Berättelse
Rapunsel
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad som händer när en flicka med magiskt långt, guldskimrande hår blir instängd i ett högt torn, mitt i en förtrollad skog? Ett torn helt utan dörrar, bara ett litet fönster högst upp. Hur skulle hon kunna komma ut? Och vem är den mystiska kvinnan som ropar 'Rapunsel, Rapunsel, släpp ner ditt hår'? Följ med oss på ett spännande äventyr in i en värld fylld av magi, mod och en prins som letar efter sin sanna kärlek. Detta är sagan om Rapunsel.
Början på sagan: Önskan och Häxan
Långt, långt borta, för länge sedan, bodde ett par som så innerligt önskade sig ett barn. Varje dag tittade de längtansfullt ut genom fönstret mot en vacker trädgård full av de godaste grönsaker. Men trädgården tillhörde en mäktig och mycket fruktad häxa. En dag, när frun väntade barn, fick hon ett sådant otroligt sug efter en särskild sallad som växte i häxans trädgård. Den kallades rapunsel. Hon kunde inte tänka på något annat! Hon sa till sin man: ”Åh, om jag inte får smaka den där rapunseln, tror jag att jag dör!” Mannen blev rädd, för ingen vågade gå in i häxans trädgård. Men han älskade sin fru så mycket. Så, en mörk kväll smög han in. Han plockade snabbt några blad, men precis när han skulle fly, stod häxan där! Hennes ögon glödde!
Rapunsel i Tornet
Åh, vilken skräckfylld stund det var! Häxan, med sitt kalla skratt, sa: ”Du har stulit från mig! För detta ska du betala ett högt pris! Ditt barn ska bli mitt när det föds, annars blir det ännu värre för er!” Mannen lovade häxan allt hon ville. Och mycket riktigt, en tid senare föddes en liten, vacker flicka. Hennes hår var som guld spunnet i solsken. De kallade henne Rapunsel. Men lyckan var kortvarig. Precis som utlovat, kom häxan och tog den lilla flickan med sig. Föräldrarna grät, men häxan bara skrattade och försvann in i skogen. Häxan förde Rapunsel långt, långt bort till en plats där ingen människa bodde. Där byggde hon ett högt, högt torn, utan dörr och utan trappa, endast ett litet fönster högst upp. När Rapunsel blev tolv år gammal, stängde häxan in henne i detta torn. Rapunsel var ensam där uppe, med bara fåglarna och sina tankar som sällskap. Men hur kom då häxan in? Jo, Rapunsel hade ett underbart, långt, långt hår, som var lika tjockt som ett rep och glänste som den finaste guldtråd. När häxan ville komma upp till tornet, ställde hon sig nedanför och ropade: ”Rapunsel, Rapunsel, släpp ner ditt hår!” Och då fäste Rapunsel sitt långa hår vid en krok och lät det falla ner, hela vägen till marken. Häxan klättrade då upp i håret, som om det vore en stege. Där satt Rapunsel, dag ut och dag in, och väntade.
Prinsen Upptäcker Sången
Där satt Rapunsel, dag ut och dag in, och väntade. Hon var så ensam i sitt höga torn, med bara häxan som sällskap. Dagarna kändes långa som ett år, och nätterna var fyllda av tystnad. Ingen att leka med, ingen att viska hemligheter till. Bara himlen och fåglarna utanför fönstret. För att fördriva tiden, och för att trösta sitt lilla hjärta, började Rapunsel sjunga. Åh, vilket ljud! Hennes röst var som den klaraste källan i skogen, som en liten fågel som sjunger sin vackraste sång vid soluppgången. Det var en röst så ren och så full av längtan, att den spred sig långt ut över de gamla träden, förbi de lila blommorna och ända bort till de stora, gröna ängarna. En dag red en ung prins, vid namn Filip, genom just de här gröna ängarna. Han var på väg hem från en spännande jakt, med sin glänsande rustning och sin modiga häst, Storm. Plötsligt hörde han det. En röst, så klar och vacker, att den fick fåglarna att tystna i trädkronorna och vindens sus att stanna upp en stund. Det var som om himlen själv sjöng. Prinsen hade aldrig hört något liknande. Han stannade sin häst mitt i en blomstrande klöveräng och lyssnade. Var kom det ifrån? Det lät så nära, men ändå så hemlighetsfullt. Filip följde rösten. Han red försiktigt, genom snåriga buskar och under gamla, knotiga träd, med sitt hjärta som bultade av nyfikenhet. Han spanade uppåt, åt sidorna, överallt. Till slut, djupt inne i skogen, där träden stod som väktare och solens strålar knappt nådde marken, såg han det. Ett högt, högt torn, som stack upp mot himlen som en ensam pelare. Tornet hade inga dörrar, inga trappor – bara ett litet fönster högst upp. Och därifrån kom den! Sången! Den vackraste sången han någonsin hört. Rapunsel sjöng om solsken och stjärnor, om blommor och fjärilar hon bara sett från sitt fönster, och om en längtan efter en vän. Prinsen gömde sig bakom en stor ek och tittade. Han kunde inte se flickan, bara höra hennes ljuva röst. Han försökte ropa, men hans röst var för liten mot tornets höjd. Han försökte klättra upp, men väggarna var släta och hala. Han försökte kasta upp en sten, men den nådde inte ens halvvägs. Hur skulle han kunna nå henne? Varje dag red prins Filip tillbaka till tornet. Han gömde sig och lyssnade på Rapunsels sång. Han väntade och hoppades, men ingenting hände. Han kände sig så ensam i sin upptäcktsfärd. Han funderade, han grubblade, han tänkte så det knakade i huvudet. Han ville så gärna få träffa flickan med den underbara rösten. En eftermiddag, när solen började sjunka och skuggorna blev långa, såg han en gammal kvinna komma gående genom skogen. Hon hade en stor, svart huva och en skrynklig mantel. Det var häxan! Prinsen gömde sig ännu djupare i buskarna och höll andan. Han såg hur häxan stannade vid tornets fot. Hon lyfte blicken mot det lilla fönstret och ropade med en gäll röst: ”Rapunsel, Rapunsel, släpp ner ditt hår!” Och minsann! Från det lilla fönstret längst upp föll en lång, lång fläta av guldgult hår ner, ända ner till marken. Det var så långt att det såg ut som ett glänsande vattenfall! Häxan tog tag i flätan och klättrade raskt uppåt, som en liten spindel på en tråd, och försvann in i tornet. Prinsen, som hade sett allt, förstod nu häxans hemlighet. Ett stort leende spred sig över hans läppar. Han visste vad han måste göra. Men han var tvungen att vänta tills häxan var borta.
Häxans Vrede och Återföreningen
Prinsen hade sett hur den onda häxan kom och gick, och nu förstod han hennes hemlighet. Han visste precis vad han behövde göra, men han var smart nog att vänta tills häxan var långt borta. Så fort solen började sjunka och skuggorna blev långa, cyklade prinsen tillbaka till tornet. Han ställde sig under fönstret och ropade med en röst som var både modig och lite spänd: ”Rapunsel, Rapunsel, släpp ner ditt hår!” Strax efteråt såg han det långa, gyllene håret flätas ner från det höga fönstret. Det var så vackert att det glänste i kvällssolen. Prinsen klättrade snabbt upp, precis som han hade sett häxan göra. När han kom in i rummet mötte han en flicka med stora, rädda ögon. Det var Rapunsel! Hon hade aldrig sett någon annan människa än häxan förut. Hon blev först väldigt skrämd, men prinsen var så vänlig och hans röst var så mild. Han berättade för henne att han hade hört hennes sång och att han tyckte den var den vackraste han någonsin hört. Rapunsel lyssnade noga. Hon hade alltid varit ensam och längtat efter någon att prata med. Prinsen berättade om sin värld utanför tornet, om gröna skogar, brusande floder och städer fulla av liv. Han talade om kärlek och vänskap, och snart försvann Rapunsels rädsla. De pratade i timmar, och Rapunsel insåg att hon tyckte väldigt, väldigt mycket om denna vänliga prins. Hon ville inte vara ensam längre. Hon ville se den vackra världen han beskrev. Prinsen bad henne att bli hans fru, och Rapunsel sa ja! Men hur skulle hon kunna komma ner från tornet? Hon hade ingen dörr, ingen trappa, bara det höga fönstret. Rapunsel kom på en smart idé. ”Varje gång du kommer och häxan är borta”, sa hon, ”vill jag att du tar med dig en liten bit sidentyg eller garn. Jag ska väva en lång stege av det, bit för bit. När stegen är klar kan jag klättra ner, och vi kan rida bort tillsammans!” Prinsen tyckte att det var en utmärkt plan. Och så kom han varje kväll, medan häxan var borta, och Rapunsel släppte ner sitt hår. Men den gamla häxan, som hette Gothel, var listig. Hon märkte att Rapunsel sjöng gladare än vanligt, och att hennes ögon glittrade. En dag, när prinsen hade varit på besök, råkade Rapunsel säga, ”Fru Gothel, varför är ni så mycket tyngre än prinsen när ni klättrar upp?” Häxans ögon blev till smala streck. Hon visste genast att hon blivit lurad! ”Din otacksamma unge!” röt hon. ”Du har bedragit mig! Jag trodde att jag hade gömt dig från världen, men nu har du släppt in en främling!” Hon blev så rasande att hon tog en sax hon hade med sig. Med ett snabbt, hårt klipp, klipp, klipp, skar hon av Rapunsels långa, vackra hår! Det föll till golvet som en guldig matta. Rapunsel skrek av fasa och sorg. Häxan var inte klar. Hon förvisade Rapunsel till en torftig öken, långt, långt bort, där hon skulle leva ensam och olycklig. Samma kväll kom prinsen tillbaka. Han ställde sig under tornet och ropade ”Rapunsel, Rapunsel, släpp ner ditt hår!” Men istället för Rapunsels vackra fläta, släppte häxan ner det avklippta håret. Prinsen klättrade upp, glad i hågen. Men när han kom upp i fönstret möttes han inte av sin älskade Rapunsel, utan av häxans arga ansikte! Hon hånade honom och berättade vad hon hade gjort med Rapunsel. Prinsen blev förkrossad. I sin förtvivlan, eller kanske av chock över häxans ondska, ramlade han från tornet. Han landade i en buske full av vassa törnen, som stack ut hans ögon. Nu var prinsen blind. Blind och hjärtekrossad vandrade prinsen genom skogar och över berg. Han kunde inte se, men han letade ändå. Han letade efter Rapunsel, och hans hjärta värkte av sorg. Han levde på bär och rötter, ensam och olycklig, bara med minnet av Rapunsels sång. År gick. En dag, när han vandrade genom en vild och ödslig del av världen, hörde han plötsligt en röst. En röst så vacker, så bekant, att hans hjärta hoppade över ett slag. Det var Rapunsels sång! Han följde ljudet, stapplande framåt, styrd av den älskade melodin. Han hittade henne! Rapunsel levde i ensamhet, men hon sjöng fortfarande sina vackra sånger. När hon såg prinsen, blind och mager, kände hon genast igen honom. Hon sprang fram till honom och omfamnade honom. Hennes tårar föll på hans blindade ögon. Och vet ni vad som hände då? Mirakulöst nog, med varje tår som rann nerför hans kind och in i hans ögon, fick han tillbaka sin syn! Prinsen kunde se igen! Han kunde se sin älskade Rapunsel! De två omfamnade varandra länge. Deras långa lidande var över. Tillsammans återvände de till hans rike, där de levde lyckliga i alla sina dagar.
Avslutning
Tack för att ni följde med på sagan om Rapunsel. Vad spännande det var! Vi hoppas att ni tyckte om att höra hur det gick för Rapunsel och hennes prins. Kanske har ni nu egna idéer till äventyr? Kom ihåg att fantasin kan ta er precis vart som helst! Vi på Sonacasts vill jättegärna höra vad ni tyckte. Låt oss veta om ni har några önskemål eller bara vill säga hej. Tack för den här gången, och på återhörande!
