Berättelse
Prinsen och tiggargossen
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Tänk om du en dag vaknade upp och upptäckte att du var någon helt annan? Inte bara någon annan, utan en riktig prins eller en tiggare som bodde på gatan! I vår berättelse, Prinsen och Tiggargossen, möter vi två pojkar som ser exakt likadana ut. Men den ena är född till att bo i ett stort slott, och den andra måste tigga för att överleva. Vad händer när deras liv plötsligt byter plats? Följ med oss på ett spännande äventyr fullt av förväxlingar och överraskningar, där vi får se hur det är att leva i en helt annan värld. Vem är egentligen vem?
Två Pojkar, Två Världar
Vem är egentligen vem? Låt oss dyka in i London, en stad full av hemligheter och äventyr. I de smala, krokiga gränderna bodde en liten pojke som hette Tom Canty. Han hade inga fina kläder, och hans mage kurrade ofta av hunger. Men Tom hade något mycket speciellt – en fantasi som glödde som tusen små stjärnor! Han drömde om att vara en prins, bo i ett slott och ha tjänare. Varje kväll berättade han historier för sina syskon om magiska kungariken och tappra riddare. Inte långt därifrån, i ett gigantiskt, glittrande palats, bodde en annan pojke. Han hette Edward, och han var en riktig prins! Han hade silkeskläder, leksaker av guld och en egen trädgård fylld med sjungande fåglar. Men trots allt det vackra kände sig Edward ibland ensam. Han önskade att han kunde springa fritt, som en vanlig pojke, och leka utan att någon tittade på honom hela tiden. Två pojkar, så nära, men ändå så olika.
Ett Oväntat Möte
Samtidigt, inte långt därifrån, i en liten, kall koja i stadens mest trånga gränd, satt Tom. Han drömde sig bort från de kalla gatorna och den ständigt kurrande magen. Han fantiserade om att ha varma kläder, god mat och kanske till och med en mjuk säng att sova i, precis som sagornas prinsar. Han önskade sig ett liv långt bort från smuts och tiggeri. Han ville så gärna uppleva den värld som han bara sett i sina fantasier. Tänk att få vara en prins, bara för en dag! Det var Toms största önskan, en hemlig dröm han bar inom sig. Han kände sig också ensam. Ingen att leka med, ingen att dela sina drömmar med. Bara han och hans fantasi. En solig förmiddag, när Tom vandrade genom stadens livliga gränder och kikade på allt spännande, kom han närmare det stora kungliga slottet än någonsin förut. Han hade hört berättelser om den unge prinsen, Edward, som bodde där inne bland guld och sammet, omgiven av lyx. Tom stannade och tittade på de höga, imponerande murarna och de glittrande tornen som sträckte sig mot himlen. Det måste vara som en dröm att bo där, tänkte han, en helt annan värld! Nyfikenheten tog överhanden. Tom smög sig närmare slottets tunga järngrind, ville bara få en liten, liten glimt av det magiska livet på insidan. Men plötsligt, med ett ljud som en oväntad stormvind, dök två stora, vresiga vakter upp från ingenstans.
Kläderna Byts
De två vresiga vakterna dök upp ur tomma intet! 'Vad gör du här, lilla råtta?!' skrek en av dem med en mullrande röst och tog tag i Toms arm så hårt att det nästan gjorde ont. Den andra vakten puttade honom bryskt. Tom, som aldrig varit med om något sådant, blev livrädd och kände en klump i magen. Men just då, från ett fönster ovanför porten, kom en röst. En klar, bestämd röst som inte alls lät arg. 'Släpp honom genast!' ljöd det. Vakterna stannade upp, förvånade. Där, vid fönstret, stod en pojke klädd i det finaste siden, med gnistrande juveler och en liten, glänsande krona på huvudet. Det var Prins Edward, Englands egen prins! Prinsen såg på Tom, och Toms ögon mötte prinsens. Och båda kippade efter andan. De var så lika! Som två identiska dockor. Samma ljusa hår, samma nyfikna ögon. Bara kläderna var helt olika, som dag och natt. Prins Edward var väldigt nyfiken. Han hade aldrig sett någon som liknade honom så mycket. 'Vem är du?' frågade prinsen, med en röst som var både mjuk och lite befallande. Tom berättade försiktigt om sig själv, om det lilla huset och om sina stora drömmar. Prins Edward, som alltid hade velat veta hur livet utanför slottets tjocka murar var, fick en underbar idé. 'Kom in!' sa han med ett brett leende. 'Kom in i slottet! Du ska få berätta mer om din värld.' Vakterna vågade inte säga emot, så de öppnade den tunga porten med ett gnisslande ljud, och Tom fick följa med in. Det var som att kliva rakt in i en sagobok! Allt glänste och sken. Golven var av polerad marmor, väggarna täckta med vackra målningar, och överallt fanns det mjuka sammetsgardiner och glittrande guld. De kom till prinsens egna rum, det mest fantastiska Tom någonsin sett. Där fanns leksaker i varje hörn – trähästar, små slott, och bollar i alla färger – och en säng så stor och mjuk att den skulle kunna rymma tio Tom. Prinsen log finurligt, med en busig glimt i ögat. 'Jag har en idé,' sa han. 'Vi är ju så otroligt lika. Tänk om vi bytte kläder? Bara för en liten, liten stund. Då skulle jag få känna hur det är att vara en vanlig pojke, och du... du skulle få känna hur det är att vara en riktig prins!' Tom tvekade. Det kändes pirrigt och spännande på samma gång. Att få känna på prinsens mjuka sidenkläder, att få se sig själv i den stora, blanka spegeln som en riktig prins! Så de började byta. Tom tog av sig sina slitna, smutsiga kläder, och prins Edward hjälpte honom försiktigt på med den fina sidenbyxan, den broderade jackan och den lilla, lätta kronan. Prins Edward tog snabbt på sig Toms enkla linne och grova byxor. När de var klara, ställde de sig framför en stor spegel med guldram. 'Oj, oj, oj!' utbrast båda två samtidigt. Det var nästan helt omöjligt att se vem som var vem! Prins Edward, nu klädd som Tom, sprang genast fram till spegeln och gjorde lustiga grimaser. Han tyckte det var så roligt att se sig själv i de enkla kläderna. 'Nu ska jag springa ut och leka lite på gården, precis som en vanlig pojke!' sa han glatt. Men Tom kände sig plötsligt liten och lite orolig. Han såg på prinsens kungliga kläder han nu bar. Var detta verkligen en bra idé? Just då hördes tunga, mullrande steg utanför dörren. Det var en av vakterna, den där vresiga som hade knuffat Tom. Han öppnade dörren och tittade in. Hans ögon föll på prins Edward, som nu stod där i Toms tiggarkläder. 'Men vad i all världen gör du här, lilla olycksaliga pojke?!' skrek vakten. 'Ut med dig genast! Försvinn!' Och innan prinsen hann säga ett enda ord, knuffade vakten ut honom från rummet och stängde dörren med en duns.
Prinsen Som Tiggare
Väl utanför, stod prins Edward där i sina trasiga kläder. Han kände sig alldeles snurrig. Hela världen snurrade runt honom, och han förstod ingenting. En sekund var han prins i sin glittrande dräkt, omgiven av fina saker. Nästa sekund var han en pojke i smutsiga trasor, knuffad ut på en bullrig gata, alldeles ensam. Staden London var en jätte. Stora, höga hus sträckte sig mot himlen, och gatorna var fulla av folk som skyndade sig hit och dit. Häst och vagn dundrade förbi med ett högt klapper, och försäljare ropade ut sina varor med starka röster. "Färsk fisk! Köp er fisk!" "Varma bullar! Nygjorda bullar!" Edward hade aldrig sett så många människor på en gång, och aldrig hört så mycket ljud. Det var som en helt annan värld. Han kände sig liten och borttappad. Han måste berätta för någon att det var ett misstag! Han måste berätta att han var prinsen! "Jag är prinsen av England!" ropade han med sin finaste prinsröst, som han övat på så många gånger. "Ni måste tro mig! Jag är den riktige prinsen!" En stor, skrattande man med en smutsig hatt stannade upp och tittade på Edward. "Hörni grabbar! En prins i trasor! Det var det roligaste jag hört på länge!" skrattade han högt, så att magen skumpade. Andra människor stannade också och tittade, några fnissade, andra skakade på huvudet. Ingen trodde honom. De pekade och viskade. "Stackars pojke, han har nog tappat förståndet," sa en gammal kvinna med en korg full av äpplen. Edward kände en tår rulla nerför kinden. Han gick vidare, med huvudet sänkt. Han visste inte vart han skulle. Hans mage kurrade, och fötterna värkte i de för stora skorna. Plötsligt hörde han ett argt rop bakom sig. "Tom! Där är du, din lata rackare! Var har du hållit hus? Har du inte tiggt något idag?" En stor, skrämmande man med ett argt ansikte kom stormande mot honom. Det var Toms pappa, John Canty. Men Edward visste ju inte det. Mannen tog tag i Edwards arm så hårt att det gjorde ont. "Kom med mig, din usling! Om du inte tigger, blir det ingen mat ikväll!" Edward drog sig undan. "Släpp mig! Jag är inte Tom! Jag är prins Edward!" ropade han förskräckt. John Canty spottade på marken. "Prins Edward? Du är Tom Canty, och du ska jobba för din mat! Du är bara lat och dum!" Han drog i Edwards arm igen, och prinsen kände sig rädd. Han hade aldrig blivit behandlad så illa. Aldrig någonsin. Han var van vid att alla lyssnade på honom, att alla lydde honom. Nu var han bara en pojke i trasor som blev dragen i av en arg man. Edward kämpade emot, men Toms pappa var stark. Precis då, som från ingenstans, hördes ett litet. En liten, lurvig hund med snälla ögon sprang fram och började skälla på John Canty. Hunden hoppade och morrade, som om den ville skydda Edward. John Canty blev förvånad och släppte taget om Edward. "Urrgh! Din vidriga hund!" muttrade han och sparkade efter den, men hunden var för snabb. Den tog ett litet skutt och gömde sig bakom Edward. Edward tittade på hunden. Hunden tittade på Edward. Dess ögon var så fulla av vänlighet. "Tack," viskade Edward. Hunden viftade på svansen. Det var den första vänlighet han mött på hela dagen. Han lyckades smita iväg medan John Canty var distraherad av hunden. Den lilla hunden följde tyst efter honom, som en liten skugga. Edward kände sig inte lika ensam längre. Hunden var som en liten varm pläd i den stora, kalla staden. Natten började falla. Himlen blev mörkblå, och små stjärnor började tändas som diamanter. Edward hade alltid sovit i sin mjuka, stora säng med de silkeslena lakanen och de fluffiga kuddarna. Nu var han ute på gatan. Han hittade en liten vrå bakom några stora tunnor, där han kunde sitta. Hunden krullade ihop sig intill honom, och dess lilla kropp gav en smula värme. Det var kallt. Markstenarna var hårda. Och det fanns ingen mat. Edward tänkte på den varma soppan han brukade få på kvällen, på det saftiga köttet, på de söta frukterna. Nu hade han inget. Han kände sig så ensam, så hungrig och så kall. Han förstod nu att livet som tiggare var otroligt svårt. Det var ingen lek alls. Han önskade så att han kunde få komma hem igen, till sitt slott, till sin säng. Men hur skulle han någonsin kunna bevisa att han var prinsen, när ingen trodde honom? Han slöt ögonen, med den lilla hunden tryckt intill sig, och hoppades på att morgondagen skulle bli bättre. Men djupt inne i sitt hjärta, kände han att hans äventyr bara hade börjat.
Tiggaren Som Prins
Edward vaknade upp. Inte på den kalla marken han var van vid. Inte i en skraltig vagn eller under en buske. Nej, han låg i en säng! En säng så mjuk som ett moln, med lakan som kändes som spunnet silke. Runt omkring honom var det inte det vanliga sorlet från marknaden, utan en tystnad så djup att han nästan kunde höra sina egna tankar. Han blinkade. Stora, tunga gardiner av sammet hängde vid fönstren, och solens strålar silade in försiktigt. Rummet var enormt, fyllt med möbler av mörkt, glänsande trä och tavlor med guldramar. Var det en dröm? Han nypte sig själv i armen, bara lite. Och nej, han var vaken! En hovdam smög in i rummet, nästan ljudlöst. Hon hade en lång klänning och bugade sig djupt när hon såg Edward. "God morgon, Ers Höghet," viskade hon. "Sover Prinsen fortfarande?" Edward stirrade på henne. Ers Höghet? Prinsen? Han kände sig alldeles förvirrad. "Jag... jag är ingen prins," muttrade han. "Jag är bara Edward, tiggargossen." Hovdamen log, ett lite nervöst leende. "Men Prinsen skämtar så! Ni är ju Tom, vår älskade prins. Vi har alla varit så oroliga sedan ni försvann igår." Hon räckte honom en kopp varm choklad, doftande av kanel, och en tallrik med nybakade bullar. Edward hade aldrig sett sådana delikatesser i hela sitt liv. Han tog en bulle och bet i den. Mmm, den smälte i munnen! Medan han åt, kom fler tjänare in. De badade honom i ett stort kar med varmt, doftande vatten – som ett litet äventyr i sig! Sedan klädde de honom i de finaste kläder han kunde tänka sig: sammetsbyxor, en skjorta med volanger och en liten jacka med guldknappar. Och på fötterna, inga trasiga skor, utan mjuka, nya stövlar som passade perfekt. Han kände sig som en docka som blev påklädd, men det var en ganska rolig känsla. "Nu är det dags för Prinsen att äta frukost med Kungen och Drottningen," sade en av tjänarna. Edward svalde. Frukost med Kungen? Han hade bara sett Kungen på avstånd, under stora parader. Han hade aldrig trott att han skulle få sitta vid samma bord som honom. Han följde efter tjänarna genom långa, pampiga korridorer. Varenda vägg var täckt av tavlor eller gobelänger, och i taken hängde glittrande kristallkronor. Han hade aldrig anat att slottet var så stort, så fullt av hemligheter. I matsalen satt Kungen och Drottningen redan. Kungen hade en stor krona på huvudet och Drottningen en glittrande tiara. De såg lite allvarliga ut. "God morgon, min son," sade Kungen. "Har du sovit gott?" Edward nickade, för blyg för att svara. Han tog plats vid det enorma bordet, där det stod mat överallt: omeletter, frukter, olika sorters bröd och marmelader. Han visste knappt var han skulle börja. Under frukosten pratade Kungen om viktiga saker: om landet, om lagar och om morgondagens stora fest. Edward försökte lyssna, men orden snurrade bara runt i hans huvud. Han förstod ingenting. Hur kunde Prinsen Tom veta allt det här? Han insåg att det inte alls var så lätt att vara prins. Det var inte bara fina kläder och god mat. Det var också en massa ansvar. "Imorgon ska du inviga den nya bron," sade Kungen. "Har du förberett ditt tal?" Edward tappade nästan gaffeln. Ett tal? Han? Han kunde ju knappt läsa! "Jag... jag minns inte," viskade Edward. "Jag tror jag glömde det." Kungen rynkade pannan. "Min son, du har betett dig väldigt märkligt de senaste dagarna. Är du säker på att du mår bra?" Edward ville skrika: "Jag är inte din son! Jag är Edward, tiggargossen!" Men han vågade inte. Vad skulle hända om de fick reda på sanningen? Skulle de bli arga? Skulle de kasta ut honom? Han tittade ut genom det stora fönstret. Där utanför lekte barn, klädda i enkla kläder, precis som han brukade vara. Han tänkte på sina vänner, på friheten att springa och leka, utan regler och förväntningar. Han tänkte på hur han brukade dela en bit bröd med sin hund och skratta högt. Nu var han omgiven av lyx, men han kände sig mer ensam än någonsin. En liten hovhund, en pudel med lockig päls, kom fram och nosade på hans ben. Edward sträckte ut handen och klappade den. Hunden slickade hans hand. Kanske var det inte så illa ändå? Kanske kunde han lära sig att vara prins? Han visste att det skulle bli svårt, men han var ju Edward, tiggargossen som hade överlevt på gatorna. Han var van vid utmaningar. Men inombords kände han en liten oro växa. Hur länge skulle han kunna lura alla? Och vad skulle hända med den riktige prinsen, Tom, som nu var ute någonstans, helt ensam och utan någon som trodde på honom? Edward visste att han måste vara väldigt försiktig. Hans nya, spännande äventyr som prins hade bara börjat.
Jakten på Sanningen
Samtidigt, långt borta från slottets mjuka sängar och varma eldar, vaknade den riktige prinsen, Tom, upp till en helt annan verklighet. Marken var kall och hård under honom, och hungern gnagde i magen. Hans kläder var tunna och smutsiga, och när han tittade på sina händer såg han att de var svarta av smuts. 'Detta är inte rätt', viskade han till sig själv. 'Jag är Prins Tom! Jag hör hemma i slottet!' En skarp smärta i bakhuvudet skar genom dimman av hans förvirring. Han mindes inget tydligt, bara fragment: en mörk skugga i hans sovrum, en kvävande doft, en kall hand som pressades över hans mun. Sedan mörker. Han försökte resa sig, men hans muskler var stela och värkte. Han var på en smutsig skogsväg, omgiven av höga, okända träd vars grenar bildade ett tätt tak mot den grå himlen. Fåglarna teg. En obehaglig tystnad låg över skogen, en tystnad som inte kändes naturlig. Han fann en liten pöl med regnvatten och drack girigt, skvättande det kalla vattnet över ansiktet. Det hjälpte lite mot yrseln. Han inspekterade sina kläder igen. De var inte bara smutsiga, utan också trasiga på flera ställen, och den fina silverbroschen som alltid prydde hans tunika var borta. Hans hand sträckte sig reflexmässigt mot hans finger – hans kungliga sigillring, en familjeärvd klenod som han burit sedan barnsben, var också borta. Ett iskallt grepp om hans hjärta. Vem hade gjort detta? Och varför? Med ens slog insikten honom som en blixt från klar himmel. Den andra prinsen. Den som hade dykt upp för några veckor sedan, en avlägsen kusin från de östliga provinserna, med en kuslig likhet men med ett tomt, främmande leende. Tom hade känt en instinktiv misstro, en känsla som nu växte till en fruktansvärd visshet. Hans dubbelgångare hade tagit hans plats. Och han, den riktige prinsen, hade blivit dumpad här för att dö. Ilska flammade upp i honom, en känsla han sällan tillät sig. Hans liv hade alltid varit fyllt av lyx och bekvämlighet, beslut tagna åt honom, vägar banade. Nu var han ensam, berövad allt, och sårbar. Men med ilskan kom också en ny sorts beslutsamhet. Han skulle inte dö här. Han skulle återvända till slottet, avslöja bedragaren och återta sin rättmätiga plats. Men först behövde han överleva. Han visste inget om skogen, inget om att jaga eller att bygga skydd. Hans kunskaper var begränsade till statskonst, historia och de finare punkterna i hovetiketten. Vad skulle hans fader, Kungen, tänka om att se honom så här? Eller ännu värre, vad skulle han tro om bedragaren som nu satt på hans tron? Han började gå, utan en aning om vart. Han följde en svag stig, mer ett djurstig än en mänsklig väg, i hopp om att den skulle leda honom till bebyggelse. Varje steg var en utmaning. Hans mage kurrade högt, och hans fötter, ovana vid den ojämna marken, värkte. Efter vad som kändes som timmar av vandring, då solen började sjunka lågt vid horisonten och kastade långa, spöklika skuggor, såg han en rökpelare stiga upp mellan träden. Hoppet tändes i honom. En eld betydde människor. Människor kunde hjälpa honom. Men en inre röst varnade honom. Skulle de tro honom? Skulle de se den smutsiga, trasiga figuren framför dem som den förlorade prinsen? Eller skulle de avfärda honom som en galen vagabond? Han var tvungen att vara försiktig. Han närmade sig försiktigt, gömd bland buskarna. Rökpelaren kom från en liten, primitiv hydda, nästan helt byggd av grenar och lera. Utanför hyddan satt en gammal kvinna, med grått, tovigt hår och kläder som var ännu mer slitna än hans egna. Hon rörde om i en kittel över en sprakande eld, doften av örter och något kryddigt spred sig i luften. Hon såg skör ut, men hennes ögon, när hon lyfte blicken och svepte över skogen, var skarpa och vaksamma. Tom tvekade. Skulle han visa sig? Vad skulle han säga? "Jag är prinsen, hjälp mig!" verkade absurt i denna vildmark. Han bestämde sig för att studera henne en stund. Kanske skulle han få en känsla för om hon var vän eller fiende. Plötsligt, utan att Tom gjorde något ljud, vände kvinnan sitt huvud direkt mot hans gömställe. "Kom fram, gosse," sade hon, hennes röst raspig som torra löv. "Jag känner en kunglig närvaro, även om den är överskuggad av smuts och bedrägeri." Tom frös till. Hon visste. Hon visste vem han var, eller åtminstone antydde hon det. Med darrande ben klev han fram från buskarna, hans hjärta bultande hårt i bröstet. "Hur... hur visste du?" frågade han, hans röst hes av törst och osäkerhet. Kvinnan log, ett tandlöst men vänligt leende. "Skogen viskar många hemligheter till dem som lyssnar. Sätt dig, prins Tom. Vi har mycket att prata om. Och du ser ut att behöva en rejäl måltid." Hon gestikulerade mot elden. "Berätta din historia. Sedan ska vi se vad ödet har i beredskap för dig."
Den Stora Dagen
“Åh, det är en så lång och ledsam berättelse,” började den lilla prinsen, Edward, medan han värmde sina frusna händer vid elden. Han berättade för den vänliga kvinnan om sitt liv i palatset, om hur han mött tiggargossen Tom, och hur de bytt kläder bara för en stund. Han beskrev förvirringen när vakterna trodde han var tiggaren, och hur han blivit utkastad från sitt eget hem. Han berättade om hur han vandrat ensam på vägarna, hungrig och rädd, och hur han försökt övertyga alla han mött om att han var prinsen. Men ingen hade trott honom. Den gamla kvinnan lyssnade med rynkad panna. Hon hade aldrig hört en sådan historia. Men något i pojkens ögon, och hans sätt att tala, fick henne att tro att det fanns en sanning i hans ord. “Käre barn,” sade hon, “oavsett om du är en prins eller bara en fattig pojke som drömmer, så behöver du hjälp. Vi måste få dig tillbaka till London. Snart är det kröning, och om du är prinsen, då måste du vara där!” Med ny kraft och hopp i hjärtat fortsatte Edward sin färd mot London. Den vänliga kvinnan gav honom några mynt och mat, och pekade ut den snabbaste vägen. Han sprang, han gick, han bad om skjuts. Varje steg förde honom närmare hans hem, och närmare sanningen. Han visste att det var hans plikt att stoppa bedrägeriet och återta sin plats. Samtidigt, inne i det storslagna palatset, satt Tom i sin prinsdräkt. Kröningsdagen hade äntligen kommit. Solen sken in genom de höga fönstren och lyste upp de gyllene dekorationerna. Men Tom kände sig inte alls glad. Hans mage kurrade av oro, och hans hjärta bultade som en trumma. Han hade försökt vara en god prins, han hade försökt lära sig allt om kungliga plikter, men han visste att han var en bluff. Han saknade sin enkla koja, sina systrar och sin mamma. Han saknade friheten att få leka på gatorna utan att någon tittade på honom. Runtomkring honom surrade hovfolk och tjänare, alla upptagna med de sista förberedelserna. Han hörde suset av siden, glittret av juveler, och de dämpade samtalen. Snart skulle han marschera genom Londons gator till Westminster Abbey, där han skulle krönas till kung. Tanken fick honom att vilja springa och gömma sig under sängen. “Det är dags, Ers Höghet,” sade en hovman med en djup bugning. Tom svalde hårt. Han tog ett djupt andetag och följde med. Utanför väntade en praktfull vagn, dragen av sex vita hästar med glittrande plymer. Folkmassan hurrade. Tom vinkade stelt med en känsla av att allt var en dröm han inte kunde vakna ur. Processionen rörde sig långsamt genom de fullpackade gatorna. Folk kastade blommor och ropade hurra. Tom försökte le, men han kände sig så liten och så fel. Till sist nådde de Westminster Abbey, den stora, gamla kyrkan där kungar och drottningar krönts i hundratals år. Inne i kyrkan var stämningen högtidlig och spänd. Klädd i den tunga kröningsmanteln, gick Tom upp för mittgången mot den gyllene tronen. Biskoparna stod redo, med den tunga kronan på en sammetskudde. Tom sjönk ner på tronen. Han såg kronan framför sig, glittrande av juveler. Det var en så vacker, men skrämmande, sak. Han visste att han inte var värdig att bära den. Han ville bara att prins Edward skulle komma och ta sin rättmätiga plats. Just då, precis när ärkebiskopen sträckte ut handen för att ta kronan, hördes ett plötsligt uppror vid kyrkans portar! Ett rop, sedan ett annat. Vakterna blev oroliga. Alla vände sig om. Plötsligt, genom de öppnade portarna, med smutsiga kläder och ett ansikte som var blekt av ansträngning, men med ögon som glödde av beslutsamhet, sprang prins Edward in i kyrkan! “Stopp!” ropade han, och hans röst ekade genom den tysta kyrkan. “Stoppa kröningen! Jag är den riktige prinsen! Jag är den rättmätige arvingen till tronen!” Hovfolket var förvirrat. Två pojkar, nästan exakt lika. Hur skulle de veta vem som talade sanning? “Vem är denna tiggare?” ropade en minister. “Grip honom!” Men Edward var inte rädd. Han gick framåt, mot tronen, med rak rygg. “Jag är ingen tiggare!” förkunnade han. “Jag är prins Edward! Och han,” han pekade på Tom, “är Tom Canty, tiggargossen från Offal Court!” Kungen, den gamle kungens bror, steg fram. “Hur ska vi kunna tro dig? Denna pojke har varit hos oss i veckor, och han har uppfyllt varje plikt.” “Jag kan bevisa det!” sade Edward. “Jag vet en hemlighet, en hemlighet som bara den riktiga prinsen kan känna till. Kommer ni ihåg den kungliga sigillen, det stora som er far, min egen far, brukade använda för att försegla viktiga dokument?” Alla nickade. “Ja, det är borta,” sade någon. “Försvunnet i palatset.” “Det är inte borta,” sade Edward. “Det är gömt. Min far lät mig leka med det ibland när jag var liten. Och en dag, när jag lekte kurragömma i tronsalen, gömde jag det på ett alldeles speciellt ställe. Jag har aldrig berättat det för någon, inte ens mina närmaste tjänare.” Hovmän rusade iväg för att kontrollera. Efter bara några ögonblick kom de tillbaka, med den stora, vackra, kungliga sigillen i sin hand. Ett sus gick genom folkmassan. Det var verkligen prinsen! Endast han kunde ha vetat det. Tom, som hade suttit tyst, andades ut. “Han talar sanning,” viskade han. “Han är prins Edward.” Med dessa ord kändes det som att en stor sten lyftes från Toms bröst. Sanningen var ute. Edward var tillbaka.
Avslutning
Tack för att ni lyssnade på denna spännande saga om vänskap och mod, Prinsen och tiggargossen. Vi hoppas ni gillade äventyret lika mycket som vi! Vill ni berätta vad ni tyckte, eller har ni kanske en egen idé till en magisk historia? Låt Sonacasts veta! Kanske kan ni själva hitta på nya äventyr, där allt är möjligt? Vi ser fram emot att höra ifrån er. Tack för idag och på återseende!
