Berättelse
Grodprinsen
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad som händer när en prinsessa tappar sin allra käraste skatt i en djup, mörk brunn? Vad händer om en oväntad hjälte dyker upp ur vattnet, en grön liten groda med glittrande ögon? Idag ska vi dyka ner i en förtrollande saga om löften som måste hållas, om mod och om magiska förvandlingar. Följ med oss på ett äventyr där en prinsessa möter en mycket speciell groda. Vem vet vilka hemligheter brunnen och grodan ruvar på?
Prinsessan och den gyllene bollen
Vår berättelse börjar djupt inne i en förtrollad skog, alldeles i utkanten av ett stort, vackert slott. Där bodde en gång en ung prinsessa. Hon älskade att leka, och hennes allra käraste leksak var en liten, glänsande gyllene boll. Den var så vacker att den glittrade som en liten sol i hennes händer! Varje dag gick prinsessan ut till den gamla, kalla brunnen i slottsparken. Där satt hon på kanten, kastade upp sin gyllene boll högt, högt upp i luften och fångade den igen, om och om igen. Det var hennes favoritstund på dagen. Men en dag, just när hon skulle fånga den, slant bollen ur hennes små fingrar! Den rullade rakt ner i den djupa, mörka brunnen. Plums! Där försvann den, långt ner i vattnet. Prinsessan blev så ledsen att tårarna började trilla. Hennes älskade gyllene boll var borta!
Ett löfte till grodan
Men plötsligt hörde prinsessan en röst. Den lät som ett "Kvaak!" och sedan en vänlig fråga: "Varför gråter du så, lilla prinsessa?" Prinsessan tittade ner och där, på kanten av den gamla brunnen, satt en stor, grön groda med glittrande ögon. Hon blev förvånad, men också lite arg. "Åh, du äckliga groda!" utbrast hon. "Min gyllene boll har fallit ner i brunnen och jag kan inte få upp den!" Grodan kväkte då: "Gråt inte. Jag kan hjälpa dig få tillbaka din boll. Men vad får jag för det?" Prinsessan blev genast gladare. "Åh, kära groda! Vad du än vill ha! Mina pärlor, ädelstenar, min guldskål, till och med min krona!" Hon lovade allt, för hon ville så gärna ha sin boll igen. Grodan tittade på henne med sina stora ögon. "Jag vill inte ha dina pärlor, dina ädelstenar, eller din krona", sa grodan. "Jag vill att du ska älska mig, vara min vän, äta från din tallrik, dricka ur din bägare, och sova i din säng. Om du lovar mig det, så ska jag dyka ner och hämta din boll." Prinsessan tänkte "En groda? Vad pratar han om? Han bor ju i vattnet!" Men hon ville verkligen ha tillbaka sin boll. Så hon sa, "Ja! Ja, jag lovar dig allt du vill, bara du hämtar min gyllene boll!" Hon trodde inte att en groda kunde vara hennes vän på riktigt.
Vid kungens bord
Och grodan dök ner i det djupa vattnet. Prinsessan stod vid källkanten, ögonen stora. Det dröjde inte länge förrän grodan kom upp igen, plaskande, med den gyllene bollen balanserandes på huvudet! Den simmade lugnt mot henne och lade försiktigt bollen vid hennes fötter. Prinsessan blev så glad! Hon glömde bort sitt löfte, plockade upp bollen och sprang iväg mot slottet så snabbt hon kunde. Hon tänkte bara på att leka igen och brydde sig inte det minsta om den lilla grodan. Men grodan var inte dum. Den hade hört hennes löfte. Och den visste att ett löfte är ett löfte. Så den skuttade efter henne, sakta men säkert, hela vägen till det stora slottet där kungen och prinsessan bodde. Senare den kvällen, när prinsessan satt vid det stora middagsbordet med sin pappa, kungen, hördes det plötsligt ett ljud. Knack, knack, knack! En liten, men bestämd knackning mot slottsporten. Prinsessan hoppade till. Hennes hjärta bultade. Hon visste vem det var. Hon ville inte öppna dörren! Kungen tittade på henne, "Vad är det, mitt barn? Vem knackar så sent?" Prinsessan försökte låtsas som ingenting. "Åh, pappa, det är nog bara vinden," svarade hon, men hennes röst var lite darrig. Men så hördes knackningen igen, knack, knack, knack! Och sen hördes en liten röst som sa, "Öppna för mig, kungens dotter! Har du glömt vad du lovade mig vid den kalla källan?" Nu kunde prinsessan inte dölja det längre. Kungen såg på henne. "Prinsessa," sa han, "berätta för mig, vad har du lovat den där lilla rösten?" Prinsessan suckade djupt. Hon ville verkligen inte berätta. "Pappa," började hon, "när jag tappade min gyllene boll i källan, då sa den här grodan att den skulle hämta upp den. Och jag lovade att den skulle få bli min vän och äta från min tallrik." Hon rynkade på näsan vid tanken. "Men jag trodde ju inte den skulle komma på riktigt!" Kungen skakade på huvudet. "Vad du har lovat, det måste du hålla, mitt barn," sa han. "Gå och öppna dörren för grodan." Så prinsessan var tvungen att gå och öppna. Och där, utanför dörren, satt den lilla grodan och tittade upp på henne. Hon öppnade dörren precis tillräckligt för att den skulle kunna hoppa in. Grodan hoppade sedan in i slottet, över marmorgolvet, uppför de stora trapporna, och rakt fram till middagsbordet. Prinsessan satt där och åt, men hon kände sig inte alls hungrig längre. Grodan hoppade upp på hennes stol, och sen vidare upp på bordet, och till slut rakt upp på hennes tallrik! "Låt mig äta från din lilla, gyllene tallrik," sa grodan med sin lilla, kväkande röst. Prinsessan stirrade på grodan. Hon tyckte det var hemskt! Hon ville verkligen inte dela sin mat med en groda. Hon tittade på sin pappa, kungen, med en bönfallande blick. Men kungen bara nickade. "Min dotter," sa han, "kom ihåg ditt löfte. Man måste alltid hålla det man lovar. Särskilt när någon har hjälpt dig." Så, med en djup suck, plockade prinsessan upp en liten bit mat och lade den på grodans tallrik. Grodan åt upp maten med god aptit, medan prinsessan knappt rörde sin egen. Grodan verkade så nöjd, och prinsessan var så arg. När grodan hade ätit klart, sa den, "Jag har ätit mig mätt. Nu är jag trött. Jag vill sova i din mjuka, lilla säng." Prinsessan kunde inte tro sina öron! Först äta från hennes tallrik, och nu sova i hennes säng? Det var för mycket! Hon ville absolut inte ha en groda i sin säng. Men kungen tittade på henne igen, med samma vänliga men bestämda blick. Vad skulle hon göra nu?
En magisk förvandling
Prinsessan suckade djupt. Kungen hade ju sagt det – ett löfte är ett löfte. Hon kunde inte svika sin pappa, inte efter den blicken. Med en liten, motvillig hand sträckte hon sig fram mot den lilla gröna varelsen. Grodan, som om den förstått, hoppade glatt upp i hennes handflata. Hu, så kall och slemmig den kändes! Hon rös till lite, men bet ihop. Hon bar den lilla gröna varelsen försiktigt uppför den långa, vindlande trappan till sitt sovrum. Det var ett vackert rum, med silkesgardiner som böljade för vinden och en säng så mjuk att man kunde sjunka ner i den som i ett fluffigt moln. Prinsessan suckade djupt. Kungen hade ju sagt det – ett löfte är ett löfte. Hon kunde inte svika sin pappa, inte efter den blicken. Med en liten, motvillig hand sträckte hon sig fram mot den lilla gröna varelsen. Grodan, som om den förstått, hoppade glatt upp i hennes handflata. Hu, så kall och slemmig den kändes! Hon rös till lite, men bet ihop. Hon bar den lilla gröna varelsen försiktigt uppför den långa, vindlande trappan till sitt sovrum. Det var ett vackert rum, med silkesgardiner som böljade för vinden och en säng så mjuk att man kunde sjunka ner i den som i ett fluffigt moln. Hon satte ner grodan försiktigt på en liten sidenskammel bredvid sin säng. Den satt där, orörlig, med sina stora, glänsande ögon fästa på henne. Ett löfte är ett löfte, ekade kungens ord i hennes öron. Men detta? Att dela sin säng med en slemmig groda? Det kändes som ett grymt skämt. Hon betraktade den lilla amfibien. Dess gröna hud glänste i skenet från de levande ljusen som spred ett mjukt, guldgult sken i rummet. Den såg så liten och oskyldig ut, men tanken på att den skulle ligga bredvid henne... Hon kunde inte förmå sig till det. ”Jag... jag vet inte hur jag ska kunna göra detta,” mumlade hon, mer till sig själv än till grodan. Grodan blinkade långsamt, som om den förstod. En liten, nästan ljudlös kväkning hördes. Det var inte en krävande kväkning, utan mer som en försiktig påminnelse. Den lilla varelsen verkade inte hotfull, bara... tålmodig. Prinsessan gick fram till fönstret och drog undan de tunga sammetsgardinerna. Fullmånen lyste klart på den stjärnklara natthimlen, och dess silverstrålar föll in i rummet, badande allt i ett eteriskt ljus. Hon funderade. Hennes far hade alltid lärt henne vikten av att hålla sitt ord. En sann prinsessa var ärlig och hederlig. Att bryta ett löfte var otänkbart, särskilt ett som hade getts med kungligt sigill. Även om det löftet innebar att kyssa en groda. ”Okej, då,” sa hon, vände sig om och mötte grodans blick igen. ”Men bara en liten puss. Och sedan får du sova på skamlen.” Hon gick fram till grodan igen. Hennes hjärta bultade lite snabbare. Hon böjde sig ner, tvekade en sekund, kände en våg av avsky skölja över sig, men påminde sig själv om sin plikt. Hon slöt ögonen, spände läpparna och pressade dem hastigt mot grodans kalla, fuktiga nos. Det var över på ett ögonblick. En kort, klibbig känsla, sedan ryggade hon bakåt, torkade sig snabbt om munnen med handryggen och grimaserade. Men när hon öppnade ögonen igen, var grodan borta. Där, där den lilla amfibien nyss suttit, stod nu en hög, ståtlig figur. Rummet fylldes plötsligt av ett bländande guldskimrande ljus, så starkt att hon fick blinka. När ljuset mattades av, stod en man där. Han var klädd i finaste siden, med en kunglig mantel draperad över axlarna, och hans ögon var djupblå, som en klar sommarhimmel, fyllda med en mild, tacksam blick. Hans mörka hår föll mjukt mot hans panna, och ett varmt leende spred sig över hans läppar. Prinsessan stirrade på honom, hennes mun var öppen av ren chock. ”Vem... vem är du?” viskade hon, hennes röst knappt hörbar. Han böjde sig elegant i en djup bugning. ”Ers kungliga höghet,” sade han, hans röst mjuk och melodisk, ”jag är Prins Aurelian, från det Östra riket. Jag har varit förhäxad av en ond trollkarl och förvandlats till en groda. Endast en prinsessas kyss kunde bryta förbannelsen.” Han rätade på sig, och hans blick mötte hennes. ”Du har befriat mig, och för det är jag dig evigt tacksam.” Hon kände hur en rodnad spred sig över hennes kinder. Han var... otroligt vacker. Mycket mer tilltalande än den slemmiga lilla grodan hon nyss kysst. Tanken fick henne nästan att skratta. ”En prins?” Hon tvekade, sedan lyste hennes ansikte upp av en nyfiken glimt. ”Och du har varit en groda hela tiden?” Hon kunde knappt tro det. Det var som något ur en av hennes favoritsagor. Hon hade kysst en groda, och nu stod en ståtlig prins framför henne i hennes eget sovrum. Det var verkligen en magisk förvandling.
Avslutning
Tack för att du lyssnade på "Grodprinsen" med oss idag! Vi hoppas du tyckte om vårt lilla äventyr och alla magiska ögonblick. Berätta gärna för Sonacasts vad du tyckte, vi älskar att höra från dig. Kanske har du egna fantastiska berättelser att hitta på? Din fantasi är den allra bästa! Kom ihåg att det finns så många fler underbara sagor att upptäcka. Vi ses snart igen för nya spännande äventyr! Ha en riktigt fin dag!
