Berättelse
Pinokio
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Tänk dig en bit trä, helt vanlig, men med en hemlighet! Vad skulle hända om den biten plötsligt kunde prata, skratta och springa iväg? Idag ska vi dyka ner i en förtrollad värld där en liten trädocka vid namn Pinokio får liv. Följ med oss på ett spännande äventyr fyllt av bus, vänskap och viktiga lärdomar. Kommer Pinokio att lära sig vad det innebär att vara en riktig pojke? Lyssna noga, så får du veta!
Gepetto och den levande dockan
Långt borta, i en liten, mysig verkstad, bodde en ensam gammal snickare som hette Gepetto. Han älskade att snickra och drömde om att ha en riktig son. En dag fick han en underbar idé! Han skulle snida en trädocka, den finaste han kunde. Gepetto arbetade flitigt med sina verktyg. Han snidade ett huvud, två armar, två ben, och så en liten, näpen näsa. När dockan var klar gav han den namnet Pinokio. Men det var något alldeles speciellt med Pinokio. När Gepetto lade ner sina verktyg och suckade, hände något magiskt. Pinokios ögon öppnades plötsligt, och han rörde på sig! "Pappa!" sa den lilla trädockan, med en pipig röst. Gepetto kunde inte tro sina öron! Hans Pinokio hade blivit levande!
Pinokios första äventyr och syrsan
Geppetto var så lycklig att hans lilla trädocka kunde tala! Han kramade Pinokio tätt. "Min älskade Pinokio," sa han, "du är nu en riktig pojke i mitt hjärta!" Men Pinokio var en docka full av spring och bus. Han hoppade ner från Geppettos knä och började springa runt i verkstaden, slog ner verktyg och välte färgburkar. Geppetto skrattade, men sa också, "Nu, nu, min lilla Pinokio, du måste lära dig att vara försiktig och lydig." Just då hoppade en liten syrsa fram från en spricka i väggen. Det var en mycket gammal syrsa som hade bott i det huset i hundra år. Den tittade på Pinokio med sina stora ögon och sa, "Hör på mig, Pinokio. Pojkar som inte lyssnar på sina föräldrar och som är busiga, de får det svårt i livet. Du måste lära dig att vara god och klok." Pinokio tyckte inte alls om att bli tillsagd vad han skulle göra. Han hade ju precis blivit levande! Han rynkade näsan och sa, "Vad pratar du om, lilla syrsan? Jag kan göra precis vad jag vill! Jag vill ut och utforska världen!" Han rusade mot dörren, nyfiken på allt utanför. Syrsan skakade på huvudet. "Kom ihåg mina ord, Pinokio," ropade den efter honom. "Att bara tänka på sig själv leder inte till lycka!" Men Pinokio lyssnade inte. Han drog upp dörren och sprang ut, bort från det trygga huset, rakt ut i det okända. Geppetto stod kvar, lite orolig, men också full av hopp för sin lilla, livliga Pinokio. Vilka äventyr skulle vänta honom där ute?
Dockteatern och de luriga vännerna
Pinokio sprang glatt iväg, hans små träben klapprade mot marken. Han hade aldrig sett så många människor, så många hus! Världen var mycket större och mer spännande än han trott. Han gick förbi marknadsstånd med färggranna frukter och leksaker, och ljudet av skratt och musik fyllde luften. Plötsligt hörde Pinokio en märklig musik. Trumvirvlar och trumpetfanfarer! Nyfiken som han var, följde han ljudet. Och där, mitt på torget, stod en stor, färgglad tältduk med bilder av dansande dockor. "Dockteater!" stod det skrivet på en skylt. "Kom och se den fantastiska showen!" Pinokio hade aldrig sett en dockteater förut. Han ville så gärna gå in! Men han hade inga pengar. Han klappade på sin lilla väska och kände Geppettos ABC-bok där inne. Den som Geppetto hade sålt sin jacka för att köpa åt Pinokio, så han skulle få lära sig läsa. Pinokio tvekade en liten stund. Men lockelsen från dockteatern var för stor. "Jag kan köpa en ny bok sen," tänkte han. Och så, med ett litet sting i hjärtat, sålde han sin fina bok för en biljett. Inne i tältet var det mörkt och spännande. Scenen var full av färgglada dockor som dansade och sjöng. Pinokio blev så glad att han glömde bort allting annat. Han började klättra upp på scenen! "Titta, en riktig docka!" ropade han. Publiken skrattade, och de andra dockorna på scenen blev alldeles förvånade. De började välkomna Pinokio, men då kom dockmästaren ut. Han var stor och hade ett långt, svart skägg. Hans namn var Mangiafuoco, Eldslukaren. Han såg väldigt sträng ut. "Vad gör du här, lilla träpojke?" mullrade han. Pinokio blev rädd och försökte gömma sig. Mangiafuoco verkade arg, och han hotade att kasta Pinokio i elden där han lagade sin mat! Men Pinokio började gråta så hjärtskärande, och hans tårar rörde Mangiafuoco. Under den hårda ytan fanns ett gott hjärta. Mangiafuoco bestämde sig för att inte skada Pinokio. Istället gav han Pinokio fem glänsande guldmynt. "Här, lilla Pinokio," sade han. "Dessa är till dig. Gå hem till din pappa Geppetto." Pinokio var överlycklig! Fem guldmynt! Han tackade Mangiafuoco tusen gånger och sprang ut från dockteatern, ivrig att visa Geppetto sin skatt. Han drömde om att köpa presenter till sin pappa, kanske till och med en ny jacka åt honom. Men när Pinokio vandrade på vägen, med mynten tryggt i sin hand, mötte han två märkliga vänner. En listig räv som haltade, och en sliskig katt som verkade vara blind. "Hallå där, lilla Pinokio," sa räven med en slemmig röst. "Vad har du där för fina mynt?" Katten nickade instämmande och log ett snett leende. Pinokio, som aldrig hade träffat en räv eller en katt som kunde prata förut, blev genast imponerad. Han berättade stolt om sina guldmynt. "Jag ska hem till min pappa och ge dem till honom!" Räven och katten tittade på varandra. "Hem?" sa räven. "Men lilla vän, vet du inte om 'Mirakelfältet'?" Pinokio skakade på huvudet. "Mirakelfältet?" "Javisst!" sa katten. "Om du planterar dina guldmynt där, så kommer de att växa upp till ett träd fullt av guldmynt över natten! Du kommer att bli rik, rik som en kung!" Pinokio blinkade med sina träögon. Ett träd fullt av guldmynt? Det lät som en underbar idé! Han tänkte inte på att räven och katten såg lite väl hungriga ut, eller att deras ögon glittrade lite för mycket när de pratade om pengar. "Verkligen?" frågade han. "Ja, verkligen!" sa räven och katten i kör. "Kom, vi visar dig vägen!" Och Pinokio, som var så godtrogen och ivrig att bli rik snabbt, följde med de två luriga vännerna, bort från vägen hem till Geppetto, rakt mot Mirakelfältet. Han visste inte att de bara ville lura honom på hans guldmynt. Vilket äventyr skulle detta bli, och skulle Pinokio någonsin lära sig att inte lita på främlingar?
Den blå fen och den växande näsan
Pinokio, med sina fyra guldmynt i fickan, sprang glatt efter katten och räven. De lovade honom att om han bara planterade sina mynt på Mirakelfältet, skulle de växa till tusen nya guldmynt över natten! Tänk vad glad Geppetto skulle bli! När de kom fram till fältet, som såg helt vanligt ut, sa räven listigt: "Nu måste du gräva ett hål, Pinokio, och lägga ner dina mynt. Sedan täcker du över dem med jord och vattnar dem ordentligt." Pinokio gjorde precis som de sa, fylld av förhoppning. Han grävde, la ner mynten och vattnade. Medan han stod där och väntade på att guldträden skulle växa upp, sa räven och katten att de skulle hämta vatten till honom och sprang iväg. Men de kom aldrig tillbaka. Pinokio väntade och väntade. Solen gick upp, solen gick ner. Ingen räv, ingen katt, inga guldmynt. Till slut förstod den stackars Pinokio att han hade blivit lurad. Hans mynt var borta! Han grävde upp jorden igen, men fann bara det tomma hålet. Han började gråta, högt och ledsamt. Plötsligt, mitt i hans tårar, dök en vacker kvinna upp. Hon hade himmelsblått hår, en glittrande klänning och ögon som tindrade som stjärnor. Det var den blå fen, en vänlig och mäktig varelse som levde i skogen. Hon såg på Pinokio med milda ögon och frågade: "Varför gråter du så bittert, lille Pinokio?" Pinokio, skamsen över att ha blivit lurad, ville inte berätta hela sanningen. Han sa: "Jag… jag har blivit bestulen på mina pengar!" Fen tittade på honom. "Vem stal dem?" frågade hon. "Det var… två banditer!" ljög Pinokio. "De… de försökte ta mina mynt, men jag var så modig och sprang ifrån dem. Men de måste ha tappat dem!" Medan Pinokio ljög, hände något mycket märkligt. Hans näsa började växa! Först var den bara lite längre, sedan blev den längre och längre, tills den nästan nådde ut genom dörren! Pinokio blev förskräckt. Han kände på sin näsa. Den var lång som en gren! Den blå fen log sorgset. "Varför ljuger du, Pinokio?" frågade hon. "Sanningen är alltid bäst." Pinokio skakade på huvudet, "Jag ljuger inte! Min näsa bara… växer av sig själv!" Och med den lögnen, växte näsan ännu längre! Nu var den så lång att den slog i taket! Fen förklarade mjukt: "Lögner är som elaka insekter, Pinokio. De börjar smått, men om man inte fångar dem, växer de och växer och blir till slut stora och fula. Din näsa växer för varje lögn du säger. Sanningen är det enda som kan få den att krympa igen." Pinokio insåg nu att han inte kunde lura den blå fen. Han grät igen, men denna gång var det tårar av ånger. "Jag är ledsen, Fen," sa han. "Jag ljög. Jag blev lurad av en räv och en katt. Jag trodde jag skulle bli rik." När han sa sanningen, började hans långa, långa näsa krympa. Sakta, sakta blev den kortare och kortare, tills den var precis som den hade varit från början. Pinokio drog en djup suck. "Kom ihåg detta, lille Pinokio," sa den blå fen. "Lögner kan verka enkla till en början, men de trasslar in sig och gör bara saker värre. Var alltid ärlig, så slipper du en lång näsa och ett trassligt hjärta." Pinokio nickade allvarligt. "Jag lovar, jag ska alltid vara ärlig hädanefter!" "Bra," sa fen. "Nu måste du återvända hem till din pappa Geppetto. Han saknar dig säkert." Hon visade Pinokio vägen hem, men gav honom också en viktig uppgift. "Imorgon ska du börja skolan, Pinokio. Att lära sig är det viktigaste en pojke kan göra. Det är vägen till att bli en riktig pojke." Pinokio, lättad och lite klokare, sprang iväg mot Geppettos hus, full av nya löften. Han var glad att hans näsa var kort igen, och han kände sig redo att bli en god och ärlig pojke. Men skulle han verkligen hålla sitt löfte? Skolan väntade, och med den, många nya utmaningar och frestelser. Vad skulle hända när Pinokio kom till skolan?
Skolan och den farliga Leklandet
Pinokio vaknade tidigt nästa morgon, med ett litet pirr i magen. Det var första dagen i skolan! Han hade lovat Gepetto och den blå fen att vara en duktig pojke, och nu skulle han äntligen få lära sig att läsa och skriva. Tänk vad stolt Gepetto skulle bli! Han kramade sin pappa adjö, med skolböckerna i famnen och ett glatt leende på läpparna. Skolan var stor och bullrig, full av barn som sprang och skrattade. Pinokio kände sig lite blyg först, men snart var han mitt i leken med de andra. Men, som ni kanske minns, Pinokio var ju lite lättledd. Och det dröjde inte länge förrän han träffade på några pojkar som inte alls tyckte om skolan. De var mest intresserade av bus och att hitta på rackartyg. "Varför slita ut dig med tråkiga böcker?" sa en av pojkarna, som hette Fia. "Det finns mycket roligare saker att göra!" En annan pojke, som hette Lampwick, nickade instämmande. "Ja, tänk om man kunde åka till ett ställe där man bara fick leka hela dagarna! Inga läxor, inga lärare, bara lek, lek, lek!" Han sa det så lockande, att Pinokio spetsade öronen. "Ett sådant ställe finns faktiskt!" viskade Fia. "Det kallas Leklandet!" Pinokio tittade på dem med stora ögon. "Leklandet? Vad är det för något?" frågade han, och glömde nästan bort sin första skoluppgift som han skulle göra. Lampwick lutade sig närmare. "Leklandet är det mest fantastiska stället på jorden! Där är det alltid sommar, det finns ingen skola, inga föräldrar som säger åt dig vad du ska göra. Man får äta hur mycket godis man vill, åka karusell hela dagen, och spela alla spel man kan tänka sig. Man vaknar på morgonen och leker, och när man är trött så somnar man bara. Och nästa dag börjar leken om igen!" Hans ögon glittrade av förväntan. Pinokio lyssnade fascinerat. Ett ställe där man bara fick leka? Inga regler? Det lät ju alldeles underbart! Han tänkte på Gepettos ord om att vara en duktig pojke, och på den blå fens goda råd. Men tanken på all lek, allt godis och all frihet var alldeles för lockande. Han tvekade bara en liten stund. "Ska vi åka dit?" frågade Fia. "Vi kan smita iväg nu!" Innan Pinokio hann tänka efter ordentligt, så nickade han. Det kändes lite fel, men också så spännande! Han glömde helt bort sina skolböcker som han lämnade kvar på bänken. De tre pojkarna sprang iväg från skolan, ut genom grinden och fortsatte längs en dammig väg. Snart kom en vagn körande, dragen av en massa små åsnor. Och på vagnen satt en man med ett brett leende. Han vinkade till pojkarna. "Ska ni till Leklandet, grabbar? Hoppa på!" Pinokio, Fia och Lampwick hoppade upp på vagnen, och den rullade iväg i full fart. Resan var full av skratt och sång. De sjöng om frihet och lek, om att aldrig behöva arbeta eller lyda. Pinokio kände hur oron släppte och ersattes av ren glädje. Detta skulle bli det bästa äventyret någonsin! När de äntligen kom fram till Leklandet, var det precis som pojkarna hade beskrivit, och ännu mer! Överallt fanns det karuseller, tivolin, godisstånd med berg av sötsaker, och barn som skrattade och ropade. Det fanns ingen som sa åt dem vad de skulle göra. Pinokio sprang direkt till ett godisstånd och stoppade munnen full. Sedan kastade han sig in i en berg- och dalbana. Han lekte och lekte, tills han var alldeles utmattad. Han hade aldrig haft så roligt i hela sitt liv. Men mitt i all glädje, kände han en liten, liten stickande känsla i ryggen. Han visste inte varför, men något kändes inte riktigt som det skulle. Han var ju bara en pojke, och han hade så kul. Vad kunde gå fel i ett land där man bara fick leka? Han skulle snart få veta.
Förvandlingen till åsna
Pinokio fortsatte att leka. Dagar gick, och han tänkte inte på något annat än att ha roligt. Det fanns inga skolor, inga läxor, inga vuxna som sa åt honom vad han skulle göra. Bara glass, karuseller, och nya lekar varje dag. Han skrattade så mycket att hans mage värkte, och han kände sig friare än någonsin. Han åt godis tills tänderna kändes klibbiga och sprang runt tills benen var trötta. Leklandet var verkligen den bästa platsen i hela världen! Eller hur? Men efter en tid började något konstigt hända. Först kände Pinokio en liten stickning i öronen. Som om små, små nålar dansade runt därinne. Han kliade sig. Sen började han få ont i huvudet, en molande värk som inte ville försvinna. Han kände sig lite tröttare än vanligt, trots all den roliga leken. Han tänkte inte så mycket på det. Kanske hade han bara ätit för mycket godis? En kväll, när han satt med sin nya vän Lampan, som också älskade att leka och aldrig ville gå i skolan, började Lampan klaga. ”Åh, mitt huvud!” stönade Lampan. ”Och mina öron kliar så hemskt!” Pinokio nickade. ”Ja, jag känner också så,” sa han. ”Det är konstigt, eller hur?” De tittade på varandra. Lampans ansikte var lite blekt, och Pinokios näsa, som ju inte växte längre här, kändes plötsligt lite annorlunda. Just då hörde de ett ljud. Det var inget ljud de kände igen. Ett märkligt *gnäggande* kom från Lampan. Och i nästa ögonblick började något hända med Lampans öron. De växte! De blev längre och längre, och täcktes av ett mjukt, grått hår. Lampans huvud började också ändras form, och hans mun blev bredare. Han försökte skrika, men det kom bara ett hest ”iii-åååh!” ur hans strupe. Pinokio stirrade, förskräckt. ”Lampan! Vad händer?!” ropade han. Men Lampan kunde inte svara. Hans kropp ryckte till, och han föll ner på alla fyra. Där han suttit som en pojke, stod nu en liten, grå åsna! Den tittade på Pinokio med stora, ledsna ögon och gjorde ett nytt, hjärtskärande ”iii-åååh!”. Pinokio kände hur hans eget hjärta började slå snabbare. Han kände den där stickningen i öronen igen, nu mycket starkare. Han sträckte upp händerna och rörde vid sina egna öron. De var långa. Och håriga. Mjuka och grå! Som Lampans! ”Nej!” skrek Pinokio. ”Det kan inte vara sant! Jag vill inte! Jag vill vara en pojke!” Han försökte springa, men hans ben kändes plötsligt stela och klumpiga. Hela hans kropp började värka. Hans rygg kröktes, och hans händer och fötter började förändras. Fingrarna blev kortare och bredare, och de täcktes av små, hårda hovar. Hans ansikte pressades utåt till en mule, och hans mun kändes full av konstiga tänder. Han föll ner på marken, kämpande mot förvandlingen. Tårar rann längs hans kinder, men det enda ljud han kunde få fram var ett sorgset ”iii-åååh!”. Precis som Lampan, och precis som alla de andra pojkar han nu hörde gnägga från alla håll i Leklandet. Leklandet var inte längre fullt av glada barnskratt, utan av förtvivlade åsnegnägg. Mitt i allt kaos öppnades plötsligt en stor port i muren runt Leklandet. In kom en man i en märklig klädsel, med en lång piska i handen. Det var Kusken, han som hade lockat alla pojkarna hit! Han log ett hemskt, elakt leende. ”Äntligen!” ropade han med en sträv röst. ”Ännu en skörd klar! Ni trodde ni skulle få leka gratis för evigt, va? Ha! I Leklandet får ni leka tills ni förvandlas till åsnor, sen säljer jag er! Och ni kommer att få jobba hårt, varje dag, utan en enda ledig stund!” Pinokio, nu en liten, skrämd åsna, förstod. Han förstod allt. Det var därför de inte fick gå i skolan. Det var därför de fick göra precis vad de ville. Det var en fälla! De hade lockat dit dem med löften om oändlig lek, bara för att förvandla dem till djur de kunde sälja. Han kände sig så dum, så ledsen, så förtvivlad. Hans mage gjorde ont av skam. Han hade svikit Gepetto, den Blå Fén, och till och med den lilla Syrsan som försökt varna honom. Kusken och hans hjälpredor började samla ihop alla de nyförvandlade åsnorna. De drev dem framför sig med piskor, ut genom porten och in i stora vagnar. Pinokio kände hur han knuffades och drogs. Han ville gråta, men det kom bara fler ”iii-åååh!” ur hans strupe. Han var inte en pojke längre. Han var bara en åsna, på väg mot ett liv av hårt arbete och elände. Vad skulle hända nu? Skulle han någonsin kunna bli en pojke igen? Eller skulle han för alltid vara en åsna, bortglömd och ensam?
I valens mage och den riktiga pojken
Stackars Pinokio, nu förvandlad till en åsna, blev såld till en hård man som tvingade honom att arbeta hårt, bära tunga laster och dra vagnar. Varje dag var tung, och Pinokio längtade så innerligt efter sitt gamla liv, efter sin pappa Geppetto. Han saknade att få vara en docka, till och med, för då var han i alla fall fri att röra sig, att prata, att leka. Han arbetade och arbetade, tills en dag, när hans nya ägare ville att han skulle hoppa över hinder på en cirkus, snubblade Pinokio och föll. Hans ben skadades så allvarligt att ägaren bestämde sig för att han inte var värd någonting längre. Istället för att ta hand om Pinokio, beslutade den grymme mannen att kasta honom i havet för att dränka honom och flå hans hud till en trumma. Kan ni tänka er? Så hemskt! Men vattnet hade en magisk kraft. När Pinokio sjönk ner i de kalla vågorna, hände något underbart. Fiskarna började gnaga på hans åsneskinn, och plötsligt, som genom ett trollslag, försvann åsneöronen, åsnesvansen och den håriga pälsen. Pinokio var tillbaka! Han var en trädocka igen, precis som han var i början. Vilken lycka! Men han var fortfarande i vattnet, och nu var han en träbit som flöt omkring på det stora, farliga havet. Pinokio simmade så gott han kunde, med sina små trädockarmar och trädockben, och han undrade vart han skulle ta vägen. Plötsligt mörknade himlen över honom, och en enorm skugga föll. Vattnet runt honom började bubbla och skumma, och ett dånande ljud hördes, som av tusen åskmoln. Pinokio hann knappt reagera innan han kände hur han slets med av en enorm kraft. Han virvlade runt i ett vattenfall av vågor, och han svaldes hel! Han föll ner i ett mörkt, slemmigt, oändligt djupt hål. Det var en enorm val! Den största val han någonsin kunnat föreställa sig. Han var nu inuti valens mage. Det var kolmörkt därinne. Luften var tjock och luktade av fisk och saltvatten. Pinokio var rädd, så rädd. Han grät och ropade efter sin pappa. "Pappa! Var är du, pappa?" Hans röst ekade konstigt i det stora, mörka utrymmet. Han vågade knappt röra sig, rädd för vad han kunde stöta på i mörkret. Men plötsligt, långt borta, såg han en liten, liten ljuspunkt. Var det ett ljus? En stjärna? Nej, det var ett svagt sken, som från en lykta. Med hjärtat bultande i bröstet, började Pinokio att treva sig fram mot ljuset. Ju närmare han kom, desto starkare blev ljuset, och Pinokio kunde nu skymta något i mörkret. Han såg en liten eld, och över elden satt en gammal man. Mannen hade vitt skägg, och hans ansikte var fullt av rynkor, men Pinokio kände igen honom direkt. "Pappa!" ropade Pinokio, och sprang de sista stegen. "Pappa Geppetto!" Den gamle snickaren tittade upp, och hans ögon blev stora som tefat. Han kunde inte tro sina ögon. "Pinokio! Min älskade Pinokio! Är det verkligen du?" Geppetto reste sig upp och kramade sin docka så hårt han kunde. De hade hittat varandra! Geppetto berättade att han hade gett sig ut på havet för att leta efter Pinokio när han försvann. Och precis som Pinokio, hade han blivit svald av den enorma valen. Han hade levt därinne i veckor, av spillror från skepp som valen också svalt, och försökt hålla modet uppe. De var så glada att vara tillsammans igen, men nu var de fast. Hur skulle de någonsin kunna ta sig ut ur valens mage? Pinokio, som nu hade lärt sig en hel del om mod och uppfinningsrikedom, fick en idé. "Pappa", sa han, "vi kan fly!" Han såg att valen sov tungt. "Om vi väntar tills valen öppnar munnen för att andas, då kan vi smita ut!" Geppetto var tveksam, men Pinokio övertygade honom. De väntade tålmodigt. Och när valen gäspade stort och havet strömmade in, tog Pinokio Geppetto på ryggen och simmade med all sin kraft ut ur den enorma munnen. De simmade och simmade, ända tills de nådde land. De var utmattade, men säkra. Pinokio bar sin svage pappa hela vägen hem. Han arbetade hårt för att tjäna pengar till mat och medicin till Geppetto. Han bar vatten, högg ved och hjälpte bönderna på åkrarna. Han var inte längre en olydig docka, utan en flitig och omtänksam pojke, som gjorde allt för sin pappa. En natt, när Pinokio hade somnat bredvid Geppetto, dök den Blå Fén upp vid hans säng. Hon log varmt mot honom. "Pinokio", sa Fén, "du har visat mod, osjälviskhet och ett gott hjärta. Du har offrat dig för din pappa, och du har lärt dig vad det innebär att vara en riktig pojke." Och med en sista, magisk beröring, förvandlade Fén Pinokio. När Pinokio vaknade nästa morgon, kände han sig annorlunda. Han tittade på sina händer – de var inte längre av trä! Han sprang till en spegel och såg en riktig pojke titta tillbaka. Hans hud var mjuk, hans hår var äkta, och hans ögon strålade. Han var en riktig pojke! Geppetto vaknade också, och när han såg sin son, sin alldeles egna, riktiga pojke, grät han av glädje. Pinokio kramade sin pappa och lovade att alltid vara en god och lydig pojke. De levde sedan lyckliga i alla sina dagar.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på sagan om Pinokio! Vi hoppas du gillade hans äventyr och alla de roliga karaktärerna han mötte. Kanske kan du själv fantisera om vad Pinokio skulle göra härnäst, eller hitta på en helt egen magisk berättelse? Låt Sonacasts veta om du har några tankar eller idéer – vi älskar att höra från dig! Ha en underbar dag, fylld med fantasi och glädje!
