Berättelse
Alice i Underlandet
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Välkommen till Underlandet!
Har du någonsin undrat vad som finns på andra sidan en hemlig dörr? Föreställ dig en solig eftermiddag, när en flicka vid namn Alice sitter lite uttråkad. Plötsligt ser hon något otroligt! En vit kanin, med rosa ögon och en väst, som rusar förbi och muttrar om att vara sen. Alice blir så nyfiken att hon följer efter honom, rakt ner i ett stort, mörkt kaninhål. Vad tror du händer sen? Följ med oss på ett hisnande äventyr till Underlandet, där ingenting är som det verkar!
Kaninhålet och fallet
Alice ramlade, och ramlade och ramlade! Hon föll så djupt, som om det aldrig skulle ta slut. Var det en brunn? Eller en tunnel till jordens mitt? Väggarna runt henne var fulla av konstiga saker. Hyllor med böcker utan text, kartor som snurrade och burkar med etiketter där det stod 'Apelsinmarmelad' på – men oj, de var tomma! Hon undrade om hon någonsin skulle komma fram. Skulle hon falla ända till andra sidan världen? Kanske till Australien? Hon kunde ju skicka ett meddelande till sin katt Dinah när hon landat! Plötsligt, med ett mjukt duns, landade Alice på en hög med torra löv och kvistar. Hon var oskadd! Men var var hon? Och var var den vita kaninen?
Flaskor, kakor och tårar
Alice tittade sig omkring. Hon var i en lång, låg hall, kantad av många dörrar, men alla var låsta. På ett litet bord av glas såg hon en ännu mindre nyckel, glittrande som guld. Den var alldeles för liten för de stora dörrarna! Men så upptäckte hon en pytteliten dörr som hon inte sett förut, gömd bakom en gardin. Nyckeln passade! Men Alice var alldeles för stor för att komma igenom. Åh nej! Hon suckade. Hon ville så gärna se vad som fanns där bakom! Just då såg hon en liten flaska på bordet. Den var inte där nyss! På flaskan stod det med vackra bokstäver: "DRICK MIG". Alice tvekade lite. Var den säker att dricka? Hon luktade försiktigt. Det doftade så gott, som en blandning av körsbär och kola. Hon tog en liten klunk. Och plötsligt började hon krympa! Hon blev mindre och mindre, tills hon var lika liten som en docka. Nu kunde hon lätt gå igenom den lilla dörren! Men åh nej, hon hade glömt nyckeln uppe på bordet. Hon kunde inte nå den längre! Alice blev ledsen. Vad skulle hon göra nu? Då såg hon en liten kaka på golvet. På kakan stod det: "ÄT MIG". Kanske skulle den hjälpa? Alice tog en liten tugga. Och nu hände det igen! Den här gången började hon växa! Och växa! Hon blev större och större, tills hon slog huvudet i taket! Hennes ben var så långa att de nådde ända bort till dörren. Hon var så stor att hon nästan fyllde hela rummet! Alice kände sig så ensam och förvirrad. Hon ville så gärna komma ut! Stora, varma tårar började rinna nerför hennes kinder, och snart låg hon i en stor pöl av tårar.
Kapplöpningen och det stora huset
Alice låg där, i sin egen tårpöl, så stor och så ensam. Men hon var inte ensam länge! Plötsligt såg hon en Mus simma förbi, och sedan en Dodo, en Loryfågel och en massa andra märkliga djur som också hade hamnat i tårfloden. De simmade alla runt och försökte förstå vad som hänt. Alice låg där, i sin egen tårpöl, så stor och så ensam. Men hon var inte ensam länge! Plötsligt såg hon en Mus simma förbi, och sedan en Dodo, en Loryfågel och en massa andra märkliga djur som också hade hamnat i tårfloden. De simmade alla runt och försökte förstå vad som hänt. Vattnet var kallt och salta tårar sved i deras ögon. Musen, som var en mycket allvarlig liten varelse, klagade högt över hur våt den blivit. 'Åh, vad obehagligt! Jag hatar att vara blöt!' Den hostade och sprattlade med svansen. Loryfågeln, med sina vackra färger som nu var lite mattade av vattnet, skakade på sig och skvätte ner alla i närheten. Dodon, som såg lite pampig ut trots sin något klumpiga simstil, försökte organisera kaoset. 'Tyst, alla!' ropade Dodon med en röst som var både viktig och lite gäll. 'Detta duger inte! Vi måste bli torra igen!' Alice, som var helt genomblöt från topp till tå, frös och huttrade. Hon kände sig inte lika ensam längre, men hon var fortfarande mycket, mycket förvirrad. 'Men hur ska vi bli torra?' frågade hon försiktigt, hennes röst darrade lite av kylan. Musen fnös. 'Inte med att prata om vädret, det är då säkert!' Dodon tänkte så det knakade. Den strök sig om hakan med en vinge, en gest som den nog tyckte såg mycket klok ut. 'Jag vet! Vi måste ha en Kapplöpning! Det är det enda som kan torka oss!' Alla djuren tittade på varandra. En kapplöpning i en tårpöl? Det lät inte särskilt logiskt, men ingen verkade ha en bättre idé. 'En kapplöpning?' frågade Loryfågeln. 'Hur tävlar man i en tårpöl?' 'Jo, så här!' förklarade Dodon, som nu kände sig mycket viktig. 'Alla springer runt i en ring tills de är torra! Ingen startlinje, ingen mållinje, alla springer när de vill, och alla slutar när de vill!' Så började den mest underliga kapplöpning Alice någonsin sett. Djuren sprang i cirklar, kors och tvärs, utan någon uppenbar ordning. Musen sprang med små snabba steg, Loryfågeln flög korta sträckor över vattnet och dök sedan ner igen, och Dodon sprang med långsamma, bestämda kliv. Alice sprang också, trots att hennes klänning var tung av vatten och hon kände sig klumpig. Hon skrattade nästan, det var så fånigt! Efter ett tag kände hon hur hon började bli varm igen, och hennes kläder kändes inte lika kalla längre. 'Är vi torra nu?' flämtade Musen, som stannade och skakade av sig vatten. 'Ja, jag tror det!' svarade Dodon triumferande. 'Och alla har vunnit! Alla får pris!' Men vem skulle ge dem priser? Det hade Dodon inte tänkt på. Alice föreslog att hon kunde dela ut godis från sin ficka, men hon insåg snabbt att fickorna var tomma, och dessutom var allt godis säkert upplöst i tårvattnet. Precis då, när de stod där och funderade över sina priser, hörde de ett märkligt ljud. Ett prasslande och ett tassande. De tittade upp och såg att de hade sköljts upp på stranden av tårpölen. Framför dem, bland en dunge av höga tistlar, stod ett mycket, mycket stort hus. Det var rött, med vita fönsterluckor och en skorsten som rykte. Det såg ut som ett hus som hörde hemma i en annan, mycket större värld. De små djuren tittade storögt på det, och Alice kände hur en ny våg av nyfikenhet sköljde över henne. Vad kunde finnas inuti ett sådant hus? Och vem bodde där? Hennes äventyr var långt ifrån över.
Larven och svampen
Men huset var tomt. Alice tittade in genom de små fönstren, men såg ingen skymt av någon invånare. Hon kände sig lite ensam, men också nyfiken på vad mer Underlandet hade att erbjuda. Hon bestämde sig för att inte dröja kvar vid det tysta huset. Istället följde hon en liten stig som slingrade sig uppför en grön kulle, kantad av vilda blommor i alla regnbågens färger. Stigen ledde till en solig, öppen glänta där en jättestor, röd flugsvamp stod mitt bland de höga grässtråna. Den var så enorm att Alice knappt kunde se toppen på den, och dess hatt var bred som ett litet paraply! Men huset var tomt. Alice tittade in genom de små fönstren, men såg ingen skymt av någon invånare. Hon kände sig lite ensam, men också nyfiken på vad mer Underlandet hade att erbjuda. Hon bestämde sig för att inte dröja kvar vid det tysta huset. Istället följde hon en liten stig som slingrade sig uppför en grön kulle, kantad av vilda blommor i alla regnbågens färger. Stigen ledde till en solig, öppen glänta där en jättestor, röd flugsvamp stod mitt bland de höga grässtråna. Den var så enorm att Alice knappt kunde se toppen på den, och dess hatt var bred som ett litet paraply! Hon stod där med öppen mun, imponerad. Svampens prickar var så stora som tallrikar! Stammen var tjock och mjuk, nästan som en sammetsfilt. Hon sträckte ut en liten hand och rörde försiktigt vid den. Det kändes svalt och lite fuktigt. Hon hade aldrig sett något liknande! Plötsligt hörde hon ett svagt pjoskande ljud från ovansidan av svamphatten. Hon kisade uppåt. Vad var det? Något rörde sig bland de röda prickarna. En stor, grön larv låg utsträckt på hatten, bekvämt tillbakalutad. Den hade lysande blå ögon och små, fluffiga antenner som vickade fram och tillbaka. Den rökte en lång, böjd vattenpipa och små rökmoln ringlade sig sakta uppåt mot himlen. Larven tittade ner på Alice med en mycket allvarlig min.
Katten och galna tekalaset
Den här svampen," sade larven, med en röst som rasslade som torra löv, "kan göra dig större på ena sidan, och mindre på den andra." Alice, förvirrad, frågade, "Vilken sida är vilken?" Larven ryckte bara på axlarna och försvann långsamt. Alice bröt en bit från ena sidan och smakade. Oj då! Hennes haka slog nästan i foten! Hon hade krympt till mindre än en mus. Tack och lov hade hon sparat en bit från den andra sidan! Hon åt lite från den andra biten, och vips, växte hon högre än ett hus! Hon kunde se hela Underlandet under sig! Efter att ha ätit lite mer från båda sidor hittade hon äntligen en lagom storlek. Precis lagom för att vandra vidare. Hon stoppade ner svampbitarna i fickan – man vet aldrig när man behöver ändra storlek igen! När hon vandrade vidare kom hon till en liten skogsglänta. Där, högt uppe i ett träd, satt en stor, leende katt. Leendet sträckte sig från öra till öra, och katten var randig i rosa och lila. "Hallå där!" sade katten, och dess leende blev ännu bredare. Alice svarade artigt, "Hej! Är du en Cheshirekatt?" "Det är jag verkligen," svarade katten. "Vad är det för fel på dig?" Alice suckade. "Jag har gått vilse. Kan du tala om för mig vilken väg jag ska ta?" "Det beror på vart du vill komma," svarade Cheshirekatten. "Jag vet inte riktigt vart jag vill," medgav Alice. "Då spelar det ingen roll vilken väg du tar," sade katten. "Bara du fortsätter att gå, kommer du säkert någonstans." "Men jag skulle vilja träffa någon intressant." "Åh, dåså," sade katten. "I den där riktningen bor en Hattmakare, och i den andra bor en Mars-Hare. Båda är galna. Välj vem du vill." "Hela Underlandet är galet, förstår du," svarade katten med ett brett flin, och sedan försvann den, bara leendet blev kvar i luften en stund, som ett rosa moln. Alice gnuggade sig i ögonen. Ett leende utan en katt! Så märkligt! Hon bestämde sig för att gå åt det håll där Hattmakaren bodde. Snart hörde hon ett klirrande av koppar. Hon tittade upp och såg en lång, lång tabell uppdukad under ett träd. Där satt Hattmakaren, Mars-Haren och en liten Sjusovarmus vid ett galet tekalas. De satt tätt ihop vid ena änden av bordet, trots att det fanns massor av plats. "Ingen plats! Ingen plats!" ropade de när de såg Alice. "Men det är ju massor av plats!" sade Alice och satte sig vid ett stort, tomt hörn. "Vill du ha lite vin?" frågade Mars-Haren. Alice såg bara te. "Jag ser inget vin," sade hon. "Det finns inget vin heller," sade Mars-Haren. Alice blev lite. "Då var det inte så snällt att erbjuda det." "Det var inte snällt av dig att sätta dig ner utan att vara inbjuden heller," svarade Mars-Haren. "Du behöver en klippning," sade Hattmakaren plötsligt. Alice tyckte det var mycket oartigt. "Varför är en korp som en skrivbord?" frågade Hattmakaren med en allvarlig blick. Alice blev glad att de äntligen skulle ställa en gåta. "Jag tror att jag kan lösa den!" sade hon. "Menar du att du tror att du kan hitta svaret?" frågade Mars-Haren. "Ja, visst," sade Alice. "Då ska du säga vad du menar," sade Mars-Haren. "Det gör jag," svarade Alice snabbt, "eller åtminstone menar jag vad jag säger – det är samma sak!" "Inte alls!" utbrast Hattmakaren. "Du kunde lika gärna säga att 'Jag ser vad jag äter' är samma sak som 'Jag äter vad jag ser'!". Sjusovarmusen mumlade i sömnen: "Eller att 'Jag andas när jag sover' är samma sak som 'Jag sover när jag andas'!". De skrattade högt, utom Alice. Hon tyckte det var förvirrande. "Har du hittat svaret på gåtan än?" frågade Hattmakaren. "Nej, jag ger upp," sade Alice. "Vad är svaret?" "Jag har ingen aning," sade Hattmakaren. "Inte jag heller," sade Mars-Haren. Alice blev riktigt. "Jag tycker ni borde sluta slösa tid på gåtor som inte har något svar!" "Om du kände till Tiden lika väl som jag, skulle du inte tala om att slösa bort den," sade Hattmakaren. "Det är en han, vet du!" "Jag förstår inte vad du menar," sade Alice. "Nej, det kan jag tänka mig," svarade Hattmakaren. De fortsatte att skicka runt Sjusovarmusen och försöka stoppa ner den i tekannan. Alice tyckte det var elakt och att hela kalaset var det mest förvirrande och otrevliga hon någonsin varit på. Hon reste sig sakta upp. "Jag tror jag går härifrån," sade hon. "Det här är det dummaste tekalas jag någonsin varit med om!" Ingen av dem svarade. Hattmakaren och Mars-Haren var upptagna med att peta Sjusovarmusen med en gaffel. Alice gick utan att se sig om. Hon visste att hon aldrig skulle gå på ett galet tekalas igen. Hon blickade framåt, ivrig att se vad mer som väntade i det märkliga Underlandet. Nästa gång ska vi se om Alice hittar någon som är lite mer... normal. Eller kanske inte alls!
Hjärter Dam och krocketspel
Alice lämnade tekalaset, med huvudet snurrande av alla tokigheter hon hade upplevt. Hon vinkade hejdå till den galne hattmakaren och den sura haren, tacksam för att kunna gå vidare. Hon undrade om nästa möte skulle vara lite mer... normalt. Men det här var ju Underlandet, så det var nog inte så troligt! Hon vandrade vidare på en liten stig som ledde in i en otroligt vacker trädgård. Här fanns de mest fantastiska blommor, och luften doftade av sött. Men när hon tittade närmare på en rosenbuske, såg hon något mycket konstigt. Där stod tre små figurer, som såg ut precis som spelkort – tvåan, femman och sjuan i spader. De var fullt upptagna med att måla rosenbuskens vita blommor röda! Kan ni tänka er det? Alice blev så förvånad att hon knappt kunde prata. ”Ursäkta mig,” sa hon vänligt, ”varför målar ni de här vackra vita rosorna röda?” Tvåan i spader, som var lite blyg, stammade: ”Jo, ser du, fröken... vi råkade plantera vita rosor av misstag. Och Hjärter Dam hatar vita rosor! Om hon upptäcker det... ja, då blir det 'Av med huvudet!' för oss!” Femman i spader nickade allvarligt och sa: ”Hon är på väg! Vi måste hinna klart!” Precis då hördes ett högt trumpetstötar i fjärran. Tre trumslagare, som också var spelkort, kom marscherande. Efter dem följde en hel procession av kungligheter, alla klädda i färgglada dräkter. Där var Hjärter Knekt, Hjärter Kung, och längst fram – Hjärter Dam själv! Hon var en stor, bullrig kvinna med ett ansikte som ett surt plommon, och hon såg väldigt bestämd ut. ”Vem är det där?” viskade Alice till sjuan i spader. ”Det är Drottningen, fröken,” svarade sjuan skrämt. ”Hennes Majestät, Hjärter Dam!” Drottningen fick genast syn på de stackars kortsoldaterna som febrilt målade rosorna. Hon rynkade pannan. ”Vad har ni för er här?!” röt hon. De tre kortsoldaterna föll genast ner på knä, darrande av rädsla. Men Drottningen såg de röda rosorna med vita stänk. ”Av med huvudet på dem!” skrek hon. ”De har försökt lura mig!” Alice blev alldeles chockad. ”Nej, Drottning!” ropade hon modigt. ”Det är inte rättvist!” Men Drottningen bara stirrade på Alice och sa: ”Vem är du? Och vad har du här att göra?” Hon hade en mycket kort stubin, förstår ni. Innan Alice hann svara, sa Hjärter Kung: ”Kära du, hon är bara ett barn. Låt henne vara.” Drottningen muttrade lite, men bestämde sig sedan för att ignorera Alice. ”Dags för krocket!” beordrade hon. ”Alla till krocketplanen!” Alice följde med, nyfiken på hur ett kungligt krocketspel skulle gå till i Underlandet. Men det var inte alls som det krocketspel hon kände till. Istället för vanliga klubbor fick alla varsin levande flamingo att använda! Och istället för bollar hade de små, pigga igelkottar. Hopparna, de som bollen skulle igenom, var kortsoldater som böjde sig dubbla. Kan ni föreställa er vilken röra det blev? Det var kaos från första början! Flamingo-klubborna vred på sina långa halsar och vägrade samarbeta. Igelkottarna rullade iväg eller rullade ihop sig till bollar precis när de skulle slås. Och kortsoldaterna, de sprang omkring och flyttade på sig hela tiden, så det var omöjligt att veta var man skulle slå bollen. Alla skrek och tjoade, och Drottningen skrek ”Av med huvudet!” vid varje misstag. Det var det galnaste spel Alice någonsin hade sett! Alice försökte spela, men hennes flamingo böjde hela tiden sin hals för att titta upp på henne, och igelkotten sprang iväg in i en buske. Hon tittade upp och såg plötsligt det stora, flinande ansiktet på Cheshirekatten sväva i luften precis bredvid henne. ”Hur går det med spelet?” frågade katten med sin luriga röst. ”Det går inte alls!” svarade Alice frustrerat. ”Det är omöjligt att spela när allt rör sig och Drottningen bara skriker!” Katten flinade ännu bredare. ”Du visste väl att alla här är galna, eller hur?” Och så försvann han, och bara hans flin fanns kvar i luften en stund. Alice skakade på huvudet. Hon var tvungen att hålla med katten. Drottningen blev argare och argare, och spelet blev bara mer och mer förvirrande. Alice undrade vad som skulle hända härnäst i detta galna land. Kanske ett spel som var ännu konstigare? Eller kanske en stund av lugn? Vi får se nästa gång, när det kanske blir dags för en mycket allvarlig rättegång!
Rättegången och uppvaknandet
Alice hade precis hunnit fundera över om det skulle bli något ännu galnare än krocketmatchen, när ett trumpetljud skar genom luften. Vad kunde det nu vara? Jo, det var Vita Kaninen, som stod och blåste i en liten trumpet med en pergamentrulle i andra handen. Han såg mycket viktig ut. ”Hör, hör!” ropade Vita Kaninen. ”Nu börjar rättegången!” Alice hade aldrig varit på en rättegång förut, men hon kände att den här säkert skulle vara minst lika konstig som allt annat i Underlandet. Hon följde efter de andra djuren till en stor sal. Där satt Hjärter Kung på en tron, klädd i sin domarkappa, med en stor krona på huvudet. Bredvid honom satt Hjärter Dam, som såg mycket sträng ut. Mitt i salen stod den anklagade, stackars Hjärter Knekt, som såg rädd ut. Vita Kaninen var nu rättegångens härold. Han läste högt och tydligt från pergamentrullen: ”Hjärter Knekt anklagas för att ha stulit Hjärter Dams tårtor!” ”Det är ju hemskt!” utbrast Hjärter Dam. ”Av med huvudet på honom!” Men Hjärter Kung sa: ”Nej, nej, min älskade Drottning. Vi måste ha vittnen först.” Det första vittnet kallades in. Och vem var det om inte Hattmakaren! Hattmakaren, som Alice träffat på det galna tekalaset. Han såg lika förvirrad ut som alltid. ”Vad vet du om tårtorna?” frågade Hjärter Kung. Hattmakaren tog fram sin tekopp. ”Jag vet inget om tårtorna, ers majestät. Jag var bara på tebjudning. Och jag har inte ens ätit upp min smörgås än!” Han tittade på Marskaninen och Musen, som satt där bredvid honom, lika förvirrade. ”Men du har väl ingen smörgås i tekoppen?” sa Kungen,. ”Nej, nej, men jag har ett papper med mina tankar här,” sa Hattmakaren och tog fram ett papper ur sin ficka. ”Läs upp det!” befallde Kungen. Hattmakaren började läsa: ”Den sjuttonde dagen i mars, innan den första tårtan bakades...” ”Det står ju inte det!” avbröt Vita Kaninen. ”Det står 'den sjuttonde dagen', men det finns inget om tårtor!” Hattmakaren blev alldeles röd i ansiktet. ”Jag sa ju att jag inte visste något om tårtorna!” Alice tyckte att det var det dummaste hon någonsin hade hört. Hur kunde någon bli dömd med sådana vittnen? Nästa vittne var Hertiginnans Kock. Hon bar en pepparkvarn under armen, och hela luften i salen fylldes av en stark doft av peppar. Alla började nysa! A-tjo! A-tjo! ”Vad vet du om tårtorna?” frågade Kungen med tårfyllda ögon. ”Jag vet inget! Absolut inget! Håller med Hattmakaren!” sa Kocken med hes röst, innan hon själv nös högt. Hjärter Dam, som avskydde att nysa, blev alldeles rasande. ”Om du inte säger något vettigt, så blir det av med huvudet på dig!” Kocken sprang iväg så fort hon kunde. Nu kände Alice hur hon började växa igen! Först var det bara fötterna, sedan benen, och snart var hon så stor att hon nästan inte fick plats i salen. Hon var tvungen att luta sig mot domstolsbänken, och hennes armar och ben spretade åt alla håll. ”Du där, vad är ditt namn?” frågade Kungen och pekade på Alice. ”Jag heter Alice,” svarade hon, men det lät som om det kom från en jätte långt borta. ”Har du något att säga om tårtorna?” Alice skakade på huvudet, vilket fick takbjälkarna att skaka. ”Nej, inget om tårtorna. Men det här är den löjligaste rättegången jag någonsin sett! Ingen av er verkar förstå någonting!” Hjärter Kung vinkade med sitt lilla finger. ”Regel fyrtiotvå: Alla som är över en mil långa måste lämna rättssalen.” ”Jag är inte en mil lång!” svarade Alice. ”Och dessutom har du precis hittat på den regeln!” ”Den är den äldsta regeln i boken!” protesterade Kungen svagt. ”Då skulle den stått där!” sa Alice, och nu var hon så stor att hon inte längre var rädd för Hjärter Dam eller hennes vrede. ”Av med huvudet på henne!” skrek Hjärter Dam, hennes ansikte rött som en tomat. Alla kortsoldaterna, som var kungens vakter, flög upp och började rusa mot Alice. Det var som en storm av kort, med spader, hjärter, ruter och klöver som virvlade runt henne. Alice sträckte ut sina armar och ropade: ”Pfft, ni är ju bara en kortlek!” Och plötsligt, precis när de första korten nästan nådde henne, föll allting sönder. Kortsoldaterna försvann i ett moln av papper, Hjärter Dam och Kung förvandlades till vanliga spelkort, och hela den galna rättegångssalen upplöstes som en dröm. Alice kände en lätt vindpust i ansiktet och öppnade ögonen. Hon låg inte alls i någon rättssal! Hon låg i gräset, bredvid sin syster, som försiktigt plockade bort ett löv från Alices hår. ”Vakna, lilla du,” sa hennes syster. ”Du har sovit länge. Har du drömt något?” Alice satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Allt kändes så verkligt! Den Vita Kaninen, den galna Hattmakaren, den stränga Hjärter Dam och den löjliga rättegången. Alltihop! Hon skrattade. ”Åh, syster!” utbrast Alice. ”Jag har drömt den konstigaste drömmen! Jag var i ett Underland, med talande djur och en Drottning som ville hugga huvudet av alla! Och en rättegång där de ville döma en Knekt för att ha stulit tårtor!” Hennes syster log och strök Alice över håret. ”Vilken fantasi du har, lilla du. Men nu är du vaken, här i vår trädgård. Solen skiner och allting är lugnt.” Alice tittade sig omkring. De vackra blommorna, det gröna gräset, den milda sommarbrisen. Det var så annorlunda från Underlandets galenskap. Men en del av henne saknade redan äventyret. Tänk att en liten Kanin kunde leda till en hel värld full av så många underliga saker! Hun kände sig glad och lite trött, men mest av allt var hon fylld av alla de fantastiska minnen från sin dröm. Tänk att få uppleva något så spännande! Och så vaknade Alice, efter sitt oförglömliga äventyr i Underlandet.
Tack för äventyret!
Tack snälla du för att du följde med oss på denna spännande resa! Vi hoppas att du, precis som Alice, upplevde något alldeles särskilt i fantasins Underland. Kanske har du nu lust att hitta på ett eget magiskt äventyr? Vilka figurer skulle du träffa, och var skulle du resa? Låt Sonacasts veta om du har några synpunkter – vi älskar att höra från dig. Vi ses snart igen, med en ny berättelse!
