Berättelse
Rumpelstiltskin
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Kan halm verkligen bli till guld? Föreställ dig att du är en mjölnardotter som måste spinna en hel kammare full med halm till glänsande guld för en kung! Hur ska det gå? Idag berättar vi den magiska sagan om Rumpelstiltskin. En liten, mystisk man dyker upp och erbjuder sin hjälp. Men vad vill han ha i utbyte och kommer mjölnardottern någonsin att få veta hans hemliga namn?
Mjölnaren och Kungen
Det var en gång en mjölnare. Han var en glad och vänlig man, men ibland tyckte han om att skryta lite för mycket. En dag när kungen åkte förbi sa mjölnaren med stolt röst: "Er Majestät, jag har en dotter som är så duktig att hon kan spinna guld av vanlig halm!" Kungen, som älskade guld mer än något annat i hela världen, blev genast mycket intresserad. "Jaså?" sa kungen. "Det låter ju alldeles otroligt! Om det är sant, då vill jag se henne genast. För henne till mitt slott imorgon bitti!" Mjölnaren blev lite nervös, men han hade ju redan skrutit. Så han lovade kungen att hans dotter skulle komma. Vad skulle den stackars flickan nu ta sig till? Hon kunde ju inte spinna guld av halm!
Den Lilla Mannen i Tornet
Flickan leddes upp i ett högt tornrum, som var fullt till taket med glänsande, gulaktig halm. Där stod också en spinnrock. Kungen sade strängt till henne: 'Om du inte spinner all den här halmen till guld före soluppgången imorgon, då... ja, då blir det inte bra för dig!' Sedan låste han dörren och lämnade henne ensam. Stackars flickan! Hon satt där i mörkret, bland all halmen, och visste inte vad hon skulle göra. Hon hade ju aldrig spunnit guld i hela sitt liv. Hon började gråta, alldeles förtvivlad. Och grät och grät hon gjorde, tills hon plötsligt hörde en liten röst: 'God kväll, lilla fröken. Varför gråter du så?' Flickan tittade upp. Där, mitt framför henne, stod en mycket liten man, med ett roligt ansikte och ett långt, spetsigt skägg. Han såg nästan lite busig ut. Hon berättade för honom att hon skulle spinna all halmen till guld, men att hon inte kunde. 'Vad ger du mig om jag spinner det åt dig?' frågade den lilla mannen med en listig blick. Flickan tänkte efter. Hon tog av sig sitt vackra halsband av pärlor. 'Jag ger dig mitt halsband!' svarade hon. Den lilla mannen nickade nöjt. Han satte sig genast vid spinnrocken. Surr, surr, surr! Tre gånger drog han i tråden, och vips – en spole full med guldtråd! Sedan en till, och en till, ända tills gryningen kom. All halmen var borta, och istället låg där högar av gnistrande guldtråd. När allt var klart, försvann den lilla mannen lika snabbt som han kommit.
Kungens Girighet och Löftet
När solens första strålar letade sig in genom tornfönstret, kom kungen själv uppför den smala trappan. Han hade inte kunnat sova en blund. Hans hjärta bultade hårt när han öppnade dörren. Och där – där låg hon, omgiven av glittrande guldtrådsnystan! Hela rummet sken! Kungen blev alldeles stum av förvåning, och sedan av ren lycka! Han plockade upp en tråd. ”Hon har lyckats!” ropade han. ”Hon är den mest fantastiska spinnaren i mitt rike!” Men, kära barn, kungen var väldigt girig. Han tänkte: ”Om hon kan spinna så här mycket, då kan hon säkert spinna ännu mer!” Hans ögon glittrade av listiga tankar. Så han ledde mjölnarens dotter till ett ännu större tornrum! Rummet var nästan tomt, förutom en jättestor hög med halm! En hög mycket större än den förra. ”Här är mer halm”, sa kungen. ”Om du spinner all denna halm till guldtråd i natt också, då ska jag göra dig till min drottning! Men om du inte lyckas, då måste du stanna här i tornet för alltid!” Och så lämnade han henne ensam igen. Flickan satt där helt förtvivlad och började gråta tysta tårar. Plötsligt, när mörkret lagt sig, kom den lilla, märkliga mannen in. ”God kväll, lilla fröken”, sa han med en gnäggande röst. ”Varför gråter du så bittert?” Flickan tittade upp. ”Kungen har befallt mig att spinna all den här jättestora högen med halm till guldtråd, och om jag inte gör det, då får jag aldrig se dagens ljus igen!” Den lilla mannen skrockade. ”Vad ger du mig om jag spinner all halmen till guld åt dig?” Flickan tänkte efter. Hon hade redan gett honom sitt halsband. ”Jag har ingenting kvar, förutom den här ringen på mitt finger”, sa hon sorgset. Det var en enkel liten silverring från hennes mamma. ”Den tar jag!” sa den lilla mannen, och tog ringen. Sedan satte han sig vid spinnrocken, och vips, vips, vips! Spinnrocken snurrade snabbare än vinden, och halmen förvandlades till glänsande guldtråd. Han arbetade hela natten, tills rummet var fyllt med glittrande guldtrådshögar. Precis när solen gick upp och rummet badade i ett gyllene sken, försvann den lilla mannen ut genom dörren, snabb som en blixt. Strax därefter kom kungen, helt förbluffad! ”Det är otroligt!” ropade han, när han såg det andra rummet fyllt med guld. ”Du är verkligen en trollkarl med spinnrocken! Nu vill jag ha ännu mer!” Den här gången var kungens girighet nästan skrämmande stor. Han brydde sig inte om att hon blivit lovad att bli drottning. Han ledde flickan till det allra största tornet i hela slottet, ett rum så gigantiskt att hon kände sig som en liten mus. Och där låg den absolut största högen med halm hon någonsin sett! Den nådde nästan upp till taket! ”Denna natt, om du spinner all denna halm till guldtråd, då ska du bli min drottning och jag ska gifta mig med dig imorgon bitti!” sa kungen. ”Men om du inte lyckas, då kommer du att hamna i fängelse!” Och så stängde han dörren och låste den. Flickan var nu verkligen förtvivlad. Hon hade ingen ring kvar, inget halsband. Ingenting att ge den lilla mannen om han kom igen. Och den här högen av halm… den var omöjlig! Hon satte sig ner och grät så att hela hennes kropp skakade. När allt var tyst och mörkt, öppnades dörren igen. Och där stod han, den lilla, mystiska mannen. ”Vad ger du mig om jag spinner all halm till guld för dig den här gången?” frågade han, och hans röst lät lite extra lurig. Flickan tittade upp, hennes ögon var svullna av gråt. ”Jag har ingenting kvar att ge dig”, viskade hon. ”Inget halsband, ingen ring, ingenting alls.” Den lilla mannen funderade. Hans små ögon glittrade. ”Då ger du mig ditt första barn”, sa han. Flickan blev alldeles chockad. Hon tänkte: ”Jag kommer ju aldrig att bli drottning ändå!” Och i sin djupa förtvivlan, och för att hon ville leva, lovade hon den lilla mannen att hon skulle ge honom sitt första barn. Så tog den lilla mannen plats vid spinnrocken en sista gång. Och spinnrocken började snurra, snabbare och snabbare. Halmen försvann, tråd efter tråd, och rummet fylldes med ett bländande sken av guld. Hon blundade, och när hon öppnade ögonen igen var allt klart. Hela det gigantiska rummet var fyllt till brädden med glittrande guldtråd, som en hel skattkammare. Och den lilla mannen var borta. Den här gången var han verkligen borta.
Drottningen och Rumpelstiltskin
När kungen kom tillbaka nästa morgon, möttes han av en syn som fick hans ögon att glittra. Hela rummet, från golv till tak, var fyllt av det mjukaste, glänsande guld! Han hade aldrig sett så mycket guld i hela sitt liv. Han visste genast att detta var den vackraste och mest begåvade flicka han någonsin mött. Utan att tveka tog han hennes hand och förklarade: "Du ska bli min drottning!" När kungen kom tillbaka nästa morgon, möttes han av en syn som fick hans ögon att glittra. Hela rummet, från golv till tak, var fyllt av det mjukaste, glänsande guld! Han hade aldrig sett så mycket guld i hela sitt liv. Han visste genast att detta var den vackraste och mest begåvade flicka han någonsin mött. Utan att tveka tog han hennes hand och förklarade: "Du ska bli min drottning!"Flickan, som hette Klara, blev överväldigad. Hon hade aldrig drömt om att bli drottning. Med ett hjärta fullt av både glädje och en liten klump av oro accepterade hon hans frieri. Bröllopet stod bara några veckor senare, en storslagen fest med musik och dans som varade i dagar. Klara var nu drottning, klädd i siden och juveler, och hela kungariket firade sin nya drottning. Hon var älskad av folket och levde ett liv i lyx, men en hemlighet gnagde inom henne. Minnet av den lilla mannen, och vad hon hade lovat honom, kunde hon inte skaka av sig.Tiden gick, och snart meddelade drottningen att hon var med barn. Hela kungariket jublade! Nio månader senare föddes en vacker liten prins, med ögon så klara som sommarhimlen och ett skratt som lät som små bjällror. Klara var överlycklig, hennes kärlek till sin son var gränslös.Men lyckan varade inte länge. En kväll, när drottningen satt ensam vid vaggan och sjöng en vaggvisa för sin lilla son, hörde hon ett skrapande ljud vid dörren. Där stod han – den lilla mannen med de listiga ögonen och det spetsiga skägget. "Jag kommer för det du lovade mig, Drottning," sa han med en gnäggande röst. "Ditt förstfödda barn. Ett löfte är ett löfte." Drottningens hjärta sjönk som en sten. Hon hade nästan glömt bort honom i all sin lycka.Klaras ansikte blev kritvitt. "Nej! Åh, nej, snälla!" hon viskade, hennes röst darrade. "Jag kan inte ge dig mitt barn! Han är mitt allt!" Hon föll på knä framför honom, tårarna strömmade nerför hennes kinder. "Ta all min rikedom, mina juveler, allt guld i kungariket! Men lämna min son!" Den lilla mannen skakade på huvudet, hans ögon glittrade av grymhet. "Guld är inget för mig längre, drottning. Jag har redan det jag behöver. Jag vill ha ditt barn."Drottningen grät och bönföll i timmar, tills den lilla mannen till sist verkade mjukna lite. "Jag ska ge dig en chans," sa han med ett snett leende. "Om du inom tre dagar kan gissa mitt namn, får du behålla ditt barn. Men om du misslyckas, kommer jag tillbaka och tar honom med mig. Kommer du ihåg ditt löfte?" Klara nickade desperat. "Ja, ja! Jag lovar!"I ren panik skickade drottningen ut sina tjänare över hela landet för att samla in alla namn de kunde hitta. Hon tillbringade den första dagen i slottssalen, omgiven av långa listor med namn. "Är det Klas? Eller Erik? Kanske Jonatan?" hon frågade den lilla mannen när han dök upp nästa kväll. Men varje gång svarade han med ett hånfullt flin: "Nej, det är inte mitt namn." Den andra dagen försökte hon med mer ovanliga namn: "Är du Bertil? Eller kanske Svante? Vad sägs om Patrik?" Men det var samma svar igen, och drottningen kände hoppet sakta tyna bort.Hon tillbringade den andra natten vaken, hennes hjärta fullt av ångest. Hon visste inte vad hon skulle göra. Den tredje dagen, när allt hopp verkade vara ute, kom en av hennes mest lojala tjänare rusande in i slottet, andfådd och med glittrande ögon. "Ers majestät, jag har goda nyheter!" han utbrast. "Jag har rest långt, och i en avlägsen skog såg jag en liten man dansa runt en eld. Han sjöng en underlig sång, och jag hörde hans namn!" Drottning Klara höll andan. "Vad sjöng han? Berätta!"Tjänaren lutade sig närmare och viskade: "Han sjöng: 'Idag bakar jag, imorgon brygger jag, sedan ska jag hämta drottningens barn. Ack, så lyckligt att ingen vet att Rumpelstiltskin är mitt namn!'"Klara kände en våg av lättnad skölja över sig. "Rumpelstiltskin!"Den kvällen, när den lilla mannen återigen dök upp, såg han extra triumferande ut. "Nå, Drottning? Har du gissat mitt namn än? Eller är det dags för mig att ta med mig prinsen?" Han sträckte ut sina knotiga händer mot vaggan.Drottningen reste sig med värdighet. "Kanske är du Johan? Eller kanske Pär?" Hon pausade, lät spänningen byggas upp. "Eller kanske... är ditt namn Rumpelstiltskin?"Den lilla mannen skrek ut i raseri. Hans ögon blev stora som tefat, och han stampade så hårt med ena foten att han sjönk ner i marken upp till midjan. Av ren vrede tog han tag i sin andra fot och slet sig själv itu! Med ett sista ynkligt tjut försvann han ner i jorden, och ingen såg honom någonsin igen.Drottning Klara höll sin son tätt intill sig. Hon levde lyckligt med sin kung och sin prins i många, många år, och de glömde aldrig att vara tacksamma för den lilla, magiska hjälp som hade lett dem till deras lycka, trots den fruktansvärda hemlighet den burit.
Avslutning
Och med det, kära lyssnare, avslutas sagan om Rumpelstiltskin. Tack så mycket för att ni följde med oss på detta spännande äventyr! Kanske har ni nu egna idéer om magiska varelser eller kluriga namn? Glöm inte att ni kan berätta för Sonacasts vad ni tyckte om sagan. Era tankar är viktiga för oss. Vi hoppas att ni har haft det roligt och att vi snart ses igen för nya, förtrollande berättelser. Ha en magisk dag! På återhörande!
