Berättelse
Alice i Spegellandet
30 min7-9 år
Det här är början av berättelsen. Hela berättelsen spelas i Sonacast-appen.
Berättelsen
Introduktion
Har du någonsin undrat vad som finns på andra sidan av spegeln? Tänk om din egen spegelbild plötsligt kunde vinka tillbaka till dig! Följ med lilla Alice på ett otroligt äventyr, där hon kliver rakt in i en magisk värld där allt är upp och ner. Där blommor kan prata och schackpjäser promenerar omkring! Vad kommer hon att upptäcka i detta märkliga land? Lyssna nu och låt oss kliva genom spegeln tillsammans!
Genom Spegeln
Alice var så nyfiken på den glänsande spegeln, som om den lockade henne. Hon sträckte ut handen och kände att hon kunde gå rakt igenom den! Vilken otrolig känsla! Plötsligt stod hon på andra sidan, i ett rum som såg precis likadant ut, men ändå var helt annorlunda. Allt var spegelvänt, såklart! Böckerna stod baklänges i hyllan, och klockan gick åt fel håll. Men det märkligaste av allt var att en liten, vit schackdrottning plötsligt började prata med henne från spiselkransen! "God dag, lilla flicka," sa drottningen med en pipig röst. "Välkommen till Spegellandet!" Alice kunde knappt tro sina öron. Ett schackbräde som levde! Och en drottning som pratade! Hon visste att detta skulle bli ett alldeles, alldeles fantastiskt äventyr.
Den Levande Schackvärlden
Ja, ett fantastiskt äventyr var precis vad det skulle bli! När Alice hade klivit genom spegeln, befann hon sig inte alls i sitt mysiga vardagsrum längre. Istället stod hon mitt på ett enormt schackbräde! Tänk dig, ett schackbräde så stort att det sträckte sig hur långt som helst, med rutor av gräs och blommor, och ibland en liten bäck som slingrade sig fram mellan rutorna. Schackpjäserna var inte alls av trä eller plast. Åh nej! Här var de levande! Stora, vita och svarta pjäser rörde sig omkring på rutorna. Det fanns modiga Riddare som galopperade, tysta Löpare som gled fram, och små, snälla Bönder som promenerade sakta. Och Drottningarna, de var stora och majestätiska, precis som den Alice hade sett i fönstret. En vänlig Vit Drottning kom genast fram till Alice. 'Välkommen, lilla du,' sa Drottningen med en mild röst. 'Du har hamnat i Spegellandet, och här är hela världen ett stort schackspel. Vill du vara med och spela?' Alice nickade ivrigt. 'Ja tack!' sa hon. 'Men hur spelar man?' Drottningen log. 'Jo, du är en Vit Bonde just nu. Din uppgift är att ta dig ända till den åttonde rutan på andra sidan brädet. Om du klarar det, då blir du en Drottning!' Alice ögon vidgades. Att bli en drottning! Det lät som det roligaste som fanns! Hon tittade ut över det jättestora schackbrädet. Det var uppdelat i åtta rader, precis som ett vanligt schackbräde. Hon stod på den andra raden. För varje steg hon tog framåt på brädet, skulle hon komma närmare att bli Drottning. Men det fanns många spännande saker att se, och många roliga varelser att möta på vägen. Hon var så nyfiken på allt som väntade henne! Detta var bara början på hennes fantastiska resa.
Tweedle-tvillingarna och Valrossen
Alice fortsatte sin promenad på schackbrädet. Hon tittade sig omkring, ivrig att se vad nästa äventyr skulle bli. Snart såg hon två små, runda figurer vid sidan av vägen. De såg nästan ut som stora barn, men de var så lika att det var svårt att se vem som var vem! De hade kragar som var så höga att de nästan täckte deras huvuden! Och på den enes krage stod det skrivet: 'TWEEDLEDEE', och på den andres: 'TWEEDLEDUM'. De två bröderna stod och grälade med varandra, men inte på ett elakt sätt, utan mer som om de lekte. Alice gick närmare för att höra vad de sa. 'Du drömmer, det är du som har fel!' sa Tweedledee. 'Nix, det är du!' sa Tweedledum. De vände sig sedan mot Alice, med varsin hand i byxfickan. 'Har du hört sagan om Valrossen och Snickaren?' frågade Tweedledee, utan att ens hälsa. Alice skakade på huvudet. 'Då ska du få höra den!' sa Tweedledum, och så började de berätta, nästan samtidigt: Valrossen och Snickaren gick längs stranden, hand i hand, De grät över hur mycket sand det fanns i det landet. 'Om bara sanden sopades bort,' sa Valrossen med en suck, 'Så skulle vi kunna äta färska ostron, det vore en tur!' Många små ostron kom då vandrande från havets brus. De följde efter dem, allihop, in i ett litet hus. Valrossen och Snickaren åt upp varenda en, med smör. Ostronen var så goda, sen fanns det inga mer. Valrossen grät tårar stora, men åt ändå vidare. Snickaren sa bara: 'De var mumsiga, vad säger du då, broder?' Alice lyssnade och kände sig lite ledsen för ostronens skull. 'Men det var ju hemskt!' utbrast hon. 'De åt upp alla ostronen! Och Valrossen grät, men åt ändå! Vem var egentligen värst?' Tweedledee och Tweedledum tittade på varandra. 'Valrossen,' sa Tweedledee. 'Nej, Snickaren,' sa Tweedledum. Och så började de gräla igen, högre och högre. 'Det är ditt fel att de blev uppätna!' ropade Tweedledee. 'Nej, ditt!' svarade Tweedledum. Plötsligt såg Alice att Tweedledee hade en stor, gammal skallra i handen. Han höll den redo att skaka den. Hon visste att det betydde att de skulle börja slåss på riktigt! Alice ville inte se dem slåss, så hon försökte gå därifrån. Men det var inte så lätt, för de stod mitt i vägen. Precis då hördes ett stort 'KRRAAAH!' ovanför dem. Alice tittade upp och såg en enorm, svart kråka komma flygande rakt mot dem! Kråkan var stor som en liten fågelholk, med ögon som glittrade. Tweedledee och Tweedledum blev alldeles stela av skräck. De glömde genast bort sitt gräl och sprang iväg, hand i hand, så fort de bara kunde, och försvann in bland träden. Alice tittade efter dem, sedan på kråkan som flög vidare. Hon drog en lättnadens suck. Vilka konstiga bröder! Hon fortsatte sin färd på schackbrädet, nyfiken på vilka andra överraskningar som väntade henne i Spegellandet.
Humpty Dumpty på Muren
Alice fortsatte sin vandring över det stora schackbrädet. Gräset var mjukt under fötterna, som en fluffig grön matta, och solen sken vänligt. Hon undrade vad nästa överraskning skulle bli. Plötsligt såg hon en hög stenmur en bit bort. Och ovanpå muren satt något mycket märkligt. Det såg ut som ett jättestort ägg, men det hade armar och ben, och ett ansikte med en stor näsa mitt på. Ägget satt och gungade lite fram och tillbaka, som om det när som helst kunde falla ner! "Åh, hej!" ropade Alice nyfiket och gick närmare. Ägget tittade ner på henne med en mycket viktig min. "God morgon", sade det med en röst som var lite knarrig. "Eller god kväll, jag vet inte riktigt." Alice log. "Du är Humpty Dumpty, eller hur?" frågade hon. "Javisst är jag det!" sade Humpty Dumpty. "Och jag är ett mycket vackert exemplar av ett ägg, om jag får säga det själv. Inte många ägg kan sitta på en mur så här utan att ramla av. Det kräver balans och stor självbehärskning!" Alice tittade på honom. Han verkade så nöjd med sig själv. "Är du inte rädd att falla?" frågade hon. Humpty Dumpty fnös. "Falla? Varför skulle jag falla? Men om jag mot förmodan skulle ramla, så skulle kungen skicka alla sina hästar och alla sina män för att sätta ihop mig igen. Jag är ju så viktig, förstår du!" Alice nickade. Hon hade hört den visan förut. "Du verkar veta så mycket om allting," sade hon. "Kan du förklara för mig vad ord egentligen betyder?" Humpty Dumpty puffade upp sig. "Ord, min kära flicka, betyder precis det jag vill att de ska betyda. Varken mer eller mindre!" "Men det kan man ju inte!" utbrast Alice. "Man kan väl inte ändra vad ett ord betyder bara för att man vill det?" "Jo, det kan man visst det!" svarade Humpty Dumpty. "Frågan är bara vem som är herre. Jag är herre här! Så när jag använder ett ord, så betyder det precis det jag har bestämt." Han såg mycket nöjd ut med sin egen logik. "Det låter väldigt krångligt," sade Alice. "Tänk om ingen förstår vad du menar?" "Då är det deras problem, inte mitt!" skrattade Humpty Dumpty. "Men jag är snäll. När jag får ett ord att arbeta extra hårt, då betalar jag det extra." Alice tittade förvånat på honom. "Hur betalar du ett ord?" "Det är en hemlighet!" sade Humpty Dumpty och blinkade med ena ögat. "Men de trivs bra med mig, det kan jag lova dig. Jag har sagt till 'ära' att den ska vara extra stolt idag, och den har lovat att skina lite extra!" Alice visste inte riktigt vad hon skulle säga. Han var verkligen speciell. Plötsligt började Humpty Dumpty prata om presenter. "Jag fyller år om en stund", sade han. "Men jag får aldrig några presenter på min födelsedag. Jag får dem på min ofödelsedag istället!" "Ofödelsedag?" frågade Alice. "Vad är det för något?" "Jo, det är alla de 364 dagar på året då det inte är min födelsedag!" förklarade Humpty Dumpty. "Är inte det en smart idé? Att ha presenter nästan varje dag istället för bara en gång om året?" Alice tyckte att det var en ganska rolig idé. "Ja, det låter jättebra!" "Visst gör det?" Humpty Dumpty sken upp. "Och du ser ut att behöva en ofödelsedagspresent du också! Kanske en liten dikt?" Innan Alice hann svara, började Humpty Dumpty recitera en lång och ganska sorglig dikt om en fisk. Han gungade mer och mer på muren medan han pratade. Alice blev lite orolig. Han satt verkligen farligt nära kanten nu. "Tack för dikten," sade Alice när han äntligen tystnade. "Men du borde nog vara försiktigare. Det är en lång väg ner." Humpty Dumpty viftade bort hennes oro. "Ingen fara! Jag har ju sagt dig, kungen har alla sina män redo. Och hästarna också!" Han fnissade. Alice suckade. Hon insåg att det inte var någon idé att försöka övertyga honom. Han var så säker på sin sak. Hon tackade för samtalet och fortsatte sin väg på schackbrädet, men hon kunde inte sluta tänka på det stora ägget som satt så ensamt och farligt på muren. Hon hoppades verkligen att kungen och hans män skulle vara där i tid om han skulle ramla. Vilket konstigt ställe Spegellandet var! Hon skakade på huvudet och gick vidare mot nästa ruta på det grönvita schackbrädet.
Lejonet och Enhörningen
Alice klev försiktigt ut på nästa ruta, en glänta i en fantasifull skog. 'Vad är det här nu?' undrade hon högt, när hon såg något alldeles extraordinärt. Där fanns ett enormt, guldmanat Lejon och en elegant Enhörning med snövit päls och ett silverhorn. De verkade slåss, men det var ingen ilsken strid, mer som en kull-lek. Lejonet slog lekfullt till med tassen, och Enhörningen försökte peta tillbaka med sitt horn.
Den Klumpiga Vita Riddaren
Alice tittade fascinerat på Lejonet och Enhörningen. Efter en liten stund verkade de ha tröttnat på sin lek. Lejonet gäspade stort och Enhörningen stod stilla, med hornet riktat mot himlen. De vinkade till Alice innan de sakta vandrade iväg åt varsitt håll, som om inget särskilt hade hänt. Alice fortsatte sin vandring över schackbrädet. Hon närmade sig den sista raden för att bli drottning. Plötsligt, såg hon en figur på hästryggen, som såg lite… annorlunda ut. Ju närmare hon kom, desto tydligare blev det: en riddare! Men inte ståtlig som i sagoböckerna. Den här riddaren hade en för stor hjälm som gled ner över ögonen, och hans rustning var repig och bucklig. Hans häst såg trött ut, med manen på sned. Riddaren red inte heller graciöst. Han gungade fram och tillbaka, och hans fötter verkade ha svårt att hålla sig kvar i stigbyglarna. Och så hände det! Riddaren tappade balansen och föll med en klonkande duns rakt ner från hästen! Alice skyndade fram. "Är du okej?" frågade hon. Riddaren, som nu låg som en sköldpadda på rygg i gräset, viftade med armarna. "Javisst, javisst!" sa han från insidan av sin hjälm. "Det är bara mitt vanliga sätt att stiga av hästen. Mycket säkrare än att hoppa!" Alice kunde inte låta bli att skratta lite. Hon hjälpte honom upp, och riddaren borstade av sig gräset. "Jag är Den Vita Riddaren," sa han och lyfte upp sin hjälm för att avslöja ett vänligt men lite förvirrat ansikte. "Och du är en ung dam som verkar vara på väg någonstans. Får jag följa dig en bit?" Alice nickade glatt. "Jag är Alice, och jag är på väg att bli drottning!" "En drottning!" utbrast Riddaren. "Det är en mycket viktig sak att vara! Jag kan skydda dig på vägen!" Men Den Vita Riddaren var, som Alice snart upptäckte, inte den bästa beskyddaren. Han ramlade av hästen igen, och igen! Varje gång med en ny orsak. En gång för att han såg en ekorre, en annan för att han försökte plocka en blomma från hästryggen. Alice hjälpte honom upp varje gång, och Riddaren verkade inte alls bry sig. "Du vet," sa han när han borstade av sig gräset för femte gången. "Jag har en alldeles speciell låda för mina kläder. Den är öppen upptill så jag lätt kommer åt mina strumpor." "Men blir inte kläderna våta när det regnar?" frågade Alice. "Åh, det!" sa Riddaren. "Jovisst! Därför har jag också en specialdesignad paraply-låda som sitter över klädlådan. Men den har en tendens att blåsa bort i vinden, så då blir kläderna ändå våta." Han skrattade åt sig själv. Riddaren hade många sådana uppfinningar. Han visade Alice en liten korg. "Det här är för att förvara min pudding," förklarade han. "Jag har en speciell anordning för att hålla den kall. Det är en levande mus som gnager på en isbit." Alice tittade på korgen. "Men mår musen bra av det?" "Den verkar trivas utmärkt," svarade Riddaren allvarligt. "Och om vi möter hajar i det här gräset, har jag till och med speciella fotlänkar till hästen så den inte blir biten!" Alice tittade sig omkring. Ingen sjö, inga hajar. Riddaren var verkligen full av roliga och lite tokiga idéer! De fortsatte att vandra, och Riddaren berättade fler historier om sina uppfinningar. Alice fnissade ofta, men hon tyckte också om Riddaren. Han var så snäll och vänlig, trots att han var så klumpig. Till slut kom de till en liten bäck. "Här måste jag ta farväl," sa Den Vita Riddaren. "Jag kan inte följa dig längre. Men innan jag går, vill jag sjunga en sång för dig. Det är en sång som jag har komponerat själv." Alice lyssnade när Riddaren rensade strupen. Hans röst var inte den vackraste, men den var full av känsla. Han sjöng om sitt liv, om sina misslyckanden och sina små uppfinningar. Han sjöng om hur han försökte och försökte, även när allt gick fel. Det var en lite sorglig sång, men också väldigt fin. Alice kände sig lite rörd. Det var som om Riddaren sjöng om att det var okej att vara klumpig ibland, så länge man fortsatte att försöka. När sången var slut, torkade Riddaren en tår ur ögat. "Det är den sorgligaste sången som någonsin har sjungits," sa han. "Men jag är stolt över den." Alice tackade honom för sången och för hans sällskap. "Du är den snällaste riddare jag har mött," sa hon. Den Vita Riddaren klev upp på sin häst, som genast snubblade till men lyckades hålla sig på benen. Han vinkade till Alice med sin stora, buckliga handske. "Kom ihåg, Alice," ropade han, "Se alltid på den ljusa sidan! Och var inte rädd för att ramla, för det är så man lär sig att stå upp igen!" Sedan red han sakta iväg, medan hans hjälm studsade upp och ner på hans huvud. Alice såg honom försvinna bort i fjärran. Hun stod kvar en stund, funderande över Den Vita Riddaren. Han var kanske inte den mest effektiva av riddare, men han hade ett stort hjärta och en aldrig sinande entusiasm. Hon log. Det hade varit en underbar stund. Nu kände hon sig redo. Hon hade bara en liten bit kvar att gå. Över bäcken, genom den sista rutan, och sedan skulle hon vara framme. Hon tog ett djupt andetag och klev över bäcken, redo att möta vad som än väntade på henne på den andra sidan. Hon var nästan en drottning.
Alice Blir Drottning
Alice klev försiktigt över den lilla bäcken. Och precis när hennes fot landade på andra sidan, kände hon hur något märkligt hände. Hennes kläder kändes annorlunda, och när hon sträckte upp handen mot huvudet, kände hon en tung, glänsande krona! Hon var inte längre bara Alice, flickan som lekte schack. Hon var Drottning Alice! En riktig drottning i Spegellandet. Hon kände sig både stolt och lite pirrig i magen. Skulle hon nu behöva bestämma över alla schackpjäserna? Eller skulle hon få bestämma över vilka kakor de skulle äta till fikat? Tankarna snurrade i hennes huvud som små nyfikna fjärilar. Alice klev försiktigt över den lilla bäcken. Och precis när hennes fot landade på andra sidan, kände hon hur något märkligt hände. Hennes kläder kändes annorlunda, och när hon sträckte upp handen mot huvudet, kände hon en tung, glänsande krona! Hon var inte längre bara Alice, flickan som lekte schack. Hon var Drottning Alice! En riktig drottning i Spegellandet. Hon kände sig både stolt och lite pirrig i magen. Skulle hon nu behöva bestämma över alla schackpjäserna? Eller skulle hon få bestämma över vilka kakor de skulle äta till fikat? Tankarna snurrade i hennes huvud som små nyfikna fjärilar. Hon tittade ner på sina fötter, och sedan på den lilla bäcken som hon just hade klivit över. Vattnet porlade glatt och speglade hennes ansikte, och där såg hon den! Den vackra, glänsande kronan som satt perfekt på hennes huvud. Den var gjord av det finaste silver, med små gnistrande juveler som glimmade i solskenet, precis som daggdroppar på ett spindelnät. Att vara drottning kändes både tungt och lätt på samma gång, som om hela världen väntade på hennes nästa drag. Hon tog ett djupt andetag och sträckte på sig. Kanske var det inte så svårt att vara drottning? Kanske var det mest en fråga om att vara snäll och modig? Just då hörde hon ett litet, men bestämt, prasslande i gräset. Ut ur en buske, som doftade av vilda bär, klev en liten, vit Kanin med stora, rosa öron och en nervös morrhårsvickning. Han bar en lila jacka med guldknappar och en pytteliten glasögon på näsan, och han såg väldigt, väldigt bekymrad ut. "Åh, Drottning Alice!" pep Kaninen med en röst som nästan var för liten för att höras. Han bugade djupt så att hans glasögon nästan ramlade av. "Vilken tur att jag fann Er! Jag har ett fruktansvärt problem, ett hemskt problem!" Alice böjde sig ner lite för att titta på den lilla Kaninen. Hon kände hur hennes nya krona balanserade perfekt. "Vad är det, lilla Kanin?" frågade hon. "Berätta för mig, så kanske jag kan hjälpa till." Kaninen skuttade upp och ner på stället. "Min allra bästa, bästa hobbyhäst har rymt igen! Han är så busig! En riktig rymling! Han älskar att springa iväg och gömma sig, men nu har jag letat överallt, och jag kan inte hitta honom någonstans!" Han viftade med sina små tassar i luften. "Och utan min hobbyhäst kan jag inte tävla i Krokett-derbyt imorgon! Åh, vad ska jag ta mig till?" Alice lade en hand på hakan. En rymling? Det lät som ett litet äventyr! "Oroa dig inte, lilla Kanin," sade hon. "Som drottning är det min uppgift att se till att alla har det bra och att alla hobbyhästar hittar hem. Vi ska hitta honom tillsammans!" Kaninens ögon tändes upp som två små stjärnor. "Verkligen? Åh, tack, tack, tack, Ers Majestät!" "Men vi måste vara smarta," fortsatte Alice. "Var brukar din hobbyhäst gilla att gömma sig? Finns det något speciellt han tycker om?" Kaninen rynkade pannan. "Tja, han älskar de där sockerbitarna med hallonsmak som växer vid den stora rosbusken. Och han brukar alltid lämna små glitterspår efter sig, för han gillar att rulla sig i älvstoftet!" "Perfekt!" utropade Alice. "Då följer vi glitterspåren och letar efter sockerbitar. Kom, lilla Kanin, vi letar tillsammans!" De började gå, Alice med sin nya krona och Kaninen skuttande ivrigt bredvid. Snart fick de syn på det! Små, silverglittrande spår som slingrade sig genom gräset, som en hemlig karta. Alice böjde sig ner och petade försiktigt på ett spår. Det kändes som mjukt puder och glittrade precis som tusentals små stjärnor. Spåren ledde dem förbi en hel rad med talande blommor som sjöng glada små sånger, och under en bro av tårtbitar som doftade himmelskt. Till sist, bakom en gigantisk svamp med röda prickar, fann de hobbyhästen! Han var ingen vanlig häst, förstås. Han var gjord av gyllene sammet, med en man av regnbågsgarn och glittriga hjul istället för hovar. Och just nu satt han fast med sitt ena framhjul i den klibbiga, söta hallonsaften från en gigantisk hallonbuske. Runtomkring honom låg små, halvätna sockerbitar med hallonsmak. Han såg nästan lite generad ut. "Där är han!" jublade Kaninen. "Min älskade hobbyhäst! Men han sitter fast!" Alice tittade på hobbyhästen, som vickade försiktigt på huvudet. "Vi måste vara försiktiga så vi inte skadar honom," sade hon. Hon böjde sig ner och använde sina smala fingrar för att varsamt lirka loss hjulet från den klibbiga saften. Det var lite klurigt, men Alice var både tålmodig och smart. Efter en liten stund, med ett sista 'pop', var hjulet fritt! Hobbyhästen rullade genast ut ur busken och gnäggade glatt med ett litet 'Hee-haw!' Kaninen sprang fram och kramade om sin hobbyhäst. "Åh, tack, tack, tack, Drottning Alice! Ni räddade dagen! Nu kan jag tävla i morgon!" Alice log. Hon kände hur en varm känsla spred sig i bröstet. Att vara drottning handlade inte bara om att ha en glänsande krona, utan om att hjälpa andra och göra dem glada. Hon kände sig inte längre bara pirrig, utan också trygg. Det här skulle bli ett fantastiskt äventyr i Spegellandet. Och kanske, tänkte hon, skulle hon faktiskt få bestämma över vilka kakor de skulle äta till fikat också!
Avslutning
Och så slutade Alice äventyr i spegelvärlden för den här gången. Men tänk, vilka spännande saker hon fick vara med om! Tack för att just du lyssnade på hennes berättelse. Kanske kan du nu fantisera om dina egna magiska speglar, eller vad Alice gjorde när hon kom tillbaka? Kom ihåg att berätta för Sonacasts om du har några idéer eller feedback. Vi hoppas du haft en fantastisk stund! På återhörande!
