Berättelse
Den lycklige prinsen
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Tänk dig en stad där alla är upptagna. Men högt ovanför dem, på en pelare, står en vacker prins. Han är täckt av glittrande guld och har ögon av blåa safirer. Han kallas 'Den lycklige prinsen'. Men är han verkligen lycklig? En natt landar en liten svala vid hans fötter. Den lilla svalan ska egentligen flyga till varma Egypten. Men prinsen har en hemlighet, en sorg som får tårar att falla. Följ med oss på ett äventyr om vänskap, kärlek och att hjälpa andra. Vad kommer svalan och prinsen att upptäcka tillsammans?
Prinsen och svalan möts
Den lilla svalan, som var så trött efter sin långa flygtur mot varma Egypten, såg en hög, vacker staty mitt i stadens torg. 'Åh, vilket fint ställe att vila mina trötta vingar på över natten', tänkte den lilla fågeln och slog sig försiktigt ner mellan Den lycklige prinsens gyllene fötter. Just då kände svalan en stor, kall droppe falla ner på sin lilla näbb! Sedan en till, och en till! 'Men vad i all världen kan det vara?' kvittrade svalan förvånat och flög upp en bit. När den tittade upp såg den att det var den glänsande prinsen själv som grät, och hans tårar rann nerför hans gyllene kinder! 'Vem är du?' frågade svalan, nu lite modigare. Prinsen svarade, 'Jag är Den lycklige prinsen.' Men svalan, som var så klok, kunde inte förstå varför en lycklig prins grät sådana stora, glänsande tårar.
Rubinen och den fattiga sömmerskan
Jag gråter för att jag ser allt det ledsamma i vår stad, svarade Prinsen. När jag levde var jag alltid glad, men nu ser jag all sorg. Långt borta, i en liten gata, bor en fattig sömmerska. Hon sitter och syr vackra klänningar, men hennes händer är trötta. I hörnet av hennes rum ligger hennes lilla pojke. Han är mycket sjuk och har feber. Han ber sin mamma om apelsiner, men hon har inga pengar. Prinsen tittade på svalan. Svala, lilla svala, vill du ta rubinen från mitt svärdsfäste till henne? Den är stor och röd som ett bär. Svalan tvekade. Men Prinsen, pep den, jag måste ju till Egypten! Mina vänner väntar på mig där solen alltid skiner. Här är det så kallt! Snälla svala, sade Prinsen, stanna hos mig en natt till. Pojken är så hungrig och hans mamma är så ledsen. Prinsens röst var så vänlig att den lilla svalan inte kunde säga nej. Den lovade att stanna. Tack, lilla svala, viskade Prinsen. Ta nu rubinen! Svalan flög upp, hackade loss den glänsande rubinen. Den var tung och röd. Svalan höll den försiktigt i sin näbb. Sedan flög den iväg över stadens tak, mot det lilla huset. Den såg hur sömmerskan sov, utmattad vid sin symaskin. Svalan lade försiktigt rubinen i hennes vante och flög sedan tillbaka till Prinsen. Jag har gjort det! kvittrade svalan. Pojken kanske blir bättre nu!
Safirerna och de behövande
”Jag har gjort det!” kvittrade svalan. ”Pojken kanske blir bättre nu!” Prinsen log, trots att han inte kunde se svalan. ”Tack, lilla svala,” sade han. ”Du har ett gott hjärta.” Svalan flög upp och berättade om sömmerskan. Men Prinsen kände med sitt hjärta hur många fler som led i staden och behövde hjälp. ”Lilla svala,” sade Prinsen. ”Jag ser en ung student i ett litet rum. Han försöker skriva en viktig pjäs, men fryser och är så hungrig. Han är för trött och ledsen för att kunna skriva.” Svalan lyssnade noga. ”Vintern närmar sig, Prinsen,” sade hon. ”Det blir snart för kallt. Mina vänner har redan flugit söderut.” ”Snälla, stanna bara en natt till,” bad Prinsen. ”Ta ut en av mina ögon – de är safirer – och bär den till studenten. Han kan sälja den och köpa mat och ved.” Svalan tvekade. Att ta ut Prinsens öga? ”Kära Prinsen,” sade hon, ”jag kan inte göra det. Du skulle bli blind på ett öga!” ”Gör det, lilla svala,” sade Prinsen. ”Jag vill inte att någon ska lida när jag kan hjälpa till.” Så, med ett tungt hjärta, gjorde svalan som Prinsen bad. Hon tog ut den ena glittrande safiren och flög iväg med den. Hun hittade studenten i hans lilla vindsrum. Han satt vid ett tomt skrivbord, uppgiven. Svalan smög in och lade den stora safiren bredvid hans bläckhorn. Sedan flög hon snabbt ut. När studenten lyfte huvudet och såg ädelstenen, lyste hans ansikte upp. ”En safir!” utropade han. ”Nu kan jag sälja den och köpa mat och ved! Plötsligt fick han ny kraft, och han började skriva igen, med ett leende på läpparna. Svalan flög tillbaka. ”Jag har gjort det,” sade hon. ”Han är så glad.” ”Det gläder mitt hjärta,” sade Prinsen. Men hans röst var lite annorlunda nu. Han var nu blind på ena ögat. Dagen därpå berättade svalan om de varma länderna. Men Prinsen lyssnade knappt. Han var upptagen med att känna sorg över stadens plågor. ”Lilla svala,” sade Prinsen igen, hans röst nu lite svagare. ”Jag ser en liten flicka nere på gatan. Hon säljer tändstickor, men har tappat alla sina i rännstenen. De är förstörda och blöta. Hon kommer att få stryk av sin far om hon kommer hem utan pengar. Hon gråter så bittert.” Svalan tittade på Prinsen. Han hade nu bara ett öga kvar. Om hon tog det också, skulle han vara helt blind. ”Prinsen,” sade svalan, ”jag kan inte ta ditt andra öga. Du skulle bli helt blind då. Jag måste åka till Egypten. Det blir för kallt snart.” ”Lilla svala, lilla svala,” sade Prinsen. ”Stanna bara en natt till. Snälla. Hon är så liten och fryser så. Och är så rädd för att gå hem.” Svalan, vars hjärta blev mjukt av hans vänlighet, kunde inte säga nej. ”Jag stannar en natt till,” sade hon. ”Men jag kan inte ta ditt andra öga.” ”Gör det, lilla svala,” sade Prinsen. ”Hon behöver den mer än jag.” Så ännu en gång, med ett ännu tyngre hjärta, gjorde svalan som han bad. Hon tog ut den sista safiren, och nu var Prinsen helt blind. Svalan flög ner till den lilla tändsticksflickan. Flickan satt på marken och grät tyst. Svalan lade den glittrande safiren i flickans hand. Flickan tittade upp, och när hon såg stenen, slutade hon gråta. ”Åh, vilken vacker bit glas!” utropade hon. ”Nu kan jag sälja den och köpa nya tändstickor, och min pappa kommer inte att bli arg!” Hon sprang iväg, glad och med nya förhoppningar. Svalan flög tillbaka till Prinsen. ”Nu är du helt blind,” sade hon. ”Men jag ska stanna hos dig. Jag vill inte lämna dig nu när du inte kan se.” ”Tack, lilla svala,” sade Prinsen. ”Du är den bästa vän man kan önska sig.” Och så satt de där, Prinsen och svalan, i den kalla natten, nu var Prinsen helt blind, men hans hjärta var fullt av värme tack vare svalans vänlighet.
Guldet och det brutna hjärtat
Och Prinsen log. "Lilla svala," sade han, "nu när jag inte längre kan se, måste du vara mina ögon. Flyg över staden igen och berätta för mig vad du ser. Vad mer behöver de jag älskar?" Svalan flög upp i den kalla morgonluften. Hon såg hustaken, där fattiga barn huttrade i tunna kläder. Hon såg människor som arbetade hårt, men ändå inte hade tillräckligt med mat. Hon såg småttingar med hungriga magar och frusna tår. När hon kom tillbaka till Prinsen, kvittrade hon sorgset, "Åh, Prins! Jag ser så mycket sorg och nöd. Barnen är hungriga och kalla, och alla är så trötta och ledsna." Prinsen lyssnade noga. Han tänkte på alla människor han hade sett från sin höga pelare, och nu hörde han om dem genom svalans ögon. "Jag är täckt av fint guld," sade Prinsen. "Mitt staty är täckt av det allra finaste guldbladet. Ta det, lilla svala, och dela ut det till de fattiga. Dra bort guldblad för guldblad och ge det till dem som behöver det mest. Då kanske de kan bli lite varmare och få lite mat." Svalan tvekade inte. Hon började genast att försiktigt dra bort det tunna guldbladet från Prinsens kropp. Först från hans axlar, sedan från hans bröst, och sedan från hans fötter. Hon tog varje litet, glänsande guldbit och flög iväg med den i sin näbb. Hun flög till ett litet fönster där en mamma låg sjuk och hennes barn grät av hunger. Svalan släppte försiktigt ett guldblad på bordet och flög sedan vidare. Barnet såg det glittrande guldet och ropade till sin mamma, "Mamma, titta! Det är en skatt! Nu kan vi köpa mat!" Och mamman log, fastän hon var trött. Sedan flög svalan till ett hus där en liten flicka satt och frös. Hon hade inga varma kläder och ingen eld att värma sig vid. Svalan släppte ett guldblad vid hennes fötter. Flickan tog upp det och hennes ögon lyste upp. "Åh, vad vackert! Kanske kan pappa sälja det och köpa oss lite ved!" Hon kramade guldet hårt i sin lilla hand. Dag efter dag flög den lilla svalan. Hon plockade bort guldblad efter guldblad från den lycklige Prinsens staty. För varje guldbit hon tog, blev Prinsen lite mattare och gråare. Men staden blev ljusare. Barnen fick mat, de frusna blev varmare, och de ledsna fick lite hopp i sina hjärtan. De viskade om en osynlig vän som hjälpte dem, och de undrade varför den vackra Prinsstatyn inte längre glittrade lika mycket. Snart var Prinsen helt avklädd. Allt hans fina guld var borta. Han stod där, grå och tråkig, gjord av vanligt bly. Men han log, för han visste att han hade hjälpt många människor. "Jag känner mig lyckligare nu än när jag var täckt av guld och juveler," sade Prinsen till svalan. Men vintern började närma sig. Dagarna blev kortare, och luften blev kallare och kallare. Snöflingorna började falla. Svalan, som var van vid varma länder, blev svagare och svagare. Hon hade stannat för länge i den kalla staden, och hon hade gett all sin kraft åt att hjälpa Prinsen och stadens folk. Hon visste att hennes tid snart var ute. En morgon, när snön föll som tjockast, flög svalan upp till Prinsen en sista gång. Hennes lilla kropp skakade av köld. "Adjö, käre Prins," viskade hon. "Får jag kyssa din hand?" Prinsen sade, "Jag är glad att du äntligen ska åka till Egypten, lilla svala. Du har stannat för länge här. Men du måste kyssa mig på läpparna, för jag älskar dig." Svalan klättrade upp på Prinsens axel och kysste hans blyläppar. Sedan föll hon ner död vid hans fötter. I samma ögonblick hördes ett märkligt ljud inifrån Prinsens staty – ett litet "knäpp!" Det var Prinsens blyhjärta som hade spruckit i två delar. Det var så kallt, och han hade älskat svalan så mycket. Hans hjärta kunde inte bära sorgen.
Avslutning
Och så slutade sagan om Den lycklige prinsen. Vi hoppas den gav dig något att tänka på. Tack för att du lyssnade så noga på vårt äventyr! Vill du berätta vad du tyckte eller kanske har en egen idé? Be en vuxen att skicka ett meddelande till Sonacasts. Vi älskar att höra från dig! Och kom ihåg, det finns alltid nya sagor att upptäcka, både i böcker och i din egen fantasi. Ha en magisk dag, så hörs vi snart igen!
