Berättelse
Heidi
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad som händer när en liten flicka med ett hjärta fullt av solsken möter en klok uggla och en busig fjällget som kan prata? Föreställ dig en plats där bergstopparna nuddar molnen, och där varje blomma viskar en hemlighet. Idag ska vi följa lilla Heidi på ett magiskt äventyr högt uppe i Alperna. Hon ska få träffa sin morfar, upptäcka nya vänner och lära sig om vänskap och mod. Gör dig redo för en berättelse fylld av glädje, skratt och en aning förtrollning. Välkommen till Heidis underbara värld!
Heidi anländer till Alperna
Och så började Heidis spännande resa uppför de höga, gröna bergen. Med varje steg hon tog kände hon den friska, svala luften mot kinderna. Fjällblommorna vinkade glatt till henne, och små, snabba fjällgetter kikade fram bakom stenar. Långt där uppe, nästan uppe bland molnen, låg morfars lilla stuga. Den såg ut som en pepparkaksstuga, med ett brunt tak och små, mysiga fönster. Heidi skyndade de sista stegen, hjärtat dunkade av förväntan. Och där stod han! Morfar, med ett långt vitt skägg och vänliga ögon som glittrade som fjällbäckar. Han var stor och stark, men hans röst var mjuk som en sommardag. Heidi kramade honom hårt. Hon visste genast att hon skulle älska att bo här. Bergen sjöng en välkomstsång, och solen sken varmt över deras nya hem. Ett magiskt äventyr hade just börjat!
Livet med Morfar och Peter
Morgnarna i bergen var alltid de vackraste. Solen kikade fram över de höga topparna, och Heidi vaknade alltid glad i den lilla, mysiga stugan. Hennes morfar, med sitt långa vita skägg, hade gjort en liten säng till henne av mjukt hö. Det doftade gott av gräs och ren luft. Varje dag var ett nytt äventyr! Efter frukost med färskt getmjölk och nybakat bröd, var det dags att ge sig ut. Heidi älskade att följa med sin morfar när han tog hand om de lekfulla getterna. Hon gav dem namn som "Hoppsan" och "Sprattel", och de verkade förstå varje ord hon sa. Snart mötte hon Peter, den unga herden som vallade getterna på de gröna ängarna. Peter var en kille med rufsigt hår och alltid ett glatt skratt. Tillsammans med Heidi sprang han bland blommorna, lyssnade på fåglarnas sånger och letade efter små, glittrande stenar i bäcken. De blev snabbt bästa vänner. Getterna var också deras vänner. De brukade berätta hemligheter för Heidi med små bräkanden, och hon förstod precis vad de menade. Kanske berättade de om den godaste klöverfläcken, eller om ett litet moln som såg ut som en fluffig kanin. Bergen var en stor lekplats, full av magi och skratt. På kvällarna, när solen färgade himlen rosa och orange, satt Heidi och morfar utanför stugan. Han berättade gamla sagor om bergens andar och stjärnorna som var små diamanter på himlen. Heidi kände sig så älskad och trygg. Livet i Alperna var en dröm som blivit sann.
Resan till Frankfurt
Men en dag, när vårsolen precis började smälta bort den sista snön från bergstopparna, hände något oväntat. En kvinna kom vandrande uppför stigen, klädd i fina stadskläder som inte alls passade bland bergens grönska. Det var Heidis moster Dete! Hon hade inte synts till på länge. Heidi blev först glad, men moster Dete hade en allvarlig blick. Hon hade kommit för att ta med Heidi till en stor, stor stad som hette Frankfurt. Moster Dete förklarade för morfar att hon hade hittat en fin plats för Heidi. En rik familj behövde en liten flicka att vara sällskap åt deras egen dotter, Klara, som satt i rullstol. Morfar blev tyst. Han ville inte att Heidi skulle åka. Heidi ville inte heller. Hennes hjärta gjorde ont bara vid tanken på att lämna de höga bergen, de glada getterna och sin älskade morfar. Men moster Dete var bestämd. Hon sa att det var för Heidis eget bästa, att hon skulle få lära sig så mycket nytt i staden. Med tårar i ögonen kramade Heidi sin morfar hårt, hårt. Hon kramade också Peter och gav getterna en sista klapp. Bergsvinden viskade farväl när hon gick. Att lämna sitt älskade hem kändes som att lämna en del av sig själv kvar på berget. Resan till Frankfurt var lång och annorlunda. Först gick de till fots nerför berget, sedan satt de på en vagn som drogs av en häst, och till sist fick Heidi åka med något hon aldrig sett förut – ett stort, bullrigt tåg! Det susade fram över landskapet, snabbare än en springande get. Heidi tittade ut genom fönstret. Bergen blev mindre och mindre, tills de försvann helt. Istället såg hon stora fält, sedan hus, och så fler och fler hus. När de kom fram till Frankfurt var det som att kliva in i en helt ny värld. Luften luktade annorlunda, inte av granbarr och frisk alpluft, utan av rök och många människor. Husen var så höga att de nästan nuddade molnen, och gatorna var fulla av människor och vagnar som rörde sig i en strid ström. Det var så mycket ljud! Ett konstant sorl av röster, klapprande hovar och dundrande vagnar. Heidis små öron var inte vana vid så mycket buller. Hon kände sig så liten i den stora staden. Inte som en fri fågel i bergen längre, utan mer som en liten, liten myra i en jättestor stack. Allt var grått och stängt. Inga öppna ytor, inga doftande blommor, inga lekfulla fjärilar som dansade i luften. Hon längtade redan efter att känna solen på kinden och höra Peters flöjt bland bergstopparna. Moster Dete tog Heidi till ett stort, elegant hus. Det var familjen Sesemanns hem. Fru Sesemann var inte hemma, men den stränga fröken Rottenmeier mötte dem i dörren. Fröken Rottenmeier var husföreståndarinnan och hon hade mycket bestämda regler för allting. Hon tittade på Heidi från topp till tå med en skeptisk blick. Heidi, som var van vid att springa barfota och ha rufsigt hår, kände sig plötsligt väldigt annorlunda och lite smutsig. Fröken Rottenmeier sa att Heidi måste lära sig stadens seder, hur man skulle sitta, hur man skulle prata, och hur man skulle vara tyst. Det lät så komplicerat! Heidi ville bara springa ut och utforska, men det fanns ingenstans att springa. Huset var fullt av mörka möbler och tunga gardiner. Ingenstans såg hon ett berg, en get eller ens en liten blomma. Frankfurt var så olikt hennes älskade Alper. Vad skulle Heidi göra i denna nya, främmande värld? Hur skulle hon kunna vara glad utan sina berg och sin morfar? Hon kände sig ensam, trots att hon var omgiven av så många nya saker.
Heidi möter Klara i staden
Frankfurt var verkligen annorlunda. Luften luktade inte av tall och frisk bergvind, utan av rök och många människor. Husen var så höga att det kändes som om de nuddade molnen, och gatorna var fulla av vagnar och hästar. Heidi kände sig så liten i denna stora, bullriga stad. Hon bodde i ett stort, fint hus, men det var inte alls som morfars lilla stuga. Här fanns så många rum, och varje rum var fyllt med möbler och saker som glänste. Det var så tyst därinne, nästan för tyst för en flicka som var van vid att höra getternas klockor och fåglarnas sång. I huset bodde också en sträng kvinna som hette Fräulein Rottenmeier. Fräulein Rottenmeier hade många regler, riktigt många! Man fick inte springa i korridorerna, man skulle äta fint med bestick, och man skulle svara artigt på alla frågor. Heidi, som var van vid att springa vilt och fritt, tyckte det var väldigt svårt att komma ihåg alla dessa regler. Hon kände sig lite som en liten fågel i en bur. Men så, en dag, fick Heidi äntligen träffa flickan som hon skulle vara sällskap åt. Hennes namn var Klara Sesemann. Klara var en söt flicka med vänliga ögon och långt, brunt hår. Hon satt i en vacker rullstol, för hon kunde inte gå själv. Hon hade varit sjuk i många år och hennes ben var svaga. Klara var ofta ensam, och därför ville hennes pappa att Heidi skulle komma och bo hos dem. När Heidi såg Klara, försvann hennes rädsla och ensamhet lite grann. Klara log så vänligt mot henne. ”Hej”, sa Klara med en mjuk röst. ”Mitt namn är Klara. Vad heter du?” ”Heidi”, svarade Heidi, lite blygt först. Och så började de prata. Heidi berättade om sina älskade berg, om Alperna med de höga topparna som sträckte sig mot himlen, om de gröna ängarna fulla av blommor i alla regnbågens färger. Hon berättade om de busiga getterna, om den lilla Peter, och om sin snälla morfar som bodde i stugan. Hon berättade om solen som värmde hennes ansikte, och om vinden som viskade hemligheter i hennes öra när hon lekte på ängarna. Klara lyssnade med stora ögon. Hon hade aldrig hört sådana historier förut. Hennes värld var de fina rummen i Frankfurt, med böcker och lekar, men nu fick hon höra om en helt annan värld, en värld full av frisk luft och äventyr. Heidi beskrev hur fjärilarna dansade runt henne, hur hon plockade vilda jordgubbar och hur hon sov under stjärnorna. Heidis berättelser fick Klara att glömma sin sjukdom för en stund. Hon började skratta! Heidi hade en sådan livlig fantasi och ett sådant glatt sätt att berätta på. Hon använde ord som fick Klara att nästan kunna känna den kalla snön under fötterna, eller den varma solen på kinden. Fräulein Rottenmeier tyckte inte alltid om Heidis ”vilda” sätt. Hon tyckte att Heidi var för bullrig och att hennes berättelser var för fantasifulla. Men Klara älskade dem. Hon kände sig aldrig ensam när Heidi var där. Heidi var som en liten solstråle som lyste upp Klaras annars så tysta och stilla dagar. De blev vänner, mycket snabbt. Heidi visade Klara hur man såg på molnen och hittade figurer där, och hur man kunde låtsas att städskåpet var en hemlig grotta. Men trots den nya vänskapen med Klara, kunde Heidi inte sluta tänka på Alperna, på sin morfar och på Peter. Hennes hjärta längtade hem. Men hon visste att hon var tvungen att stanna för Klaras skull. För Klara behövde Heidis berättelser och Heidis glada skratt. Och Klara, hon behövde en vän som Heidi, som kunde visa henne världen utanför fönstret, även om det bara var genom berättelser. Deras vänskap växte sig starkare varje dag, som en liten blomma som spirar i en storstad.
Hemlängtan och återkomsten
Heidi älskade sin vän Klara, och deras dagar i den stora staden var fyllda av skratt och spännande upptäckter, särskilt när Klaras snälla farmor, Grandmamma, kom på besök. Grandmamma läste högt ur böcker med de mest fantastiska historier, och hennes ögon tindrade alltid lika vänligt. Men trots all glädje, trots de vackra kläderna och de goda kakorna, började något litet, litet frö av sorg växa i Heidis hjärta. Varje kväll, när hon låg i sin mjuka säng, tänkte hon på sin morfar. Hon tänkte på den friska bergsluften som doftade av tall och blommande ängar. Hon saknade getterna, Björk och Lilla Björk, som brukade putta på henne med sina mjuka mule för att få en gosig klapp. Och hon saknade Peter, som sprang runt på ängarna med sina får och berättade roliga historier. Staden var så annorlunda. Här fanns inga höga bergstoppar att klättra på, inga bäckar att plaska i, och himlen var ofta lite gråare, täckt av hus och skorstenar istället för att vara stor och öppen. Heidis ögon, som en gång tindrade av bus och äventyr, blev allt oftare lite dimmiga. Hon åt inte lika mycket som förut, och hennes kinder, som en gång var så rosiga av bergsluften, blev lite bleka. Hon försökte dölja det, för hon ville inte göra Klara ledsen. Men känslan av att längta hem blev starkare och starkare, som en liten osynlig magnet som drog i hennes hjärta, tillbaka till bergen. En dag när Grandmamma var på besök, och de satt och drack te, märkte hon hur Heidi smög undan en kaka istället för att äta den. Grandmamma hade sett många barn under sitt långa liv och förstod sig på hjärtan som längtade. Hon lade en mjuk hand på Heidis arm. Hon lade en mjuk hand på Heidis arm. "Min lilla Heidi," sa Grandmamma, "berätta för mig vad det är som tynger ditt lilla hjärta." Heidi tittade upp, hennes ögon var fulla av tårar som glittrade som små daggdroppar. "Jag... jag saknar morfar," sade hon till slut, knappt hörbart. "Jag saknar bergen, och getterna, och Peter, och den friska luften som doftar så gott." Hon beskrev hur staden var så stor, och bullrig, och att hon kände sig så ensam ibland, trots att Klara var så snäll. Hon saknade att se solen gå upp över bergstopparna varje morgon, och att höra bäckens porlande. Hon saknade de höga träden och de gröna ängarna som sträckte ut sig så långt ögat kunde nå. Allt var bara annorlunda, och inte på det där trygga, varma sättet hon kände igen. Hon ville så gärna vara hemma igen, där hennes hjärta sjöng. Grandmamma lyssnade tålmodigt, och hennes egna ögon fylldes med förståelse. Hon visste att inget guld eller ingen lyx i världen kunde ersätta hemlängtan i ett barns själ. Hon kramade Heidi mjukt och lovade att allt skulle bli bra. "Var inte ledsen, mitt barn," sa Grandmamma, "vi ska nog hitta en lösning." Senare den kvällen, talade Grandmamma med Klaras pappa, Herr Sesemann. Hon förklarade hur viktig bergen var för Heidi, och hur ett barn måste få vara där dess hjärta känner sig hemma. Herr Sesemann var en vänlig man, men han blev lite ledsen vid tanken på att Heidi skulle åka. Klara, som lyssnade med stora ögon, började gråta tysta tårar när hon hörde nyheten. "Åh, Heidi," snyftade Klara, "kommer du att lämna mig? Kommer vi aldrig mer att leka tillsammans?" Heidi kramade sin vän hårt. "Jag vill inte lämna dig, Klara, men jag måste hem till morfar. Bergen ropar på mig. Men jag lovar att jag ska tänka på dig varje dag! Kanske kan du komma och hälsa på mig i bergen en dag?" Klaras ögon lyste upp en aning vid tanken. Och så bestämdes det. Heidi skulle få åka hem till sina älskade berg. Dagarna fram till avresan var fyllda av blandade känslor. Klara hjälpte Heidi att packa, och lade ner en liten vacker bok med bilder av staden som en present. "Så du inte glömmer mig," sa Klara. Heidi lovade att aldrig glömma sin vän. De utbytte kramar och löften om att skriva brev. Resan tillbaka var lång, men varje kilometer närmare bergen fick Heidis hjärta att hoppa av glädje. Hon såg ut genom tågfönstret, och plötsligt, där i fjärran, såg hon dem! De majestätiska bergstopparna, som hälsade henne välkommen hem. Hennes ögon fylldes återigen av glädje och bus. När tåget äntligen stannade, sprang hon ut på perrongen och andades in den klara bergsluften. Åh, vilken underbar doft av tall och fräscht gräs! Efter en kort resa med en skumpig vagn, som hon mindes så väl, kom hon äntligen fram till morfars lilla stuga. Och där stod han! Morfar! Hans ansikte sprack upp i ett stort leende när han såg sin lilla flicka. "Heidi!" ropade han, och kramade henne så hårt att hon nästan tappade andan. Getterna, Björk och Lilla Björk, kom springande med sina små klockor som pinglade glatt, och Peter kom också, vinkande från ängen. Det var som om hon aldrig hade varit borta. Solen sken varmt, luften var fylld av doften av alger och vilda blommor, och bina surrade bland ängsblommorna. Heidi sprang uppför den lilla stigen, hennes fötter kändes lätta och fria. Hon klappade getterna, som genast puttade på henne med sina mjuka mular, precis som hon mindes. Peter berättade genast om alla nya äventyr han hade varit med om med fåren. På kvällen, när hon låg i sin egen lilla säng under takbjälkarna, kände Heidi en lycka som var så stor att den nästan sprängde hennes bröst. Hon var hemma. Hon var äntligen hemma, där hon hörde hemma. Hon somnade med ett leende, drömmande om bergen och den blå himlen, men också med en liten tanke på sin vän Klara i den stora staden.
Klaras besök i bergen
Heidi vaknade varje morgon med solen, glad över att vara hemma igen. Men en liten tanke flög ofta iväg, till hennes kära vän Klara i den stora staden. Hon saknade Klara. Hon skrev långa brev till Klara, fulla av berättelser om de busiga getterna, de vilda blommorna som målade berget i regnbågens färger, och den friska bergsluften. ”Åh, Klara,” skrev hon, ”om du bara kunde komma hit! Här är så vackert! Du skulle älska murmeldjuren, och morfar bakar det godaste brödet!” En dag, ett tjockt brev kom med posten från Frankfurt. Heidis hjärta bultade hårt. Klara skulle komma! Hennes mormor hade sagt ja, och Heidi dansade runt stugan av glädje. Morfar log, och Peter tänkte att det kanske ändå skulle bli roligt. Några veckor senare, en strålande solig dag, kom en stor, svart vagn. Heidi visste genast vem som var inuti! Hon sprang nedför sluttningen för att möta dem. Ur vagnen lyftes Klara, lite blek och trött. Hennes mormor var också med, och fröken Rottenmeier, som såg sig oroligt omkring. Men när Klara såg Heidis glada ansikte, lyste hon upp som en liten stjärna. ”Heidi!” viskade hon. ”Klara! Välkommen till bergen!” ropade Heidi, och kramade sin vän hårt. Allt var så annorlunda för Klara. Luften var klar och kall. Stugan var liten och enkel, men hon kände genast värmen från elden och doften av nylagat bröd. Morfar hade förberett en egen liten säng åt Klara, med mjuk madrass och ullfilt, bredvid Heidis säng. De första dagarna var Klara trött. Hon satt mest stilla i sin rullstol och såg getterna komma hem på kvällen, med sina små pinglor som klirrade. Klara tyckte de såg lite läskiga ut med sina horn! ”Oroa dig inte,” sa Heidi, ”de är snälla!” Peter tittade misstänksamt på den tysta flickan i rullstolen. Han var inte van vid sådana fina damer. Men dag för dag, började den friska bergsluften göra underverk. Solen sken varje dag, och Heidi tog Klara till de finaste platserna. Hon visade henne de små, blå klockblommorna som gungade i vinden, och de höga granarna som luktade så gott. Hon berättade om ekorrarna och bina som surrade bland blommorna. Klara, som bara sett träd i parker, blev helt fascinerad. Hon andades in den rena luften, och hennes kinder började få en rosig färg. Hennes ögon glittrade mer och mer, och hon skrattade oftare åt Heidis busiga påhitt. En solig eftermiddag, satt de två flickorna på en stor, varm sten, högt uppe på berget. Peter kom med getterna. Heidi pekade på en fjäril med vingar som små smycken. ”Titta Klara, vilken vacker fjäril!” Klara sträckte ut en hand, men den flög glatt iväg. Morfar kom ut med en skål nyplockade, röda jordgubbar. ”Vem vill ha jordgubbar?” frågade han, med en röst som var så trygg och lugn som bergen själva. Klara ville så gärna ta en jordgubbe själv. Hon tittade på Heidis pigga ansikte och sedan på morfars snälla ögon. Hon försökte, med Heidis hjälp, att resa sig upp en liten bit från rullstolen. Hennes ben kändes fortfarande svaga, men inte lika tunga som förut. Hon höll sig i Heidis arm. Ett litet darrande steg. Sedan ett till. ”Jag känner… jag känner mina fötter! Jag känner marken under dem!” sa Klara, och hennes röst var fylld av överraskning och glädje. Heidi kramade henne hårt. Morfar nickade, hans ögon glittrade. Det var ett litet steg för Klara, men ett stort tecken på att något fantastiskt var på väg att hända. Bergen hade viskat sin magi, och Klara lyssnade. Hon visste att hennes besök här skulle förändra allt.
Klaras mirakel och det lyckliga slutet
Morgonen efter vaknade Klara med en känsla hon inte känt på länge. Hela hennes kropp kändes lättare, som om bergens friska vind hade blåst bort all trötthet. Solen strålade in genom fönstret och målade dansande fläckar på trägolvet. Heidi hoppade upp och frågade: "Hur mår du idag, Klara?" Klara log. "Jag känner mig... annorlunda, Heidi. Starkare." Heidi hjälpte Klara ut i gräset igen. Doften av vilda blommor och den varma solen omslöt dem. Heidi pekade mot en fjäril som flaxade förbi. "Titta, Klara! Den är så vacker! Vill du inte försöka stå upp och känna gräset under dina fötter?" Klara tvekade. Hon hade försökt så många gånger förut, utan framgång. Men här, med Heidi vid sin sida, och med bergen som viskade uppmuntran, kändes det annorlunda. Hon tog ett djupt andetag och tog tag i Heidis hand. Morfar, som satt i närheten och täljde på en liten träfigur, tittade upp. Han hade lagt märke till Klaras glittrande ögon och den nya styrkan i hennes röst. Med Heidis hjälp, och med all sin vilja, tryckte Klara fötterna mot marken. Först vinglade hon. Hennes ben kändes som gelé. Men Heidi höll henne stadigt. Klara tog ett steg, sen ett till. Det var svårt! Men hon ville så gärna. Hon ville känna sig fri, som Heidi. Hon ville dansa med fjärilarna. Hon ville plocka en blomma själv. Heidi sa: "Kom igen, Klara! Ett litet steg till! Du klarar det!" Och så, plötsligt, släppte Klara Heidis hand. Hon stod där, alldeles själv! En sekund, två sekunder. Sedan tog hon ett litet, osäkert steg framåt. Och ett till! Hennes ögon fylldes av tårar, men det var glädjetårar. Hon hade gjort det! Hon gick! Heidi klappade händerna. Morfar tappade nästan sin träfigur. "Mirakel!" mumlade han. Peter, som precis kommit med getterna, stannade som förstenad. Han hade aldrig trott att Klara skulle kunna gå. Han hade retat henne för hennes rullstol, men nu kände han sig lite skamsen. Han såg hur Klara skrattade, ett äkta, hjärtligt skratt som ekade mellan bergen. Från den dagen blev Klara starkare och starkare. Varje morgon övade hon på att gå. Först med Heidis hjälp, sen med en käpp som Morfar täljt, och snart helt själv! Hon sprang inte, men hon kunde gå långa sträckor. Hon kunde gå med Heidi för att plocka blommor. Hon kunde följa med Morfar när han hämtade getterna. Hennes kinder fick en frisk, rosig färg och hennes ögon strålade. En dag kom Klaras pappa och mormor på besök. De hade saknat Klara så mycket och var förstås oroliga. När de kom uppför stigen, såg de en liten flicka stå vid dörren till morfars stuga. Hon vinkade! "Klara?" frågade pappa. Han trodde inte sina ögon. Klara sprang mot honom! Inte snabbt, men hon sprang! Hon kastade sig i hans armar. Pappa höll henne hårt, med tårar i ögonen. Mormor grät också av lycka. De kunde inte tro att deras lilla Klara, som de trott aldrig skulle kunna gå igen, nu sprang omkring i bergen. "Det är bergen," viskade Klara, "och Heidi. De har hjälpt mig." Klaras pappa var så tacksam mot Morfar och Heidi. Han insåg att den friska luften, den enkla maten, och framför allt Heidis kärlek och det fria livet i naturen, hade varit det bästa medicinen för Klara. Han lovade att Klara skulle få komma tillbaka till bergen varje sommar. Och så blev det. Klara kom tillbaka. Hon fortsatte att bli starkare och starkare. Hon och Heidi blev de bästa vännerna för alltid. Heidi fick nu gå i skolan i byn på vintrarna, och Morfar var inte ensam. Livet i bergen var fyllt av glädje och kärlek. Peter, som hade varit lite avundsjuk på Klara i början, blev nu en riktig vän. Han hjälpte Klara över svåra stenar och visade henne de bästa platserna att hitta vilda smultron. Även om han fortfarande tappade bort några getter ibland, var han nu en snällare och mer omtänksam pojke. Det var ett lyckligt slut för alla. Klara kunde springa och leka. Heidi hade sin morfar och sin bästa vän. Morfar hade inte bara Heidi, utan också den glada Klara som förde med sig liv och skratt till den lilla stugan. Bergen hade verkligen viskat sin magi, och den magin hade fyllt allas hjärtan med lycka. Och allt började med en liten flicka som hette Heidi, som lärde alla omkring sig vad det betyder att vara en sann vän och att älska naturen.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på Heidis äventyr! Var det inte härligt att få följa med henne upp bland bergen? Nu kan du berätta din egen historia, kanske om en ekorre som kan flyga, eller en flod som sjunger. Låt din fantasi flöda! Och om du vill berätta vad du tyckte om sagan, be en vuxen hjälpa dig att skicka ett meddelande till Sonacasts. Vi älskar att höra från dig. Tack igen, och ha en magisk dag!
