Berättelse
Nalle Puh
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad som händer djupt inne i Sjumilaskogen? Där bor en liten pojke som heter Christoffer Robin, och hans allra bästa vän är en mjuk, brun björn. Han heter Nalle Puh och älskar honung mer än något annat. Han är lite klumpig, men alltid full av goda intentioner och redo för äventyr. Följ med oss in i en värld full av skoj och vänskap, där varje dag är ett nytt äventyr med Nalle Puh och hans vänner. En värld där fantasin är den enda gränsen.
Mötet med Nalle Puh
Och i den världen, långt inne i den gröna, lummiga Sjumilaskogen, där träden viskar hemligheter och blommorna doftar sött, bor vår vän Nalle Puh. Hans lilla hus är så mysigt, med en varm brasa på vintern och massor av burkar – alldeles tomma honungsburkar, såklart! En solig morgon vaknade Nalle Puh med ett litet, kurrande murr i magen. Det var ett väldigt hungrigt murr, som påminde honom om hans absoluta favoritmat. Han tittade sig omkring i sitt lilla kök. Var fanns honungen? Han gick fram och tillbaka, fram och tillbaka, hans små tassar gjorde ett klamp, klamp, klamp på trägolvet. Han tänkte djupt, så djupt att hans lilla nos rynkades. Honung! Ja, det var det han behövde, mer än allt annat i hela världen. Han sträckte sig mot en hylla, men den var tom! Åh, vad skulle han göra nu?
Nalle Puh och bina
Nalle Puh funderade. Magen kurrade tomt. Han behövde honung, men burkarna var tomma! Plötsligt hörde han ett litet, "zzzzzzzz". Han lyssnade igen. "Zzzzzzzzz!" Bina! Där bin fanns, fanns det honung! Han följde surrandet genom den gröna skogen. Snart kom han fram till ett mycket, mycket högt träd. Högt uppe i det trädet fanns ett hål, och in och ut flög små, flitiga bin, fulla av sött, gyllene honung! Men hur skulle han komma åt den? Det var alldeles för högt att klättra. Nalle Puh behövde en riktigt smart plan. Och plötsligt fick han en idé! "Om jag bara kunde flyga upp dit," tänkte han, "då skulle bina kanske inte märka mig." Han visste att bin var misstänksamma, men de kanske inte kunde se skillnad på en björn och ett moln? Så han sprang till sin vän Christoffer Robin. "Christoffer Robin!" ropade han, "Jag behöver din hjälp! Jag måste bli ett moln! Jag behöver en blå ballong!" Christoffer Robin, som alltid hade allt, hittade en stor, blå ballong. Nalle Puh höll i snöret, och sakta, sakta lyfte han från marken. Han flöt uppåt, närmare och närmare bieträdet. Han försökte se ut som ett moln och nynnade en liten molnvisa: "Jag är ett litet moln, zzzzz..." De små bina surrade runt honom. De verkade titta lite konstigt på det blå molnet som sjöng. Skulle de verkligen tro på Nalle Puhs listiga förklädnad?
Nalle Puh fastnar hos Kanin
Nej, de små bina var alldeles för smarta för Nalle Puhs listiga plan. De surrade bara lite extra högt och vägrade släppa ifrån sig en endaste droppe av sin söta, klibbiga honung. Nalle Puh, som hade hoppats på en rejäl honungsfest, blev så besviken. Och ännu hungrigare! Hans mage kurrade som en liten trumma, och han kände sig ganska ledsen. Att leka moln var visst ingen bra idé när man var så sugen på honung. Han behövde något att äta, och det snart! Nalle Puh funderade en stund. Vem kunde ha något gott hemma? Jo, Kanin förstås! Kanin var alltid så ordentlig och hade säkert både det ena och det andra i sitt hem. Han satte av med snabba tassar, rakt igenom Sjumilaskogen, tills han kom fram till Kanins lilla, prydliga hus. Det var ett mysigt litet hus med en dörr som var precis lagom stor för en Kanin. Nalle Puh knackade artigt på dörren. Knack, knack! Kanin öppnade. ”Men hej Nalle Puh!” sa Kanin. ”Vad trevligt att du kommer på besök! Vill du komma in på en kopp te?” Nalle Puh lyste upp. Han älskade te! Men ännu mer älskade han… honung! Och mjölk! Och allt annat gott som Kanin kunde tänkas ha. Han klev in i det lilla huset. Kanin var en så vänlig värd. Han dukade fram en hel massa godsaker: småkakor, ett stort fat med honung, en skål med söt kondenserad mjölk, och en massa smörgåsar. Nalle Puhs ögon blev runda som tefat. Det var ju en hel fest! Han glömde genast bort hur ledsen han varit över bina. Nalle Puh satte sig till bords och började äta. Och han åt! Och han åt! Han åt upp alla kakorna, sen slickade han i sig all honungen, sked efter sked, mums mums. Och den kondenserade mjölken var så söt och god att han inte kunde sluta. Hans lilla mage, som nyss kurrat så ledsamt, blev större och större. Den blev rund som en boll, och sen ännu rundare! Kanin tittade lite oroligt på sin gäst. ”Vill du verkligen ha mer, Nalle Puh?” frågade han lite försiktigt. Men Nalle Puh bara nynnade nöjt med munnen full. Till slut, när det verkligen inte fanns plats för en enda droppe till, tackade Nalle Puh för sig. ”Tack, Kanin, det var en fantastisk måltid!” sa han med en djup röst, som kom från magens allra nedersta del. ”Jag måste nog gå nu.” Han reste sig upp, vilket var lite svårt med den stora, runda magen. Sen vände han sig om för att gå ut genom dörrhålet. Och det var då det hände! Nalle Puh försökte pressa sig ut genom Kanins dörr, men han kom inte längre än till midjan. Han satt fast! Helt fast! Han kunde inte komma varken ut eller in. Han satt där som en stor, fluffig propp mitt i dörrhålet. ”Oj då!” sa Nalle Puh, ”Jag tror jag har fastnat, Kanin.” Kanin kom snabbt fram och försökte putta på Nalle Puhs rumpa. Han tog i allt vad han orkade, men Nalle Puh rubbades inte en millimeter. ”Vänta, Kanin,” sa Nalle Puh. ”Om du puttar mig bakåt, kommer jag bara djupare in. Dra mig ut istället!” Så Kanin försökte dra i Nalle Puhs framtassar. Han drog och drog, men Nalle Puh var som fastgjuten i dörrhålet. Kanin blev alldeles svettig och andfådd. ”Det går inte, Nalle Puh!” flämtade Kanin. ”Du sitter verkligen fast!” Nalle Puh suckade tungt. ”Det var nog all den där honungen och kondenserade mjölken,” mumlade han. ”Jag kanske inte skulle ha ätit så mycket.” Där satt han nu, mitt emellan Kanins vardagsrum och den fria skogen. Han kände sig ganska pinsam. Kanin visste inte vad han skulle göra. Hur skulle Nalle Puh någonsin komma loss? Det här var ett riktigt, riktigt klibbigt problem. De skulle nog behöva lite hjälp med detta.
Christoffer Robin och räddningen
Kanin visste inte vad han skulle göra. Hur skulle Nalle Puh någonsin komma loss? Det här var ett riktigt klibbigt problem. De behövde hjälp. Och vem är bäst på att lösa knepiga problem i Sjumilaskogen? Christoffer Robin förstås! Nasse, alltid hjälpsam, skyndade iväg genom skogen. Han sprang så snabbt hans små ben kunde bära honom, tills han kom till den stora eken där Christoffer Robin ofta satt. "Christoffer Robin! Christoffer Robin!" ropade Nasse, flämtande. "Det är Nalle Puh! Han har fastnat! Helt fast!" Christoffer Robin lade ifrån sig sin bok och tittade oroligt på Nasse. "Fastnat? Var? Hur då?" "Hos Kanin," svarade Nasse. "Hans mage är för stor för dörröppningen! Han kom in, men kan inte komma ut!" Utan ett ögonblicks tvekan reste sig Christoffer Robin. Han visste att vänner behövde hjälp. Tillsammans med Nasse gick han snabbt tillbaka till Kanins hus. Där såg de Kanin stå nervöst vid Nalle Puh, som satt fast med magen tryckt mot öppningen. Nalle Puh försökte se glad ut, men ögonen visade sorg. "Åh, kära Nalle Puh," sa Christoffer Robin. "Du har hamnat i en knipa." Nalle Puh nickade sorgset. "Jag åt lite för mycket hos Kanin, och nu sitter jag fast. Jag har försökt dra, och Kanin har försökt putta, men ingenting hjälper." Kanin suckade. "Jag har till och med provat smör, men det blev bara kladdigt!" Christoffer Robin inspekterade Nalle Puh noga och funderade djupt. Han visste att våld inte var en lösning, och de kunde inte lämna honom. "Jag tror jag vet vad vi måste göra," sa Christoffer Robin till slut. "Nalle Puh, det enda sättet att du kan komma ut är om du blir lite... smalare." Nalle Puhs ögon blev stora. "Smalare? Måste jag sluta äta honung?" Christoffer Robin log försiktigt. "Bara för ett tag, Nalle Puh. Jag tror att om du vilar här i dörröppningen i en vecka, utan att äta, då kommer du att krympa tillräckligt." Nalle Puh tyckte inte om tanken på att inte äta honung på en hel vecka. Det lät som en väldigt lång tid. Men han ville ju inte sitta fast för evigt! "Okej," sa Nalle Puh med en djup suck. "Jag ska försöka. Men ni måste lova att prata med mig och läsa för mig så jag inte känner mig så ensam." "Absolut!" svarade Christoffer Robin. "Vi kommer alla att hålla dig sällskap. Kanin, se till att Nalle Puh har det bekvämt?" Kanin nickade allvarligt. Han tyckte trots allt om Nalle Puh. Så dagarna gick. Christoffer Robin kom varje dag och läste sagor. Nasse kom med glada historier. Och Kanin, trots att han inte kunde använda sin dörr, såg till att Nalle Puh hade det bra. Han ställde en blomma bredvid Nalle Puh. Nalle Puh var modig. Han tänkte på honung, men ännu mer på att få komma ut och leka igen. Och varje dag kände han sig lite lättare. Äntligen, efter sju långa dagar, kom Christoffer Robin med en fast blick. "Nalle Puh," sa han. "Jag tror att det är dags." Kanin och Nasse kom också, fulla av förväntan. Nalle Puh tog ett djupt andetag. "Okej, Nalle Puh," sa Christoffer Robin. "Vi drar försiktigt. Låt bara kroppen följa med." Kanin tog tag i Nalle Puhs framtassar, och Nasse i Kanins ben. Christoffer Robin stod längst bak och tog tag i Nasse. Tillsammans bildade de en lång, stark kedja. "Ett... två... tre... DRA!" ropade Christoffer Robin. De drog! Och de drog! Och plötsligt, med ett "POFF!" och en liten svish, lossnade Nalle Puh och flög ut! Han landade mjukt i en buske. "Jag är fri!" ropade Nalle Puh, och rullade ut ur busken, nu lite smalare men gladare än någonsin. Alla skrattade och kramade om Nalle Puh. Kanin var så glad att han kunde använda sin dörr igen, och Nasse var lycklig över att hans vän var räddad. "Du var så duktig, Nalle Puh," sa Christoffer Robin. "Det krävdes mycket tålamod, men du klarade det." Nalle Puh log. Han hade lärt sig att även om honung var gott, så var vänner och frihet ännu bättre. Och ibland, även om det var svårt, var det bäst att lyssna på Christoffer Robin.
Ior tappar sin svans
Långt bort i Sjumilaskogen, i den fuktiga och dystra delen, bodde den grå åsnan Ior. Han var ofta lite nedstämd, föredrog att stå för sig själv och tänka på viktiga saker, ibland bara sucka. En morgon, när solen kämpade för att tränga igenom träden, stod Ior vid bäcken. Han hade precis ätit sin frukost – några tistlar – och kände sig mer melankolisk än vanligt. Något kändes fel, något saknades. Han sträckte sig bakåt... men där var ingenting! Bara tomma luften. Iors svans var borta! Han vände sig och sökte under stenar och bland buskar. Men svansen var spårlöst försvunnen. En svans är viktig för en åsna, inte bara för att vifta bort flugor, utan en del av vem man är! Ior kände sig ensam och ofullständig. Han suckade djupt, så löven på marken nästan rörde sig. Just då kom Nalle Puh vandrande. Han var sugen på ett äventyr, eller åtminstone en pratstund. Han såg Ior stå där, och det var tydligt att något var fel. Den där lilla tofsiga saken som alltid brukade hänga där, fastsatt med en liten nål, saknades. "God morgon, Ior", sa Nalle Puh. "Varför ser du så olycklig ut?" Ior vände sig långsamt om. Hans ansikte var ännu sorgsnare. "God morgon, Puh", svarade Ior med en röst lika grå som hans egen päls. "Jag har tappat min svans. Den är borta." Nalle Puh blinkade med ögonen. "Tappat din svans? Men Ior, hur kan man tappa sin svans? Den sitter ju fast!" "Jag vet inte", sa Ior. "Den var där igår, nu är den borta. En vacker svans var det, med en fin rosett. Nu har jag ingen svans att vifta med. Vad ska de andra djuren säga? En åsna utan svans är ju knappast en riktig åsna." Puh, som alltid ville vara en god vän, satte sig ner. "Åh, Ior, det är hemskt. En åsna utan svans är... otänkbart. Vi måste hitta den!" Ior tittade skeptiskt på Puh. "Hitta den? Tror du det? Jag har letat i timmar. Den är borta, Puh. Borta för alltid, och jag kommer aldrig att känna mig hel igen." Men Nalle Puh gav inte upp lätt. "Vi ska hitta den, Ior. Jag lovar dig. Kanske har den rullat iväg? Eller gömt sig?" Ior skakade på huvudet. "Mina svansar leker inte kurragömma, Puh. De bara är. Nu är den inte. Den har säkert blåst bort, eller blivit uppäten av en Heffaklump." Puh kliade sig i huvudet. "Hmm, om jag vore en svans som ramlat av, vart skulle jag då ta vägen?" "Jag vet vem som kan hjälpa oss med det här mysteriet", sa Puh plötsligt. "Christoffer Robin! Han är alltid så klok och vet hur man löser problem. Han är säkert den bästa detektiven!" Ior svarade inte, men hans sorgsna blick följde Puh när han reste sig. Kanske fanns det en liten chans. Nalle Puh vinkade. "Jag är snart tillbaka! Stanna här så du inte missar din svans om den skulle komma tillbaka!" Och så travade Nalle Puh iväg, bestämd. Han visste att han måste hitta Christoffer Robin så fort som möjligt. För en god vän hjälper alltid till, särskilt när ens svans är borta. Han visste att Christoffer Robin skulle ha en plan. Han har alltid en plan.
Svansen hittas hos Uggla
Nalle Puh skyndade sig genom Sjumilaskogen, tänkandes på stackars Ior och hans försvunna svans. Det var en viktig uppgift att hjälpa sin vän. Snart kom han fram till sandgropen där Christoffer Robin satt. "Christoffer Robin!" ropade Puh, andfådd. "Jag har dåliga nyheter! Mycket dåliga nyheter!" Christoffer Robin, som just hade betraktat en skalbagge, lyfte blicken. "Vad är det, Puh?" Puh berättade om Ior och den borta svansen, hur Ior hade letat överallt och var så ledsen. Christoffer Robin lyssnade noga. "En svans borta?" Christoffer Robin funderade. "Det är allvarligt. Var skulle den kunna vara? Jag vet! Vi måste fråga Uggla! Uggla vet nästan allt." Nalle Puh tyckte det var en utmärkt idé, för Uggla var så klok. De gav sig av mot Ugglas hus. Puh kände sig genast lite lättare till mods med Christoffer Robin vid sin sida. Snart kom de fram till Ugglas stora, bekväma hus uppe i det högsta trädet. Uggla var just i färd med att putsa sina glasögon när han hörde knackningen. "Vem där?" ropade Uggla. "Kom in, om ni har goda nyheter! Annars kom in ändå, jag har alltid tid för en god vän." Christoffer Robin öppnade dörren. Uggla, som nu hade satt på sig glasögonen, såg dem med sina stora, runda ögon. "Aha, Christoffer Robin och Nalle Puh! Vad för er hit?" Christoffer Robin förklarade tålmodigt situationen. "Uggla, Ior har tappat sin svans, och han är så ledsen. Vi har letat överallt. Har du kanske sett något?" Uggla sträckte på sig, puffade upp sina fjädrar och såg mycket viktig ut. "En svans, säger ni? En viktig del av en åsna. Utan den är han inte riktigt hel. Detta är ett mysterium av största dignitet!" Han promenerade fram och tillbaka, som om han tänkte väldigt djupt. Plötsligt stannade Uggla. Hans ögon blixtrade till bakom glasögonen. "Vänta lite! Jag tror jag har lösningen!" Han såg sig omkring i sitt rum, fullt av böcker och konstiga saker. "Följ med mig!" sade Uggla, och ledde dem till en annan del av sitt hus. Han pekade stolt på en liten, finurlig anordning som hängde vid dörren. "Se här!" Nalle Puh och Christoffer Robin tittade. Och där, som en alldeles utmärkt dörrklapp, hängde Iors svans! Den hade en snodd runt sig och dinglade glatt varje gång dörren öppnades. "Men... men det är ju Iors svans!" utbrast Nalle Puh, helt förvirrad. Uggla nickade nöjt. "Ja, visst är det? Jag hittade den i skogen för några dagar sedan. Den var lite trådig och grå, och jag tyckte den var så fin och användbar! Jag har letat länge efter en lämplig dörrklapp. Och vilken utmärkt dörrklapp det är! Den har en sådan härlig sving!" Uggla demonstrerade genom att öppna och stänga dörren, så att svansen svingade. Christoffer Robin log. "Uggla, det är Iors svans. Han har letat efter den överallt." "Åhå!" sade Uggla, som om det var den mest självklara saken i världen. "Är det Iors svans? Nåja, i så fall måste han naturligtvis få tillbaka den. En åsna kan ju inte vara utan sin svans, eller hur? Det skulle vara helt absurt!" Christoffer Robin tog försiktigt ner svansen från kroken. Den var lite dammig, men hel och ren. "Tack, Uggla," sade Christoffer Robin. "Du är verkligen en god vän." Uggla bugade djupt. "Jag är alltid redo att hjälpa mina vänner i Nalle Puhs skog. Ett mysterium löst, tack vare min skarpsinnighet!" Nalle Puh tackade Uggla med en stor kram. Sedan skyndade han och Christoffer Robin iväg med svansen i högsta hugg. De sprang glada tillbaka genom skogen för att hitta Ior. De hittade Ior vid floden, fortfarande lika deppig, med blicken fäst på vattnet. "Ior!" ropade Christoffer Robin. "Vi har din svans!" Ior vände sig långsamt om. "Min svans? Åh, Christoffer Robin, ni skämtar nog. Min svans är för alltid borta. Allt är bara grått och trist." Men när Christoffer Robin höll upp den lilla, gråa svansen, lyste en liten glimt av hopp upp i Iors ögon. "Är det verkligen...?" viskade han. "Ja, det är den!" sade Nalle Puh glatt. "Uggla hade den som dörrklapp!" Ior kunde knappt tro det. Christoffer Robin hjälpte honom försiktigt att fästa svansen igen. Till slut satt den där den skulle, dinglande glatt bakom Ior. Ior vickade lite på rumpan. Han kände sig annorlunda. Han kände sig... hel. "Min svans!" muttrade han. "Den är tillbaka! Jag trodde aldrig jag skulle få se den igen. Ja, kanske är världen inte så grå trots allt. Inte just idag, i alla fall." Han vickade på svansen igen, och det kändes så rätt. Nalle Puh log. Det var en underbar känsla att ha hjälpt sin vän. Och Christoffer Robin var glad över att ha löst mysteriet. Det var en bra dag i Sjumilaskogen.
Jakten på Heffaklumpen
En solig dag i Sjumilaskogen var Nalle Puh och hans bästa vän, den lilla Nasse, ute på promenad. Puh nynnade en melodi om honung, som han ofta gjorde när han var glad och hungrig. Nasse, som var en liten gris med ett stort, men lätt oroligt, hjärta, tittade sig nervöst omkring. 'Puh,' sa Nasse plötsligt, 'har du hört talas om... Heffaklumpen?' Nasse rös till. Nalle Puh rynkade pannan. 'Heffaklumpen? Christoffer Robin nämnde dem en gång. Väldigt stora och... ganska läskiga?' 'Väldigt läskiga!' instämde Nasse. 'De har långa snablar och tar allt som luktar gott! Och de låter som ett åskväder när de går!' Nalle Puh, som inte var rädd länge när det fanns ett problem att lösa, funderade. 'Om de tar saker, kanske vi borde... försöka fånga en?' Nasse tappade hakan. 'Fånga en Heffaklump?! De är ju så farliga!' 'Ja, men tänk om vi fångar den! Då kan den inte ta mer honung... eller skrämma dig längre, Nasse.' Puh försökte låta modig. 'Men hur fångar man en Heffaklump, Puh?' frågade Nasse. Nalle Puh lyste upp. 'Med en fälla! Och vad gillar Heffaklumpen mest, Nasse?' 'Honung?' svarade Nasse. 'Precis!' Puh klappade händerna. 'Vi gräver en stor, djup grop och sätter en stor burk honung i botten!' Så Nalle Puh och Nasse började genast arbeta. De hittade en perfekt glänta och grävde en grop med små spadar och en pinne. Den skulle vara jättedjup så ingen Heffaklump kunde klättra ur. 'Perfekt!' ropade Puh när gropen var klar. 'Nu är det dags för betet!' Han sprang hem och kom tillbaka med sin allra största burk honung, som han försiktigt satte i botten av gropen. Honungen glittrade gyllene. 'Nu är det bara att vänta,' sa Puh. 'Vi måste gömma oss.' De gömde sig bakom en stor buske. Solen började sänka sig och skymningen kom smygande. Små fåglar kvittrade en sista sång och sedan blev det tyst. Nasse, lättskrämd som han var, kurade ihop sig bredvid Nalle Puh. Han tyckte det var otroligt läskigt att vänta. 'Puh,' viskade Nasse, 'tror du den kommer snart?' Nalle Puh svarade inte. Han hade, som han ofta gjorde när han väntade eller funderade djupt, somnat. Nasse satt alldeles stilla och lyssnade. Varje litet ljud i skogen lät som en stor, tung Heffaklump som närmade sig. Till sist blev även Nasse så trött att han slumrade till. När solen började stiga nästa morgon, vaknade Nasse med ett ryck. Han tittade mot gropen. Där! I gropen! Där var något! Något stort, täckt av honung, och det lät som om det gnällde lite. 'Åh, nej! Åh, kära nån!' Nasse blev alldeles stel av skräck. Han hade fångat en Heffaklump! Och den såg ut att vara mycket arg och väldigt kladdig! Med ett litet gnäll och ett skrik sprang Nasse iväg så fort hans små ben kunde bära honom. Han måste hämta hjälp! Han sprang genom skogen tills han kom fram till Christoffer Robins hus. Han bankade på dörren. 'Christoffer Robin! Christoffer Robin! Vi har fångat en! En Heffaklump!' Christoffer Robin, som just ätit frukost, öppnade dörren. 'En Heffaklump, Nasse? Var?' 'I gropen! Med honungen! Den är alldeles kladdig och den gnäller!' Nasse försökte dra Christoffer Robin i handen. Christoffer Robin, en klok pojke, förstod att något hänt. Han följde med Nasse tillbaka till gläntan. Nasse vågade bara titta fram bakom en buske. 'Är du säker på att det är en Heffaklump, Nasse?' frågade Christoffer Robin. 'Ja, ja! Titta!' Nasse pekade med en skakig tass. Christoffer Robin tittade ner i gropen. Han kunde inte låta bli att le. Och sedan började han skratta. För där, i botten av gropen, alldeles insmord i honung från topp till tå, satt Nalle Puh! Han såg ut som en stor, gyllene nallekaramell. Nalle Puh hade vaknat, känt doften av honung, och ramlat ner i sin egen fälla! Han satt där och försökte slicka i sig honungen och gnällde lite när han inte kunde nå allt. 'Det är ju Nalle Puh!' utbrast Christoffer Robin. Nasse blinkade. 'Nalle Puh? Inte... en Heffaklump?' Nalle Puh tittade upp, ansiktet täckt av klibbig sötma. 'Åh, hej Christoffer Robin! Och hej Nasse! Jag tror jag har fastnat lite här.' Nasse kände en enorm lättnad skölja över sig. Det var inte en Heffaklump! Bara hans bästa vän som älskade honung lite för mycket. Han började skratta han också. Christoffer Robin hjälpte Nalle Puh att klättra upp ur gropen. Det var ett ganska kladdigt jobb. 'Jag antar att Heffaklumpen inte gillar honung så mycket som Nalle Puh gör,' sa Christoffer Robin. Nalle Puh slickade sig runt munnen. 'Tja, den missar verkligen något gott.' De gick hemåt, skrattande åt Nalle Puhs äventyr. Nasse kände sig så glad och lättad. Kanske var Heffaklumpen bara något som fanns i fantasin, men honungen var i alla fall på riktigt! Och Nalle Puh var den allra bästa honungsälskaren i hela Sjumilaskogen.
Avslutning
Tack för att ni lyssnat på äventyren med Nalle Puh! Vi hoppas ni har haft det lika mysigt som Nalle Puh med sin honung. Berätta gärna för Sonacasts om era tankar. Kanske har ni egna spännande historier att berätta, eller nya, fantasifulla vänner att hitta på? Glöm inte att fortsätta drömma och leka i er egen magiska värld. Tills nästa gång vi ses, ha en alldeles, alldeles underbar dag, fylld med glädje och bus!
