Berättelse
Askungen
15 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat hur det skulle vara att ha en magisk vän som hjälper dig när du är ledsen? Eller att få bära de vackraste kläderna och dansa med en prins, bara för en kväll? Idag ska vi resa till en tid långt, långt borta, där en flicka vid namn Askungen levde. Hennes liv var fullt av hårda sysslor och elaka styvsystrar, men hon hade en dröm om något mer. Följ med oss när vi upptäcker Askungens äventyr och hur en liten, glittrande sko förändrade allt.
Askungens svåra liv
Askungen bodde i ett stort hus, men hennes liv var inte alls som en prinsessas. När hennes mamma gick bort, kom en ny kvinna in i huset – styvmamman, och hon var inte snäll. Med sig hade hon sina två döttrar, som var lika elaka som sin mamma. De tyckte om att bestämma och fick Askungen att göra allt det tråkiga arbetet. Askungen fick städa, laga mat och tvätta från morgon till kväll. Hon hade inga vackra kläder, bara gamla trasor. Och ingen mjuk säng, utan hon fick sova vid spisen, bland askan. Därför kallade de henne för Askungen. Men trots allt det svåra, behöll Askungen ett vänligt hjärta. Hon drömde om en bättre framtid, och kanske att någon dag få uppleva något riktigt magiskt.
Önskan och den vita fågeln
Askungens hemliga plats var vid hennes mammas grav i trädgården, där ett litet hasselträd växte. Hon satt ofta där under trädet, och när hon grät, vattnade hennes tårar det. Trädet växte sig större och starkare för varje dag, som om det visste hur mycket Askungen behövde det. Det blev hennes hemliga vän. Men vad hon inte visste då, var att det snart skulle bli ännu mer magiskt! En bro till hennes drömmar. Först måste dock något annat hända. Varje dag kände hon sig ensammare. Hennes styvmor och styvsystrar blev allt elakare. De skrattade åt hennes gamla kläder och smutsiga ansikte. En dag var Askungen extra ledsen. Hon satt vid hasselträdet, med tårarna rinnande. 'Åh, om jag bara kunde få lite hjälp', viskade hon till vinden. 'En liten vän, eller något vackert att glädjas åt.' Plötsligt, mitt i hennes tysta önskan, hände något magiskt! En snövit fågel flög ner och landade försiktigt på en gren ovanför Askungen. Fågeln hade ögon som glittrande pärlor och sjöng en melodi så vacker att Askungens hjärta kändes lättare genast. Det var som om den förstod precis vad hon behövde. 'Ska jag hjälpa dig, lilla Askungen?' kvittrade fågeln. Och med ett litet vingslag, dök det upp en vacker klänning och ett par skinande skor! Askungen kunde inte tro sina ögon. Det var som om hennes önskan hade blivit hörd av himlen. Från den dagen, visste Askungen att hon inte var ensam; hon hade en magisk vän gömd bland hasselträdets löv.
Den första och andra balen
Den dagen kom snart då kungens stora bal skulle hållas. Överallt i landet pratade folk om den storslagna festen där prinsen själv skulle vara med! Askungens styvmor och styvsystrar var i full gång med att välja ut sina finaste klänningar och smycken. De fnissade och viskade om vilka de skulle dansa med, och drömde om att få dansa med prinsen. Askungen tittade på dem från sin vrå vid eldstaden. Hon längtade så efter att få gå på balen, bara en liten stund, för att se alla lampor och höra den vackra musiken. Men styvmodern rynkade på näsan. 'Du? På bal? Du har ju ingen klänning, och dessutom ska du städa huset medan vi är borta!' sa hon och skrattade elakt tillsammans med sina döttrar. Med tårar i ögonen smög Askungen ut till hasselträdet. 'Mitt träd, mitt träd,' viskade hon, 'skicka mig kläder och skor, så jag får gå på balen! Jag vill så gärna få dansa, bara en liten stund.' Och precis som förra gången, svävade den vita fågeln ner, med något som glittrade i näbben. Denna gången var det en klänning av silver och siden, vackrare än något Askungen någonsin sett, och små silverskor som glittrade som stjärnor. Askungen bytte snabbt om. Hon kände sig som en prinsessa! Med ett sista farväl till fågeln, smög hon sig iväg mot slottet. Lamporna på slottet lyste upp natten och musiken hördes ända ut i skogen. När Askungen steg in genom portarna, stannade alla upp. De hade aldrig sett en så vacker flicka förut! Hennes klänning skimrade i ljuset, och hennes ögon strålade. Prinsen själv kom genast fram till henne. Han var trollbunden av hennes skönhet och bad henne om en dans. Och vet ni vad? Han dansade bara med Askungen, hela kvällen! Inte en enda gång släppte han hennes hand. Askungens styvsystrar och styvmor var också på balen, men de kände inte igen henne. 'Vem kan den där vackra främlingen vara?' viskade de till varandra, fulla av avundsjuka. Tiden flög iväg, och plötsligt hörde Askungen klockan slå elva. 'Åh nej!' tänkte hon, 'Jag måste åka hem innan klockan slår tolv, annars kommer allting att förvandlas tillbaka!' Utan ett ord, slet hon sig loss från prinsen och sprang ut genom slottets portar, så snabbt hon bara kunde. Prinsen försökte följa efter henne, men hon var för snabb. Hon försvann som en vindpust in i natten. Askungen skyndade sig hem, bytte snabbt om till sina gamla, smutsiga kläder och satte sig vid eldstaden igen. Inte långt därefter kom styvmodern och systrarna hem. De var helt andlösa. 'Vi måste berätta! Vilken bal! Men den vackra främlingen!' utropade den ena. 'Ja, prinsen dansade bara med henne!' fyllde den andra i. 'Vi såg aldrig hennes ansikte ordentligt, men hon var den vackraste vi någonsin sett!' Askungen bara nickade, som om hon inte visste något. Men prinsen hade inte gett upp. Han ville så gärna veta vem den mystiska flickan var. Och en vecka senare, lät kungen meddela att det skulle hållas en andra bal! En ännu större fest! Prinsen hoppades att den vackra främlingen skulle komma tillbaka. Askungens styvmor och styvsystrar var ännu mer upprymda denna gång. De valde ut ännu finare klänningar och planerade att stanna sent för att inte missa något. Askungen längtade ännu mer denna gång. Hon visste att hon måste gå. Återigen smög hon sig ut till hasselträdet. 'Mitt träd, mitt träd,' bad hon, 'skicka mig kläder och skor, så jag får gå på balen! Snälla, bara en gång till!' Och som om fågeln förstod hennes längtan, flög den ner med en klänning som var gjord av rent guld, och skor som var så gyllene att de bländade i månljuset. Den här klänningen var ännu vackrare än den förra! Med hjärtat fullt av glädje tog Askungen på sig den gyllene klänningen. Hon visste att hon måste vara försiktig. Hon sprang till slottet, och när hon kom in, blev det tyst som i graven. Alla gästerna tappade hakan. Hon var en syn för gudar! Prinsen, som hade väntat vid dörren, log när han såg henne. Han tog hennes hand och dansade med henne igen, denna gången med ett fastare grepp, för att hon inte skulle smita iväg. De dansade och skrattade, och Askungen glömde nästan bort tiden. Men så hörde hon klockan slå kvart i tolv! Med ett ryck, kom hon ihåg att hon måste skynda sig. Hon slet sig loss från prinsen och sprang ut. Prinsen var beredd denna gång och sprang efter henne. Han var fast besluten att inte låta henne försvinna igen. Askungen sprang så fort hennes ben kunde bära henne, över tröskeln, nerför trapporna, och ut i natten.
Den gyllene skon
Askungen sprang snabbt. Hon visste att hon inte fick bli igenkänd. Nerför marmortrapporna, i all hast, lossnade en gyllene sko. Den föll med ett klack på stengolvet. Hon vågade inte stanna; prinsen var henne tätt i hälarna! Ut i den mörka natten sprang hon, med bara en sko, och fann skydd i sitt träd hos den vita fågeln. När prinsen kom ut på trappan, såg han henne inte längre. Men på nedersta trappsteget glittrade något. Vad var det? I månens sken plockade han upp en liten, nätt sko av det finaste guld, så vacker som han aldrig sett. Prinsen höll den gyllene skon i sin hand, kännandes att detta var det enda spåret efter hans mystiska danspartner. "Jag ska finna henne!" utropade prinsen. "Den flicka som denna gyllene sko passar på, henne ska jag gifta mig med! Ingen annan!" Nästa morgon ljöd en kunglig proklamation genom hela landet: alla unga kvinnor skulle få prova den gyllene skon. Den som skon passade perfekt på, skulle bli prinsens hustru och landets nästa drottning. När budskapet nådde Askungens hus, blev styvmodern och de två styvsystrarna alldeles till sig. "En gyllene sko och att bli drottning!" flämtade de. Askungen suckade tyst. Hon visste att det var hennes sko, men att hon aldrig skulle få chansen att prova den. Snart kom ett kungligt sändebud till huset med den glittrande gyllene skon på en mjuk kudde. Styvmodern tog emot honom med ett stort leende. "Mina döttrar är de vackraste i landet! Visst kommer skon att passa någon av dem!" Först var det Styvsyster Etts tur. Hon var stor och klumpig, och skon var alldeles för liten. Den kom inte ens över tårna! "Men det måste gå!" fräste styvmodern. "Tryck hårdare! Om du bara får i foten, blir du drottning!" Styvmodern hämtade en vass kniv. "Klipp av en tå! Vad spelar en tå för roll när du ska bli drottning? Du kommer ju inte att behöva gå så mycket." Styvsyster Ett, lika girig som sin mor, klippte av sin stortå. Aj! Hon tryckte in foten, och nu passade den! Hon log, om än blekt av smärtan. Det kungliga sändebudet tvekade. "Den passar, allra nådigaste prinsessa," sa han. "Men varför haltar ni så?" När de gick ut, flög den lilla vita fågeln ner och kvittrade: "Snip, snap, snut, en tå är bortskuren ut! I den gyllene skon, en ful sak, en falsk brud, på en falsk sak!" Prinsen hörde fågelns sång, såg blodet sippra ut från skon. "Du är inte den rätta," sa han. "Min brud är inte så här skadad." De vände tillbaka. Nu var det Styvsyster Tvås tur. Hennes fot var lika stor. "Men det måste gå!" fräste styvmodern. "Klipp av hälen! Vad spelar en häl för roll när du ska bli drottning? Du kommer ju att rida i vagn och sitta på din tron!" Styvsyster Två klippte av en stor bit av sin häl. Aj, aj, aj! Men hon tryckte in foten, och nu passade skon! Hon log ett ansträngt leende. Återigen såg sändebudet tveksamt ut. "Den passar, allra nådigaste prinsessa," sa han. "Men varför blöder skon så?" När de gick ut, flög fågeln ner igen och sjöng: "Snip, snap, snut, en häl är bortskuren ut! I den gyllene skon, en ful sak, en falsk brud, på en falsk sak!" Prinsen hörde återigen fågelns sång. Han såg att skon var alldeles röd av blod. "Du är inte den rätta. Finns det ingen annan ung kvinna i huset?" Styvmodern mumlade "Nej, ingen annan. Bara Askungen, men hon är för smutsig och enkel. Inte värd att prova den kungliga skon." Men prinsen hade hört namnet "Askungen". "Jag vill att hon också får prova," sa han bestämt. "Ingen får undantas. Varför gömmer ni henne?" Styvmodern vägrade först, men prinsen insisterade. Till slut blev hon tvungen att kalla på Askungen. Askungen kom fram, smutsig och med håret fullt av aska, men i hennes ögon glittrade en liten gnista av hopp. Styvsystrarna skrattade hånfullt. "Hon? Hon ska aldrig få på sig den!" Men Askungen satte sig ner, och prinsen räckte henne den gyllene skon. Utan ansträngning gled Askungens lilla fot rakt in i den. Den passade perfekt! Det var som om skon var gjord för just hennes fot. Prinsen tittade på henne. Han såg in i hennes ögon och kände igen det vänliga leendet. Det var flickan från balen! Hans vackra, mystiska flicka! "Det är hon!" utbrast prinsen. "Det är min brud!" Den lilla vita fågeln flög ner och kvittrade glatt: "Snip, snap, snut, nu är den sanna bruden ut! I den gyllene skon, en fin sak, en sann brud, på en sann sak!" Styvmodern och styvsystrarna blev alldeles gröna av avund. De kunde inte tro sina öron eller ögon. Askungen, deras smutsiga tjänsteflicka, skulle bli drottning! Prinsen hjälpte Askungen upp, och hon log. Hon hade inte bara hittat sin sko, hon hade hittat sin prins!
Avslutning
Och så, hittade Askungen inte bara sin sko, utan också sin prins! Vilken underbar saga, eller hur? Tack för att du lyssnade med oss på Sonacasts. Vi hoppas att du gillade Askungens äventyr! Om du har några tankar eller idéer, låt oss gärna veta. Kanske kan du hitta på ett helt nytt magiskt slut, eller till och med en egen saga? Kom ihåg att fantasin är den bästa leksaken! Tills nästa gång, dröm sött och ha det bra!
