Berättelse
Nils Holgerssons underbara resa – Del 2
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat hur det skulle vara att flyga högt, högt upp i luften, sittandes på ryggen av en stor, vit gås? Tänk om du kunde se hela Sverige breda ut sig under dig, som en jättestor karta! I dag ska vi fortsätta vår spännande resa med en liten pojke som faktiskt får uppleva precis det. Hans namn är Nils Holgersson, och han är inte längre större än en tumme. Följ med oss när han och hans gåsvänner möter nya äventyr och lär sig viktiga saker om vänskap och naturen.
Nils möter de vilda gässen
Nils, som nu var så liten att han kunde rida på en tupp, blev förvånad när han såg en flock vilda gäss komma flygande över gården. De var så vackra och fria! Han tänkte inte alls på att de var vilda. En av gässen, en stor och stark vit gås vid namn Akka från Kebnekaise, flög närmast. Nils fick en idé! Han ville stoppa dem! Men när han försökte, hände något helt oväntat. Han råkade själv lyftas upp i luften av en av gässen! Plötsligt var han högt över marken, fastklämd på en gåsrygg, och gården blev mindre och mindre. Han var med på en resa! Tillsammans med Akka och alla de andra gässen skulle han nu flyga över hela Sverige.
Första flygturen över Skåne
Nils klamrade sig fast på Mårtens rygg, hjärtat bultade som en trumma. Aldrig hade han varit så högt upp! Gården, som nyss var hans hela värld, såg nu ut som en liten leksaksmodell under honom. Husen var som tändsticksaskar och åkrarna som små, gröna och gula lapptäcken. Han kisade ner. Marken snurrade lite, men snart började han titta ordentligt. Under dem bredde Skånes vackra landskap ut sig. Där fanns stora, platta fält med raps som lyste gult som solen, och gröna vetefält som vajade i vinden. Små, röda stugor låg utspridda som karameller, och smala vägar slingrade sig som gråa band mellan dem. Åh, så annorlunda allt såg ut från ovan! Akka, den gamla kloka gåsen, flög stadigt framför dem. Hon hade sagt att de skulle flyga långt, långt bort, ända upp till Lappland. Nils hade aldrig trott att Sverige var så stort. Han hade bara sett sin egen gård och kanske lite av byn. Nu var han en del av en hel flock vilda gäss som var på väg norrut för att lägga ägg. Solen värmde hans små rygg, och vinden susade i öronen. Fågelsången blandades med gässens kacklande. Akka ropade: ”Håll i er, småttingar! Snart flyger vi över Ystad, den gamla staden vid havet!” Nils såg ner. Där var en stad! Och havet! En stor, blå matta som sträckte sig hur långt som helst. Detta var bara början på hans äventyr!
Äventyr i Blekinge och Småland
Akka från Kebnekaise, den gamla, kloka gåsledaren, hade rätt. Det var verkligen bara början! Efter att ha lämnat Skånes slätter under sig, flög de nu vidare, österut, mot ett landskap som glittrade av vatten och grönska. Nils kikade ner. Varje ö, varje liten holme, var som en hemlig skattkista i havet, fylld med träd och stenar. Det var Blekinge, Sveriges trädgård, som bredde ut sig under dem. Och gissa vad? Många små, röda hus med vita knutar låg utspridda, som om någon hade strött ut dem bland träden. Fånga andan djupt! Luften var frisk och salt. Gåsens vingslag var stadiga och trygga. Nils kände sig mindre rädd nu. Han började till och med tycka om att vara liten, för det gjorde att han såg världen på ett helt nytt sätt. Han kunde se små bäckar slingra sig som silverband genom skogen, och han kunde höra vindens viskningar i trädtopparna långt under. Snart ändrades landskapet igen. Havet försvann sakta ur sikte, och istället dök det upp fler och fler skogar, djupa och mörka på sina ställen, och otaliga sjöar som glänste som speglar i solskenet. ”Nu är vi i Småland,” muttrade en av vildgässen, en ung, kaxig herre vid namn Vinga, som älskade att visa upp sig. ”Här finns det skog så det räcker och blir över!” Nils nickade. Han hade aldrig sett så mycket skog förut! Plötsligt, när de flög över en stor, glittrande sjö, ropade han till: ”Stopp! Titta där!” På en liten udde vid sjökanten såg Nils något som skimrade. Det var inte vatten, och det var inte sten. Det var något som fångade solens strålar och kastade tillbaka dem i tusen färger. ”Vad är det?” frågade Nils, nyfiken som bara han kunde vara. Akka sänkte sin flyghöjd en aning. ”Det är glas, Nils. Från en glashytta. De gör vackra saker av sand här i Småland.” Nils ville absolut ner och titta närmare. Han tjatade och tjatade. Till sist suckade Akka. ”Bara en liten stund då, men håll dig nära. Här finns rävar som älskar små, nyfikna pojkar.” De landade mjukt på gräset. Nils sprang genast mot det glittrande föremålet. Det var en liten, vackert formad bit glas, kanske en spillbit från något större. Han böjde sig ner för att plocka upp den, men just då hörde han ett prasslande i buskarna. En stor, rödsvansad räv, med listiga ögon, smög fram! Räven hade sett Nils och tänkte att den lille pojken kanske hade något gott i fickorna. Den tog ett litet hopp, redo att snabbt ta det den kunde! Nils blev jätterädd! Han var ju så liten! Men innan räven hann fram, fällde Akka ut sina stora vingar och väste hotfullt. De andra gässen fläkte med vingarna och gjorde ett sådant oväsen att räven, som inte alls var sugen på att bråka med en hel flock vildgäss, tvärvände och försvann in i skogen med svansen mellan benen. Puh! Nils hjärta bultade. Han hade blivit rädd, men också sett hur Akka och gässen skyddade honom. ”Tack, Akka,” viskade han. Akka bara puffade lite på honom med näbben. ”Var alltid försiktig, Nils. Världen är full av under, men också faror. Nu flyger vi vidare. Vägen är lång.” Så lyfte de igen, högt upp mot himlen, med Smålands djupa skogar och glittrande sjöar under sig. Nils höll hårt i den lilla glasbiten, som en påminnelse om hans första riktiga äventyr i det vilda. Han undrade vad nästa landskap skulle bjuda på. Kanske ännu fler överraskningar? Tyst, men bestämt, fortsatte de sin resa mot norr, med vinden i vingarna och nya äventyr runt hörnet.
Genom Östergötland och Västergötland
Nils och Akka med sin flock flög stadigt norrut, med vinden under vingarna. Landskapet under dem förändrades. Nils kände den lilla glasbiten i fickan, undrade vad som väntade nu. Snart bredde Östergötlands platta, gröna fält ut sig. Det var ett landskap med bördiga jordar och glittrande sjöar. De flög över glänsande sjöar. "Titta, Akka!" ropade Nils, "en stor sjö!" Akka kacklade lugnt. "Det är Vättern, Nils. En av Sveriges största sjöar." Vid strandkanten upptäckte Nils en liten, ensam andunge. Den pep och sträckte på sin lilla hals, men ingen svarade. Mamman och syskonen var borta. "Akka," sa Nils, "vi måste hjälpa den lilla andungen!" Akka såg ner. "Vi har bråttom, Nils. Men hur tänker du hjälpa den?" Nils fick en idé. "Jag kan flyga ner och leta efter mamman! Kanske de är nära, men andungen ser dem inte." Akka nickade. "Var försiktig." Nils dök ner. Han frågade andungen: "Har du tappat bort din familj?" Andungen svarade med rädda ögon: "Ja... jag är så ensam." Nils flög en bit bort, ropade: "Kvack, kvack! Har ni sett en liten andunge?" Snart hörde han ett svagt "Kvack!" från en vik. Där simmade andmamman med sina ungar! "Er lilla andunge är vid strandkanten!" ropade Nils. Andmamman förstod. Snart simmade hon mot den ensamma andungen. När de återförenades, kvackade de glatt. Nils kände sig varm inuti. Att hjälpa kändes lika bra som att flyga högt. Efter Östergötland bar vinden dem mot Västergötland. Landskapet blev annorlunda – rullande kullar och stora skogar. Och där, i fjärran, skymtade ett ännu större vatten. "Vad är det där, Akka?" frågade Nils. "Det är Vänern, Nils," svarade Akka. "Sveriges största sjö, den är så stor att man knappt kan se över till andra sidan." Nils var tyst när de flög över det enorma vattnet. Han såg små öar som gröna pärlor. Det kändes som att flyga över ett hav. När de landade för att vila, fick Nils syn på något speciellt. På en äng intill vattnet stod en grupp betande kor. En av dem hade en liten kalv vid sin sida, som diade. Nils hade aldrig sett kor så nära förut. Plötsligt hörde Nils ett fräsande, argt ljud. En stor, svart getabock med långa horn kom fram ur skogen. Den trampade i marken och såg ut att vilja skrämma bort korna. Korna såg förvånade ut, och kalven tryckte sig intill sin mamma. Nils kände hur hjärtat slog lite snabbare. Han ville inte att kalven skulle bli rädd. Nils fick en idé. Han klättrade upp på en stor sten och tog ett djupt andetag. Sedan skrek han med all kraft: "BUUUUUH!" Getabocken blev så förvånad att den hoppade högt. Den vände sig om, såg den lilla Nils, och sprang tillbaka in i skogen så snabbt den kunde. Korna tittade på Nils, sedan på skogen, och började sedan beta lugnt igen. Kalven fortsatte att dia. Nils skrattade. Han kände sig modig och stolt. När kvällen kom, låg Nils tätt intill Akkas varma fjädrar. Han hade hjälpt en andunge och skrämt bort en arg getabock. Varje nytt landskap bjöd på nya utmaningar och nya vänner. Han visste att resan var lång, men varje dag lärde han sig något nytt. Nästa morgon, med solen som värmde, skulle de lyfta igen, mot nya äventyr i Närke och Södermanland.
Vänskap och faror i Närke och Södermanland
Morgonsolen glittrade på gåsens fjädrar när Akka, den gamla visa gåsen, ledde sin flock norrut igen. Under dem bredde ett nytt landskap ut sig, fullt av skogar och sjöar. "Det här måste vara Närke!" ropade Nils, som satt tryggt på Mårten Gåskarls rygg. Han spanade ner från den höga höjden. Markerna var grönskande och det fanns gott om små gårdar med röda stugor och glittrande sjöar som små speglar. Plötsligt såg han något litet och brunt som rörde sig under ett träd. "Stanna!" viskade han till Mårten. "Jag tror jag såg något!" Mårten sänkte sig försiktigt ner mot marken. Det var en liten ekorre som hade tappat bort sin nöt. Den sprang runt och såg alldeles ledsen ut, med sin fluffiga svans hängande. Nils, som nu förstod djurspråk bättre än sitt eget, hörde ekorren snyfta: "Min nöt! Min nöt! Var är min goda nöt? Jag kommer aldrig att hitta den!" Nils hoppade ner från Mårten. "Oroa dig inte, lilla ekorre!" sa han med sin lilla röst. Han letade bland löven och där! Under en stor ek låg den, precis där ekorren hade sprungit förbi flera gånger. "Här är den!" ropade Nils och höll upp den lilla nöten. Ekorren blev så glad att den gjorde en liten dans på stället. "Tack, tack, tack, lilla tomtepojk!" pep den och försvann upp i trädet med sin skatt. Nils kände sig varm inombords. Att hjälpa andra var roligt! Flocken lyfte igen, och nu bar färden vidare, österut, mot ett landskap som kallades Södermanland. Här var det ännu fler sjöar som låg som blå ögon i landskapet, och skogarna var tätare, mörkare på sina ställen. Akka var extra vaksam här, och Nils förstod snart varför. En kväll, när de landat vid en liten sjö för att vila, hände något läskigt. Nils låg och halvsov nära Mårten, insvept i gåsfjädrarna, när han hörde ett smygande ljud från buskarna. Han öppnade ögonen och såg två listiga ögon som glittrade i mörkret. En räv! En stor, hungrig räv som smög sig närmare de sovande gässen! Räven hade en speciell lukt, och Nils visste att den var farlig. Akka hade berättat om rävar som försökte ta små gåsungar, och hur listiga de var. Nils visste att han måste agera snabbt. Han kunde inte väcka hela flocken på ett vanligt sätt, det skulle ta för lång tid. Han var ju så liten, vad kunde han göra mot en stor räv? Han tog ett djupt andetag. Sedan skrek han av alla krafter han hade: "Akka! Räv! RÄV!" Hans lilla röst var gäll, men tillräckligt hög för att väcka Akka. Akka öppnade genast ögonen. Hennes skarpa blick såg räven. "Flyg! Alla, flyg!" ropade hon. Gässen vaknade med ett ryck och lyfte snabbt från marken, precis när räven gjorde sitt sista hopp mot dem. Räven missade med bara några centimeter! Den morrade ilsket när gässen försvann upp i natthimlen, säkra igen. Nils darrade lite på Mårtens rygg. Det hade varit nära ögat! Akka vände sig om i luften och tittade på Nils. "Bra gjort, Nils!" sa hon. "Du är en modig liten en. Du räddade oss alla med din vaksamhet." Nils kände sig stolt. Han hade inte bara hjälpt en ekorre, han hade räddat en hel gåsflock från en hungrig räv! Nils tänkte på hur annorlunda allt var nu. Förut hade han bara varit en dum och elak pojke, som bara tänkte på sig själv. Nu var han en liten tomte som kunde prata med djur och hjälpa dem. Han började förstå att även om han var liten, så kunde han göra stor skillnad för andra. Resan genom Närke och Södermanland hade lärt honom mycket om både vänskap och faror i naturen. Han hade sett hur vackert Sverige var, men också hur farligt det kunde vara att vara liten i en stor värld. Men med Akka och flocken kände han sig trygg. Nästa morgon skulle de fortsätta sin färd norrut, mot Bergslagens djupa skogar och koppargruvor. Vad mer skulle han få se och uppleva där?
Högt över Bergslagen och Dalarna
Tidigt nästa morgon, innan solen hunnit värma upp marken ordentligt, lyfte Akka och hennes flock igen. Nils klamrade sig fast vid Mårten, hans lilla hjärta slog förväntansfullt. De flög norrut, precis som Akka sagt. Snart började landskapet under dem att förändras. De djupa skogarna blev ännu tätare, nästan som en grön, oändlig matta som bredde ut sig så långt ögat kunde nå. "Det här är Bergslagen," sade Akka, hennes röst bar med sig en visdom som bara gamla gäss kan ha. "Här har människor arbetat i hundratals år med att gräva fram skatter ur jorden. Malm och metaller som har byggt vårt land." Nils kisade ner. Mellan träden kunde han se små glimtar av vad som såg ut som jättestora gropar och högar av sten. Han såg också små, röda stugor med rök som steg upp från skorstenarna, och ibland hörde han ett avlägset dån, som om jorden själv andades tungt. Det var som en helt annan värld än det han sett i Skåne eller Småland. En värld full av hårt arbete och gamla hemligheter. Plötsligt, när de flög över en särskilt stor skog, hörde de ett svagt, pipande ljud. Det lät litet och ledset. Akka sänkte flyghöjden en aning. "Vad är det?" viskade Nils. "En fågelunge," svarade Akka, "som har ramlat ur sitt bo." Där, mitt på en mossig sten, satt en liten, dunig fågelunge och skakade. Den var så liten att den knappt syntes bland alla löv och grenar. Den pipade och ropade efter sin mamma, men ingen mamma syntes till. "Vi måste hjälpa den!" utbrast Nils, hans hjärta fylldes av medkänsla. Han visste ju hur det kändes att vara liten och ensam i en stor värld. Akka var tveksam först. Gässen fick ju inte lägga sig i människors eller andra djurs angelägenheter mer än nödvändigt. Men när hon såg Nils vädjande blick och hur den lilla ungen frös, bestämde hon sig. "Mårten," sade hon, "landa försiktigt vid den stora granen där borta." Mårten sänkte sig ner, och när de var på marken, klev Nils av. Han kröp fram till den lilla ungen. Den var så liten och bräcklig. Nils använde sina små händer för att försiktigt lyfta upp den. Den kände sig varm och mjuk mot hans hand. Han tittade upp i trädet ovanför och såg ett bo. "Den måste tillbaka upp!" sade Nils bestämt. Men hur skulle en liten tummetott som Nils, med en fågelunge i handen, kunna klättra upp i ett högt träd? Han försökte hoppa, men det var ingen idé. Då fick han en idé! "Akka, kan du kanske... lyfta mig?" frågade han. Akka tittade på honom, sedan på den lilla ungen. Hon nickade. "Ja, Nils, det kan jag. Men håll i dig hårt!" Akka sänkte sin långa hals, och Nils klättrade försiktigt upp på hennes rygg, med den lilla ungen tryggt i sin kupade hand. Akka flög sedan upp, sakta och varsamt, tills hon var precis vid boet. Nils sträckte ut handen och lade den lilla dunbollen tillbaka bland sina syskon. Genast tystnade pipandet, och de andra små ungarna tryckte sig intill den nykomne. En stund senare kom fågelmamman tillbaka, och när hon såg sin unge tillbaka i boet, gav hon ifrån sig ett glatt kvitter. Nils kände sig varm och glad inombords. Han hade gjort något bra. Att hjälpa andra kändes nästan lika bra som att flyga. Efter att ha vinkat adjö till fågelfamiljen lyfte flocken igen, nu med kurs mot norra Dalarna. Landskapet under dem förändrades återigen. Skogarna glesnade lite och gjorde plats för mer öppna fält och små byar. Nu var det inte bara de röda stugorna som syntes, utan många av husen hade vackra, snidade detaljer, och vissa var målade i klara, glada färger. "Det här är Dalarna," förklarade Akka. "Ett landskap känt för sina folkdräkter, sin musik och sina duktiga hantverkare." Nils såg ner på en by. Där nere sprang barn runt och lekte på en äng. De hade kläder på sig som han aldrig sett förut – färgglada förkläden och broderade västar. Han såg också något som fick honom att fnittra till. På en gård stod en stor, röd häst. Men den var inte levande! Den var gjord av trä, och hade vackra mönster målade på sig. "En dalahäst!" utbrast Nils. "Jag har hört talas om dem!" Gässen flög lägre över en flod, som slingrade sig som ett silverband genom landskapet. På stränderna låg små båtar, och i luften hörde Nils ibland ljudet av en fiol, som spelade glada, gamla melodier. Det var ett så hemtrevligt och vackert landskap, fyllt av människor som verkade vara stolta över sina traditioner. Nils tänkte på allt han hade sett. Från Skånes bördiga fält till Bergslagens mörka skogar och nu Dalarnas färgstarka byar. Han hade mött så många olika platser och djur, och varje dag lärde han sig något nytt. Han var inte längre den där busige lille pojken som bara tänkte på sig själv. Han hade blivit mer omtänksam, mer nyfiken på världen utanför hans egen lilla gård. Akka, som alltid verkade veta vad han tänkte, sänkte sin blick mot honom. "Snart, Nils," sade hon, "snart är vår resa över. Snart är vi på väg hemåt." Nils nickade. Hemåt. Tanken kändes både spännande och lite sorglig. Han längtade efter mamma och pappa, men han visste också att han skulle sakna Akka och gässens fria liv. Vad skulle hända när de kom tillbaka till Skåne? Skulle han vara annorlunda? Skulle allt vara annorlunda? Frågorna snurrade i hans huvud medan flocken fortsatte sin färd högt uppe bland molnen, mot norr, och sedan snart... mot söder igen.
Vägen hem och Nils förvandling
Flocken flög vidare, dag efter dag, vecka efter vecka. Solen stod lägre på himlen nu, och luften var frisk och krispig. Löven på träden hade skiftat färg från grönskande sommar till rött, orange och gult, som en stor färgsprakande filt över landskapet. Nils kände igen mer och mer av det de flög över. Där var Vättern, glittrande som en spegel! Och där, längre söderut, de stora fälten och de små byarna som ledde hemåt. Hans lilla hjärta slog allt snabbare. Skåne! De var på väg hem till Skåne! Akka, den gamla, kloka gåsen, ledde flocken med trygg hand. Hon hade sett många somrar komma och gå, och många resor norrut och söderut. Nils höll sig tätt intill Morten, som hade blivit hans allra bästa vän. Morten hade också längtat hem, till sin bondgård och sin lilla gåsfamilj. 'Snart är vi där, Nils,' sade Morten med ett mjukt kvack. 'Snart får du se ditt hus igen.' Nils nickade, men kunde inte svara. Halsen var alldeles tjock av längtan och spänning. Han undrade om hans föräldrar hade saknat honom. Hade de undrat vart han tagit vägen? Han hade varit borta så länge, och nu var han inte längre den busiga lilla Nils som bara tänkte på sig själv. Han hade sett så mycket, lärt sig så mycket, och framför allt hade han lärt sig att tycka om andra. Till sist kom dagen då de landade. Inte långt från Nils lilla hemby. Det var en stor åker, full av stubb efter skörden. Gässens vingar vilade ut efter den långa färden. Nils hoppade ner från Mortens rygg. Han var fortfarande lika liten som en tummetott, men världen runt omkring honom kändes plötsligt annorlunda. Han såg sitt hus där borta, med de röda väggarna och det vita knuten. Röken steg från skorstenen. Det luktade vedeld och nybakat bröd. Det luktade hemma. Det var så han mindes det. Men ändå... det var som att han såg det med nya ögon. Han hade aldrig uppskattat det förut. Allt han ville var att springa dit, springa in och krama om mamma och pappa. Akka kom fram till honom. 'Nu är du hemma, lille vän,' sade hon med sin djupa, kloka röst. 'Du har varit en modig följeslagare. Glöm inte vad du lärt dig.' Nils tittade upp på henne, hans ögon fyllda av tårar. 'Jag kommer aldrig att glömma er, Akka. Eller Morten. Eller alla andra vänner jag fått.' Han kände en sorg, för att behöna säga hejdå till sina vänner, men också en glädje som bubblade inom honom. Nils sprang över åkern, hans små ben rörde sig så fort de kunde. Han kom fram till gärdsgården, där han såg sin egen gårdskatt sträcka på sig i solen. Och där, vid grinden, stod hans mamma och pappa. Mamma stod och vattnade blommorna, och pappa kom ut från ladugården. Nils ville ropa, men hans lilla röst var för svag. Han ville krama dem, berätta om allt han sett. Han ville vara stor igen, stor nog att krama dem ordentligt, stor nog att berätta allt. Och just då, när han stod där vid grinden, med den starkaste längtan i sitt hjärta, hände det otroliga. En varm, pirrande känsla spred sig genom hela hans lilla kropp. Det var som en magisk ström. Hans kläder, som hade varit stora för en tummetott, blev plötsligt alldeles för små. Hans händer och fötter började växa, och hans små, spetsiga tomteluva föll av. Han kände hur han blev större och större, längre och längre. Det pirrade och kittlade överallt! Och plötsligt stod han där. Inte som en liten pyssling, inte som en tomte. Han var Nils. Den riktige Nils. En pojke, precis som han varit innan han mötte tomten. Mamma och pappa hade inte sett honom än. De var upptagna med sitt. Nils tog ett djupt andetag och ropade: 'Mamma! Pappa!' Hans röst var lite skrovlig först, men sedan kom den ut, stark och klar, precis som en pojkes röst skulle vara. Mamma vände sig om, och pappas ögon blev stora som tefat. 'Nils!' utbrast mamma, och tappade vattenkannan. Hon sprang fram till honom, och pappa kom också rusande. De kramade honom så hårt att han nästan tappade andan. 'Du är hemma! Du är stor igen!' utropade de. Nils kramade dem tillbaka, och det kändes så otroligt gott att få vara i deras famn igen. Det var en kram som berättade om all den kärlek de hade för honom, och all den oro de burit på. Nils berättade allt. Han berättade om Akka och Morten, om flygturerna över Sverige, om de vilda djuren han mött, och om hur han hjälpt gässen. Han berättade om hur han hade lärt sig att se världen med nya ögon, och hur han hade förstått att alla levande varelser hade en plats och ett värde. Han var inte längre den där busiga pojken som bara tänkte på att retas. Han var en pojke som hade sett världen, och som hade ett hjärta fyllt av äventyr, vänskap och en nyfunnen förståelse för både människor och djur. Han var hemma igen, men han var inte samma Nils som när han flög iväg. Han var Nils Holgersson, pojken som flugit med vildgässen och blivit en vän till alla – liten som stor.
Avslutning
Och så var Nils Holgerssons underbara resa slut för den här gången. Visst är det fantastiskt att tänka sig att en liten pojke kan uppleva så mycket spännande och bli vän med alla? Tack för att du har lyssnat på detta äventyr med oss! Om du har några tankar, eller vill berätta vad du tyckte om Nils och gässen, får du gärna låta Sonacasts veta. Kanske vill du själv flyga med gässen i din fantasi, eller lyssna på fler spännande sagor? Kom ihåg, äventyr väntar alltid runt hörnet! Tack för idag, och på återhörande!
