Berättelse
De tre prinsessorna i berget det blå
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad som döljer sig djupt inne i de allra blåaste bergen? Kanske en hemlig grotta, fylld med gnistrande skatter? Eller kanske, en plats där magiska varelser bor? Idag ska vi dyka in i en underbar svensk folksaga: 'De tre prinsessorna i berget det blå'. Följ med en modig pojke på ett äventyr för att rädda inte bara en, utan tre kungliga prinsessor från en mäktig trolldom. Det blir spännande, lite läskigt, och alldeles, alldeles magiskt! Är du redo?
Pojken och det blå berget
Så, följ med mig nu till en liten stuga långt, långt borta, där en ung pojke bodde. Han hette Johan. Johan var inte som andra pojkar. Han älskade att vandra i skogarna runt sitt hem, och hans bästa vän var en klok liten ekorre som hette Nötis. Varje morgon när solen steg upp över trädtopparna, brukade Johan titta ut mot det stora, mystiska berget i fjärran. Det berget kallades 'det blå berget' för att det alltid hade en nästan magisk, blå skimrande färg, särskilt i solnedgången. Människorna i byn pratade inte gärna om det. De sa att det var fyllt av hemligheter och gamla andar. Men Johan, han var så nyfiken! En dag, bestämde han sig. Han skulle ge sig ut på äventyr och ta reda på vad som egentligen gömde sig inuti det blå berget. Det skulle bli hans livs största resa!
Den första prinsessan och den modiga pojken
Johan packade en liten korg med mackor och ett äpple. Han pussade sin mamma hejdå och började sin vandring mot det mystiska blå berget. Stigen var full av mjuka mossa och glittrande daggdroppar. Han hörde små fåglar kvittra och såg en ekorre som vinkade med sin busiga svans från en gren. Berget blev större och större, och snart stod han framför en jättestor stenmur, alldeles blå. Var fanns ingången? Han letade och letade. Till slut, bakom en stor, gammal enbuske, upptäckte han en liten öppning. Den var nästan osynlig! Johan tog ett djupt andetag och kröp in. Det var mörkt därinne, men inte läskigt. Det kändes som att berget viskade hemligheter runt honom. Han gick försiktigt längs en smal gång. Plötsligt hörde han ett svagt, ledset ljud. Ett snyftande! Han skyndade sig fram och där, i ett stort rum med väggar som glittrade av blå kristaller, satt en vacker flicka. Hon hade långt, ljust hår som flödade som guld. Men hon var så ledsen. "Vem är du?" frågade Johan modigt. Flickan tittade upp med stora, tårfyllda ögon. "Jag är en av prinsessorna från detta berg," sa hon. "Och jag är fången här." Johan kände en klump i magen. En prinsessa! Fången! "Oroa dig inte," sa Johan. "Jag är här för att hjälpa dig!" Hon log för första gången, ett litet, svagt leende. Johan visste inte hur, men han skulle hitta ett sätt att befria henne.
De två sista prinsessorna och den listiga planen
Johan tog avsked av den första prinsessan med ett löfte:
Kampen mot trollet och den lyckliga återkomsten
att han skulle komma tillbaka och befria dem alla. Med nytt mod i hjärtat och det magiska svärdet säkert i sin hand, visste Johan att det var dags att möta trollet. Han kände sig liten, men också stark. Han mindes fågelns viskning, harens tips, och prinsessornas leenden. Allt gav honom styrka. Tiden gick, och mörkret började lägga sig över berget igen. Johan gömde sig bakom en stor, gnistrande kristall, och väntade. Han hörde ett djupt, mullrande ljud, som om hela berget skakade. Bum-bum-bum! Det var trollet, som kom hem! Dess tunga fotsteg fick marken att vibrera, och dess röst var som åska. 'Var är mina prinsessor?!' ryckte trollet. 'Jag känner att något är fel! Någon har varit här!' Det snusade i luften med sin stora, knotiga näsa. 'Människolukt! Fyyy, vad jag hatar människolukt!' Johan tog ett djupt andetag. Nu var det dags. Han hoppade fram från sitt gömställe, med det glimrande svärdet höjt. 'Här är jag, ditt vidunder!' ropade Johan, så modigt han bara kunde. Trollet stannade upp, och dess små, illröda ögon stirrade på den lilla pojken. Det skrattade ett hemskt, skallrande skratt. 'En liten parvel som du ska möta mig? Ha ha ha!' Men trollet såg svärdet, och dess skratt fastnade i halsen. Det var ju det magiska svärdet! Trollet var stort och starkt, men Johan var snabb och listig. Trollet försökte slå Johan med sina stora nävar, som var stora som stenblock, men Johan duckade och hoppade undan. Han mindes hur han hade sprungit ifrån björnen, och nu använde han sin snabbhet mot trollet. Svärdet glimmade i hans hand, och för varje gång det snurrade runt, kände trollet sig svagare. Det var som om svärdet drog ut all magi ur trollet. 'Aj! Sluta!' gnydde trollet. 'Jag vill inte leka mer!' Men Johan visste att han måste fortsätta tills trollet var besegrat. Han svingade svärdet med all sin kraft, och till slut, med ett sista *swoooosch*, träffade han trollet på en plats där dess mörka magi fanns. Med ett sista, dundrande vrål, som ekade i hela berget, förvandlades det stora, hemska trollet till en liten, grå stenhög. Tystnaden sänkte sig över berget. Johan stod där, andfådd, men med ett stort leende på läpparna. Han hade klarat det! Han sprang genast till kamrarna där prinsessorna väntade. 'Jag klarade det! Trollet är borta!' ropade han. De tre prinsessorna kom springande fram, med tårar i ögonen och stora leenden. De kramade Johan hårt. 'Du är vår hjälte!' sa den första prinsessan. 'Vi visste att du skulle lyckas!' sa den andra. 'Nu är vi äntligen fria!' utbrast den tredje. Tillsammans började de sin färd ut ur det blå berget. Det som en gång känts som ett fängelse, var nu bara en mörk passage ut mot friheten. Stigarna de hade gått på vägen in, som varit så skrämmande, kändes nu lätta och fulla av hopp. De vandrade genom skogen, som nu verkade ljusare och vänligare än någonsin. Fåglarna sjöng sina vackraste sånger, och haren kikade fram från sin buske och vinkade med tassen. Johan och prinsessorna skrattade och pratade hela vägen. Efter många dagar och nätter, när de nästan hade tappat räkningen, såg de äntligen de höga tornen till kungens slott glimta i fjärran. Deras hjärtan slog volter av glädje och förväntan. Nyheten om prinsessornas återkomst spreds som en löpeld genom kungariket. När de kom fram till slottets portar, stod kungen själv där, med grått hår och tårar i ögonen. Han hade nästan gett upp hoppet om att någonsin se sina döttrar igen. Han omfamnade dem en efter en, så hårt att de nästan inte kunde andas. 'Mina älskade döttrar! Ni är hemma! Och du, min modiga gosse,' sa kungen och vände sig till Johan. 'Hur kan jag någonsin tacka dig? Du har räddat mina barns liv och hela mitt rike från sorg.' Hela kungariket firade i dagar och nätter. Det var musik, dans, och den godaste mat man kunde tänka sig. Alla var så glada att prinsessorna var tillbaka. Kungen höll sitt löfte. Han frågade Johan vilken av hans döttrar han ville gifta sig med. Johan, som hade fått uppleva så mycket äventyr och mod, valde förstås den första prinsessan, den som hade gett honom hopp när han först kom in i berget. Hon var vacker, men också klok och snäll. De gifte sig i en stor, vacker ceremoni, och alla levde lyckliga i alla sina dagar. Och varje gång Johan och prinsessan tittade upp mot det blå berget i fjärran, mindes de äventyret och hur kärleken och modet alltid vinner över det onda. Det var en påminnelse om att även den minsta pojke kan utföra de största hjältedåden. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
Avslutning
Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Tack för att du lyssnade på det spännande äventyret om De tre prinsessorna i berget det blå! Vilken resa de gjorde, eller hur? Vi hoppas att du tyckte om att följa med. Nu kanske du kan hitta på ett helt eget magiskt äventyr i din fantasi? Och kom ihåg, berätta gärna för Sonacasts vad du tyckte eller om du har en egen saga att dela. Tills nästa gång, ha en riktigt sagolik dag!
